Guide till bildbehandling, del 3

En bild kan behöva skärpas av flera anledningar. En av de viktigaste är att anpassa skärpan till bildstorleken. Det kan låta lite märkligt, men är väldigt enkelt egentligen.

Våra ögon har en begränsad upplösning och kan bara återge detaljer ned till en viss storlek. Eller kanske snarare ned till en viss del av synfältet. Om vi ser på en utsikt från Eiffeltornet så kan vi knappast läsa texten i en bok som ligger på marken.

Men detta med detaljåtergivning kan missförstås. När tillverkare ska demonstrera hur god detaljåtergivning en kamera ger, så visar man ibland kraftiga närbilder på ”små detaljer”. Men eftersom detaljerna fyller hela bilden så är de inte ”små detaljer” ur bildens perspektiv, utan ”grova detaljer”. På samma sätt kan en stor elefant vara en fin detalj i en vid landskapsbild.

Men detaljstorlek är ändå inte ett entydigt mått. Om bilden ska visas på en skärm så är skärmens upplösning, pixeltäthet, mycket glesare än vid utskrift med en bläckskrivare på papper. Om bilden trycks hamnar man kanske någonstans mitt emellan.

Men hur ska man då skärpa? De enklare funktionerna i många program kallas ”skärpa”, ”kantskärpa”, ”gör skarpare” eller liknande. Oftast finns även en mer avancerad funktion som kallas ”oskarp mask”. Egentligen fungerar alla på samma sätt, men i oskarp mask kan man styra skärpningen mer exakt. Det kan ge ett bättre resultat men också vara lite besvärligare. Ändå är oskarp mask det bästa verktyget för skärpning.

Förvirrande oskarp
Namnet oskarp mask kan låta förvirrande. Det ska ju handla ju om skärpa, inte oskärpa? Hur hänger det ihop? Både för att förstå beteckningen och vad funktionen egentligen gör så kan det vara bra att gå till grunden med skärpan och oskärpan.

Vi visar även hur funktionen ser ut i Photoshop Elements, men den finns i många andra program också. Det kan se lite annorlunda ut med andra beteckningar och siffervärden. Så är det till exempel i gratisprogrammet Gimp, medan ett annat program, Paintnet, inte alls ger denna avancerade skärpningsmöjlighet utan bara en enklare skärpning.

Den skärpa vi upplever i en bild påverkas av bildens storlek och hur den visas eller skrivs ut. Därför bör bildens storlek ändras till utskrifts- eller visningsstorleken innan man gör själva skärpningen.

Bildstorleken kan ändras i Photoshop Elements i bild/ändra storlek/bildstorlek. En rimlig tumregel är att ställa upplösningen för utskrift till 300 pixlar/tum och bildbredden till den önskade i cm.

Ställ sedan in bildvisningen så att bilden visas i 50–100 % storlek på skärmen och skärp så att bilden ser skarp ut, eller kanske lite för skarp. För optimalt resultat får man ”kalibrera” skärmen mot utskriften: Ställ in en tänkbar skärpa på skärmen och se hur utskriften blev. Om den är för skarp så minskar man skärpan vid inställningen och om den inte blir tillräckligt skarp så ökar man. Procenttalet beror av skärmens storlek och antal pixlar.

För mer professionell hantering går det att räkna ut exakta inställningar, men även där får man finjustera genom att prova sig fram. Därför räcker det ändå ofta med enklare gissningar.

När bilden är bearbetad och klar så ska den förstås sparas, och helst bör man inte skriva över originalet. Originalet kan behövas om bilden ska skrivas ut eller visas i en annan storlek, eller om man vill göra någon annan bearbetning av den. Visserligen tar då den extra kopian extra plats, men platsbristen är sällan svår i dagens hårddiskar. Ett större problem är att strukturera lagringen så att man hittar alla sina bilder i rätt version, men det är en annan historia.

Det går ju att ställa in extra skärpa redan i kameran, men det är en tveksam lösning om man vill kunna använda bilden obegränsat. Skärpningen hänger alltså samman med bildens storlek vid tittandet, och den kan ju variera. I praktiken får man ha flera versioner av samma bild om den ska visas optimalt i olika storlekar, till exempel skrivas ut som 10 x 15 cm-kopia, som A4, visas på datorskärm, tv-skärm eller med projektor i flera meters bredd.

Finjustera
Med skärpning kan man också finjustera bilden och optimera de allra finaste detaljerna. Det kan användas när bilden ska skrivas i största möjliga storlek, men också för att kompensera för begränsningar i objektivet. Vi har tagit samma bild med ett mycket högupplösande objektiv (ett gammalt manuellt Micro-Nikkor 55 mm 1:2,8) och med en bekväm långzoom som inte har lika hög optisk kvalitet (Tamron 18–270 mm 1:3,5–6,3).

Jämförelsen är gjord vid 55 mm brännvidd och bländare 5,6. Långzoomen har störst begränsningar vid maximal brännvidd, men även vid 55 mm är skillnaden märkbar om man studerar de finaste detaljerna.

Bilderna visar ett utsnitt där fönsterkarmarna är ungefär 3 bildpunkter breda. Det går därmed att studera gränserna för den allra finaste detaljåtergivningen. Och framför allt går det att se hur mycket av bortfallet i det sämre objektivet som kan kompenseras med skärpningen.

Bortfallet beror också på hur många pixlar som kameran innehåller och hur väl den tar hand om bilden som objektivet projicerar på sensorn. Exempelbilden är tagen med en sensor på 12 megapixel (Nikon D5000).

Med en skärpning på 250 % med bredden 0,5 pixlar går det att få ungefär samma skärpeintryck av de tydliga konturerna på huset. Konturer med lägre kontrast, som i träden till höger, påverkas däremot inte alls lika mycket. Där har konturerna i originalet från början så låg kontrast att de påverkas mycket mindre av den oskarpa masken. Det finns alltså tydliga begräsningar i hur mycket man kan kompensera för ett sämre objektiv.

Dessutom ökar bruset i bilden vid skärpningen, så vid högre känslighet tilltar även det problemet. För att minska ökningen av bruset kan man ställa upp tröskelvärdet vid skärpningen. Tröskelvärden runt 8 nivåer kan ge användbart resultat, men vid högre värden försvinner också skärpningen i detaljer som annars skulle ha förbättrats.

Det finns ännu fler anledningar att bearbeta skärpan i sina bilder, och de kan kombineras med andra förbättringar och metoder.

Vi ska också påpeka att de skärpningar som visas i artikeln i regel är överdrivna för att visa effekterna tydligt.

Bilder kan alltså ges en bättre synbar skärpa på många sätt med verktygen i olika bildredigeringsprogram. Men det finns också risk att försämra bilden. Det finns knappast något rätt eller fel när det gäller skärpa (eller andra inställningar), utan i stället vad som anses snyggt eller fult. Och det är mycket besvärligare.

Skärpa?
Om man har många pixlar blir bilden skarpare! Det är något man kan tro om man läser en del reklam. Men så enkelt är det förstås inte. Skärpa och upplösning är två olika saker även om de kan trassla in sig i varandra.Det vi upplever som skarpt är att en kontur blir så tydlig som möjligt. Till det behövs egentligen inte många pixlar. Om bilden ska upplevas som detaljerad, ha hög upplösning, så behövs det däremot så många pixlar som möjligt. Men bilden upplevs inte automatiskt som skarp för det.Bilden som visar blåsippor med få bildpunkter är egentligen riktigt skarp. Varje bildpunkt återges mycket tydligt. Men blåsipporna går knappast att känna igen eftersom pixlarna är så få.Å andra sidan kan många bildpunkter ändå ge en suddig bild. För att bilden ska se skarp ut krävs alltså att konturerna är tydliga, och det blir de inte automatiskt bara för att bildpunkterna är många.#####

Oskarp mask?
Att skärpa en bild med oskarp mask låter kanske som en paradox, men i själva verket handlar det om att luras. En skarp kontur innebär att ljusvärdena går över från en ljushet till en annan på ett litet avstånd. Om konturen är suddig betyder det i stället att övergången breder ut sig över ett större område.

För att ge en kontur ett skarpare intryck kan man förstärka skillnaden mellan ljusheten på var sin sida om konturen. Den mörka sidan kan göras lite mörkare och den ljusa lite ljusare. Men det ska bara ske intill själva konturen för att skärpningen ska se naturlig ut.

Och det är vad den oskarpa masken gör. Det skapas en oskarp kopia av originalet. Den kan se ut ungefär som den suddiga versionen av konturen på bilden. Ljusvärdena för varje bildpunkt i den oskarpa versionen dras sedan från originalet. Då uppstår en ljusare kant på den ljusa sidan av konturen och en mörkare kant vid den mörkare. Dessa extra kanter sträcker sig en bit utanför den verkliga konturen och förstärker intrycket av den.

Här går också att se att ju suddigare originalet är, desto bredare måste skärpningen göras för att ge effekt. Och det betyder att det aldrig är upplösningen som ökar, utan just bara skärpeintrycket.

För att optimera skärpan bör bilden göras om till utskriftsstorleken. I redigeringsprogrammen kan man ställa in önskad storlek och den pixeltäthet, upplösning, som skrivaren ger.

Med verktyget oskarp mask kan man balansera mängden och grovheten hos skärpningen så att de passar motivet och bildens originalkvalitet.

Genom att skärpa bilden före utskrift eller tryck så kompenseras dels för de skärpeförluster som sker vid utskriften, dels sker en anpassning till hur ögat betraktar en bild av en viss storlek.

Grova och fina detaljer?
Bilden av ljungen har små täta detaljer. En bild av den karaktären kan bli skarp och tydlig med oskarp mask i mängden 200 % och radie 1 pixel i den här storleken. Samma skärpning ger dock mycket liten verkan på den grövre bilden av rönnbären. Där får man i stället ta till en grövre skärpa, här 500 % och radie 2 pixlar. Det gör rönnbären skarpa, men den findetaljerade ljungen kollapsar helt med en så grov skärpning.

Skärpning kan också hjälpa till att rädda en bild som hamnat lite ur fokus, som här. Ju större oskärpan är, och ju större bild man vill visa, desto omöjligare blir det att rädda den. Och motsatsen: Om bilden ska visas i liten storlek och felet är måttligt så går det att få riktigt bra resultat.

Bertil Hellsten