Skärmlös charmör från Leica

Har Leica alldeles tappat förståndet? En kamera som inte visar bilderna och bara lagrar i råformat låter onekligen som en riskabel affär. Du kan bara glömma att se om bilderna blir skarpa, korrekt exponerade eller om det över huvud taget blev någon bild.

Leica M-D har alltså ingen LCD-skärm där du kan titta på bilderna. Det får du vänta med tills du har lagt över bilderna på datorn. Då måste du för övrigt ”framkalla” dem, eftersom de bara lagras i råformatet DNG (Digital Negative Format) på minneskortet och måste efterbehandlas.

Fotografering av den gamla skolan, med andra ord, precis så som vi gjorde med analog film där vi inte heller kunde titta på bilderna förrän de var framkallade.

Eftersom M-D inte har någon skärm har den naturligtvis inte heller vare sig Live-View eller videofilmning. Det enda som syns i sökaren är ramarna och fokusmarkeringen i mitten. Jo, den visar exponeringsvärdena också, men det är också allt. Skärpan får du fixa själv och en liten knäppning är allt som bekräftar att bilden faktiskt lagras på minneskortet.

De enda inställningarna fotografen kan göra, bortsett från att fokusera, är att välja slutartid, bländaröppning, seriefoto, utlösarfördröjning och ljuskänslighet upp till ISO 6400.

På insidan sitter samma 24 Mp CMOS-sensor som vi har stött på förut, samt Leicas Maestro-processer och en tystgående slutare som nästan inte hörs alls. I bildserier tar Leica M-D tre bilder i sekunden.

Som vanligt för Leica M-kameror är konstruktionen gjord för att hålla, med bland annat en topplatta av mässing. Men den röda Leica-loggan lyser med sin frånvaro.

Så vitt vi vet är M-D den allra enklaste kameran som finns, så om man vill gå tillbaka till manuell fokus och har en väl tilltagen budget så är det ingen tvekan om att man säkert kan ha väldigt kul med den. Tänk bara på hur spännande det är att vänta på att få se bilderna för första gången …

Leica M-D kostar lite drygt 60 000 kronor.

Lasse Svendsen

Chefredaktör. Lasse har jobbat på Ljud & Bild sedan 1999. Han har också skrivit om fotografi i tidningen Fotografi och om hifi i tidningen Audio Video samt har jobbat som biljournalist på tidningen Drive. Allt började 1980 med en Garrard-skivspelare, en Tandberg-förstärkare och ett par Jamo-högtalare. Han har också lång erfarenhet av hifi-industrin och skriver i dag mycket om hifi, foto, datorer och ljud men även om bilar.