Skapa fel perspektiv och tappa färgen!

När vi fotar med vidvinkliga objektiv kan bilderna ibland se förvrängda ut. Perspektiven blir annorlunda eftersom våra ögon har en smalare bildvinkel, eller längre brännvidd för att tala i kameratekniska termer.

Ett så kallat normalobjektiv med ungefär 40 graders horisontell bildvinkel motsvarar vad vårt öga ser och ger oftare samma intryck som våra ögon. Men inte alltid. Vår hjärna korrigerar perspektiven när vi ser dem direkt, men inte när vi ser dem i en bild. Och med kortare brännvidd, bredare bildvinkel, blir skillnaden ännu större.

Med ett vidvinkligt objektiv blir skillnaden mellan nära och fjärran objekt större än med ett normalvinkligt eller med ögat självt. Därför kan raka linjer i bilden se ut att vrida sig onaturligt mycket. Det har hänt i bilden med hus och berg.

Nytt perspektiv!
Bilden av husen vid berget är tagen med objektiv som ger 66 graders bildvinkel, motsvarande 27 mm småbildsbrännvidd. Bilden kan antingen beskrivas som dramatisk och spännande eller skev och konstig. Om man störs av skevheten går den enkelt att korrigera i bildprogrammen.

Lutande kanter och överdrivna perspektiv uppstår ofta, och mer ju vidvinkligare objektivet är.

I Photoshop Elements finns en funktion under bild i menyn, bild/omforma/perspektiv. Med den går det väldigt enkelt att räta upp väggarna på husen så de ser mer välbyggda ut. I princip trycker man ihop bilden i underkanten så att perspektivet blir mer rätvinkligt. Då blir dock en del av bildens underkant smalare så att bildytan blir tom i kanterna. Därför får man skära av bildens bredd så att hela bildytan bli fylld.

Funktionen förbättra/omforma/perspektiv kan enkelt räta upp vinklarna genom att bilden trycks ihop nedtill. Stödlinjer kan hjälpa till att få kanterna raka. Hoptryckningen gör dock att den delen av bilden blir tom i kanterna nedtill.

Ett alternativ kan vara att dra ut bildens överkant. Då försvinner i stället en del av innehållet i överkanten. Det gör den ju också vid beskärningen om man drar ut nedtill.

I båda fallen kan bilderna dessutom bli bredare eller smalare än i verkligheten. Mest kan det märkas på runda föremål som kan se avlånga ut när perspektivet är korrigerat. Lösningen blir då att ändra bildens bredd eller höjd.

De tomma delarna av bilden kan skäras bort med beskärningsverktyget. Bilden blir då smalare, men med mer naturligt perspektiv.

För de flesta motiv är en sådan breddning eller avsmalning inte särskilt störande, och bilden kan då få vara lite fel. Men envisas man med att vilja ha perfekt perspektiv så kan det uppstå ytterligare problem.

Slutresultatet efter perspektivjusteringen ter sig mer naturligt för ögat än det sneda vidvinkeloriginalet.

För att perspektivjusteringen ska fungera synbart väl så måste perspektivet vara korrekt förskjutet i rät vinkel. Om kameran är sned så blir resultatet aldrig riktigt bra med perspektivfunktionen. Bästa lösningen blir då förstås att hålla kameran rakt, eller att i stället använda bildbehandlingsprogrammets funktion bild/omforma/förvrängning. Ett helt annat exempel kan visa hur det går till.

Gör en tavla!
Om man vill fotografera av en tavla eller ett foto bakom glas och ram uppstår problem. Det är inte alltid som det går att ta bort glaset. Och glaset fungerar gärna som en spegel. Tar man utan blixt blir det lätt en spegelbild av fotografen och annat ovidkommande mitt i bilden. Och tar man med blixt så blixtrar hela bilden. Lösningen är att ta bilden från sidan, gärna med blixt. Om bilden tas utan blixt så finns det ofta kvar rätt mycket av spegeleffekten, men med blixt blir bilden så mycket ljusare än omgivningen att spegelstörningen blir mindre.

Med en rak och blixtrig bild och en sned och blixtfri bild går det att skapa en som är både rak och blixtfri. Båda bilderna öppnas och den sneda dras över till den raka och läggs som ett lager ovanför den.

Tar man bilden från sidan så syns alltså inte blixten. I stället blir bilden väldigt sned och skev. Lösningen finns i funktionen bild/omforma/förvrängning. Med den går det att dra ut sidorna så att bilden blir rätvinklig. Men ett problem kvarstår: Helst ska bilden också få rätt proportioner, men tar man den från sidan så blir den smalare eller bredare än i verkligheten.

En lösning på det är att också ta en bild rakt framifrån för att dokumentera bildens proportioner. Vid justeringen öppnar man sedan både den raka bilden och den sneda i bildprogrammet. På den raka bilden lägger man stödlinjer som markerar bildens format.

Med det övre, sneda lagret avmarkerat i lagermenyn till höger syns den undre, raka bilden.
Kanterna på tavlans ram i den markeras med stödlinjer som dras från arbetsfönstrets kanter. Linjalerna runt arbetsytan måste då visas, visa/linjaler i menyn.

Därefter drar man den sneda bilden och lägger den som ett lager ovanpå den räta. Stödlinjerna visar då vilka proportioner som den sneda bilden egentligen ska ha.

Med förvrängningsverktyget kan man sedan dra i bildens hörn och anpassa den så att den stämmer exakt med det raka originalet.

På lagret med den sneda bilden kan stödlinjerna visa tavlans rätta proportioner.

Men det finns nackdelar med den här lösningen. Eftersom motivet ses snett från kameran så kan det bli problem med skärpedjupet. Liten bländare med stort skärpedjup bör alltså användas. Dessutom blir belysningen ojämn eftersom blixtljuset kommer från sidan. Det kan behöva korrigeras, men både skärpedjup och belysningen brukar vara helt acceptabel utan vidare bearbetning. Bildens upplösning försämras också när storleken ändras, men det är knappast ett stort problem i dagens multimegapixelvärld.

Bilden kan ges rätt proportioner med funktionen förbättra/omforma/förvrängning. Man drar i markeringens hörn tills ramens kanter stämmer med stödlinjerna från den raka bilden.

En mer fototeknisk lösning på problemet med glastavlor är att använda polarisationsfilter som kan minska problemet med reflexer, men snedfoto med efterföljande bearbetning fungerar riktigt bra för det mesta.

Resultatet blir en bild med rätt proportioner och utan reflexer från blixten.

Denna typ av förvrängning kan också göras på bilder med mer naturliga perspektivförändringar när man exempelvis hållit kameran snett.

Kasta färgen!
Med rätt återgivna färger ger färgbilder oftast det mest tilltalande intrycket. Men ibland kan en svartvit bild säga mer än tusen färger. Och att göra om en färgbild till svartvit är enkelt. I Photoshop Elements heter det bild/läge/gråskala. Med den funktionen försvinner färgerna i bilden.

Färgbilder ser oftast väldigt naturliga ut, men svartvita bilder kan förmedla en del andra känslor och intryck.

Men vad betyder ”försvinner”? Färgbilden består bara av tre sammanlagda färger, så det går inte att bara ta bort färgerna; då skulle ingenting bli kvar. I omvandlingen till gråskala lägger programmet samman de tre färgerna, men den tar lite olika mängd från de olika färgkanalerna för att ge ett naturligt intryck. I praktiken är det mest information från den gröna färgkanalen, sedan lite mindre från den röda och minst från den blå.

Enklaste sättet att göra en färgbild svartvit är med funktionen bild/läge/gråskala. För optimalt resultat kan bildens nivåer behöva justeras efteråt.

Resultatet blir alltså en svartvit bild som ska motsvara vad man ungefär skulle fått från en svartvit film. Men någon teoretiskt exakt omvandling handlar det knappast om. Våra ögon ser ju aldrig svartvita bilder, så alla svartvita bilder är manipulerade eller tolkade på ett eller annat sätt.

Det går att få en mycket mer anpassad återgivning i den svartvita bilden med förbättra/konvertera till svartvitt. Där går det att välja hur de olika färgerna i bilden ska återges svartvitt.

På den svartvita filmtiden kunde man få olika karaktär på bilderna med olika filmer och genom att använda olika färgfilter vid fotograferingen.

Den möjligheten finns också vid den digitala fotograferingen, med skillnaden att det går att göra efter fotograferingen och att den ger mycket bättre kontroll över resultatet.

I Photoshop Elements, och andra program, kan man välja hur mycket information från varje kanal som ska komma med på bilden. Funktionen finns i menyn förbättra/konvertera till svartvitt, och där går det att välja hur mycket av varje färgkanal som ska synas i bilden.

Genom att låta de röda färgerna dominera blir himmel och grönska dramatiskt mörka.

Med stor andel från den gröna kanalen går det att ställa in bilden så den blir likadan som man får från bild/läge/gråskala. Skillnaden är främst att det går att finjustera bilden så att den blir exakt som man vill ha den. Och med mest grönt blir bilden ”naturlig” eller så som vi förväntar oss att en svartvit bild ska se ut.

Om de gröna färgerna får ge mest information kommer man nära resultatet från den fasta och automatiska omvandlingen. Bilden ser också mest ”naturlig” ut i detta läge.

Vill man ha mer speciella effekter går det till exempel att prioritera den blå kanalen i stället. Då blir de blå färgerna ljusare, som till exempel himeln och inte minst den blå färgen i den svenska flaggan. Så såg bilderna oftast ut för hundra år sedan när filmen hade hög känslighet för blått men låg för rött. Den svenska flaggan såg finsk ut, precis som i vår bild.

Med mest innehåll från rödkanalen blir den blå och gröna informationen mörk, och en bild med himmel och grönska kan bli dramatisk med mörk himmel och mörka träd.

Med blå som dominerande färg blir himlen och den blå färgen i svenska flaggan väldigt ljusa medan det gula blir mörkt. Ofta finns också mycket mer brus i bildens blå kanal, vilken märks tydligt i denna urgamla digitalbild från år 2000.

Det går alltså att skapa olika upplevelser från samma färgbild genom att omvandla den till olika svartvita versioner.

Inga blånande berg!
Bilder upplevs subjektivt, och det finns därför sällan något rätt eller fel. Därför kan man vilja förändra den bild som kameran skapar, ofta för att vi inte upplevde verkligheten så som kameran återger den, eller för att vi vill prioritera någonting i bilden som kameran återger på ett alldeles för exakt sätt.

Utsikter över långa avstånd blir ofta blå ju längre bort i bilden man kommer. Det kan ge ett vackert intryck, men kan också störa bildens innehåll.

Ett typexempel på något sådant är utsikter på långt avstånd. Ju längre bort i bilden man kommer, desto blåare blir bilden i regel. Med ett långt teleobjektiv kan den se väldigt blå ut. Med den kortare brännvidden i ögonen blir det blåa inte lika dominerande. Och vi kanske inte ens vill ha utsiktskänslan i bilden, utan vill ha korrekta färger ända till horisonten.

Eftersom bilden är blå bara på långt avstånd, i överkant på bilden, så kan man markera den delen om man vill ta bort blåtoningen.

För att bearbetningen ska se naturlig ut får det inte vara skarpa kanter mot resten av bilden. Med funktionen markera/ludd går det att välja hur mjuk övergången blir. Vilket värde som ska väljas beror på bildens storlek. Här är originalbilden på ca 4 Mpixel och maximalt ludd är inställd, radie 250 pixlar. I mindre bilder kan luddet göras smalare. Men då uppstår ett problem i bildens kanter. Även där blir markeringen luddig, och det betyder att bilden yttersta delar inte kommer att påverkas lika mycket som mitten. Resultatet kan därför bli att den blå tonen finns kvar i ytterkanterna. Det är inte särskilt störande, men perfektionisten kan få svåra problem av det.

Får att inte få problem i kanterna kan bildens arbetsyta utökas så att luddet på sidorna hamnar utanför själva bilden. Med beskärningsverktyget kan bilden inte bara beskäras utan även förstoras genom att man drar gränsen utanför själva bilden.

Vad som händer i bilden på långt avstånd är framför allt att det mörkaste blåa bli ljusare. Det gör bilden blåaktig, men det går att korrigera. Hela bilden får också ljusare mörker, mer ju mer luft som ligger mellan kameran och motivet. Alltihop påverkas också av luftens temperatur och fuktighet samt av om solen lyser eller om det är mulet.

Med nivåverktyget kan nivåerna i bildens blå kanal studeras och justeras i det valda området. Här syns att de mörkaste nivåerna i blåkanalen ligger långt upp mot det ljusa. Genom att justera med reglaget till vänster under diagrammet blir det blå mörkare och mer välbalanserat som syns i bilden. Även den sammanlagda ljusheten kan behöva korrigeras på samma sätt. Men färgerna blir bara korrekta närmast gränsen mot den obearbetade delen av bilden. Längre bort är de ännu blåare och behöver mer korrektion.

Genom att flytta markeringen längre upp i bilden kan justeringen av det blå göras en gång till så att bilden blir väl färgbalanserad en bit till.

Även den allra översta delen av bilden kan justeras lite grand. Men ju högre upp i bilden man kommer, desto försiktigare får man justera för att bilden inte ska bli smetigt gulfärgad i stället.

Med justeringarna avklarade ser bilden friskare och naturligare ut. En liknande förbättring går också att få med ett polarisationsfilter på kameran vid fotograferingen. Bildhandlingen kan ändå göra stor nytta om man inte har något sådant filter eller inte har använt det.

Och inte bara långa teleobjektiv luras att ge blå bilder. Våra vanliga ögon ser också de blånande bergen, och alla blåstick ska definitivt inte tas bort. Att korrigera färgen på ön Blå Jungfrun utanför Öland är kanske inte den mest lyckade bildbehandlingen.

Bertil Hellsten