Hifi-skolan, del 3

I den tredje delen av Hifi-skolan har vi kommit fram till var musiken kommer ifrån: signalkällorna. Vi börjar med de klassiska analoga signalkällorna: skivspelaren, radiodelen, kassettbandspelaren och rullbandspelaren. De digitala signalkällorna återkommer vi till i nästa del.

Skivspelaren

Skivspelaren är nog den signalkälla som det går att säga – och garanterat också har sagts – mest om. I grunden är skivspelaren simpel: en roterande skivtallrik, en rörlig tonarm och en pickup i änden av den som omvandlar spåren på skivan till signaler.

Pickupen

Pickupen är skivspelarens hjärta. Nålen i änden av nålarmen följer de mikroskopiska mönstren i skivspåren och omvandlar rörelsen till en elektrisk signal. Det finns flera olika sätt att konstruera en pickup på, men de allra flesta pickuper är antingen av typen moving magnet (MM) eller moving coil (MC).

Som namnet antyder använder MM-pickupen en rörlig magnet som är fäst vid nålarmen för att generera elektrisk ström i en spole med hjälp av elektromagnetism. I MC-pickupen är det spolen som är den rörliga delen medan magneten är fast.

Båda teknikerna har sina förespråkare och man kan bygga utmärkta pickuper på båda sätten. Det finns dock en klar övervikt av MC-pickuper bland de dyraste och bästa modellerna. Pickuper av MC-typ har en mycket lägre utsignal, vilket innebär att det behövs en speciell MC-förstärkare för att få upp signalen till en nivå som kan bearbetas av förstärkarens skivspelaringång. I vissa fall är dock även denna MC-förstärkare inbyggd i förstärkaren.

RIAA

Skivspelaringången följer den så kallade RIAA-frekvenskurvan, som (nästan) alla vinylskivor är inspelade med. Detta beror på vinylmediets fysiska begränsningar: om de djupa tonerna skulle pressas in med full nivå i skivan så skulle vindlingarna i spåren bli så stora att pickupnålen inte kunde följa dem. Och dämpningen i diskanten under uppspelning begränsar skivbruset.

Om du vill koppla en skivspelare till en förstärkare som saknar den speciella phono-ingången så måste du ha en separat skivspelarförstärkare, ett så kallat phono-steg eller RIAA-steg, eller så måste det finns inbyggt i skivspelaren. Många ”nybörjarskivspelare” har ett inbyggt phono-steg.

Tonarmen

Tonarmens uppgift är att hålla pickupen stadigt på plats så att den kan känna av spåren i LP-skivan. Armen ska vara så lätt och lagren i armbasen så friktionsfria att armen kan följa med när spåren cirklar sig in mot mitten av skivan.

Tonarmen ska också vara så fri från resonanser som möjligt, kolfiber är ett populärt material. Men alla mekaniska kroppar har ändå en egenresonans, och för tonarmen är det viktigt att den ligger på en så låg frekvens att den inte påverkas av bassvängningarna i spåret – och är så hög att buckliga skivor inte heller påverkar armens resonansfrekvens. I båda fallen skulle resultatet annars bli akustisk återkoppling som gör att baselementen jobbar för fullt eller att nålen hoppar i spåret.

Motorn

De flesta skivspelare är direktdrivna eller remdrivna.

I en direktdriven skivspelare sitter skivtallriken direkt på motorns centrumspindel och motorn roterar med samma hastighet som skivtallriken. Technics SL-1210 är ett klassiskt exempel på en direktdriven skivspelare.

Direktdriften har den fördelen att motorn kan överföra ström till skivspelaren omedelbart. Det betyder blixtsnabb uppstart. Stabiliteten åstadkoms genom quartz-styrning och elektronisk korrigering av eventuella hastighetsvariationer.

I den remdrivna skivspelaren överförs kraften från motorn till skivtallriken med en gummirem. Remdrivna skivspelare har oftast en tung skivtallrik som fungerar som ett svänghjul och ger en stabil drift genom tröghet. Motorn roterar vanligtvis mycket snabbare än skivtallriken, och ”växellådan” i överföringen och den elastiska remmen bidrar också till att dämpa hastighetsvariationer. Linn Sondek LP12 är ett exempel på en klassisk remdriven skivspelare.

Frikoppling

Rätt pickup kan göra en enorm skillnad, och man kan starta släktfejder om skillnaderna mellan remdrift och direktdrift. Men om skivspelaren inte är ordentligt frikopplad från sin omgivning är allt förgäves.

Eftersom pickupnålens rörelser är mikroskopiska räcker det med minsta lilla vibration i skivspelaren för att störa uppspelningen. I svåra fall, som när någon stampar i golvet, kan nålen hoppa i spåret. Mindre tydligt hörbart är när ljudvågor eller vibrationer från högtalarna fångas upp av skivspelaren.

Början till akustisk återkoppling kan höras i form av oprecis eller dov bas, och med basreflexhögtalare kan man se hur baselementen pumpar fram och tillbaka i otakt med musiken. I mer uppenbara fall uppstår en ihållande, rungande baston.

Det är då man ska skynda sig att sänka volymen!

Lösningen är att ställa skivspelaren på ett helt stabilt underlag. Antingen på en hylla, upphängd på en bärande vägg eller ovanpå en väldigt tung möbel.

Och det bör vara självklart att man inte ställer högtalarna och skivspelaren står på samma hylla. Ändå ser vi gång på gång bilder på stereoanläggningar där skivspelaren och högtalarna alldeles intill varandra. Det ser kanske estetiskt tilltalande ut. Men låt bli att göra det om anläggningen ska användas för att lyssna på musik också!

Radiodelen

Tunern – eller radion – var för de första hifi-generationerna vad streamingtjänsterna på internet är i dag: en möjlighet att lyssna på och upptäcka musik och program från hela världen. Många musiksamlingar – inklusive den här artikelförfattarens – har grundats genom musikradio sena kvällstimmar. Med fingret på kassettbandspelarens inspelningsknapp.

Medan LP-skivan och därmed skivspelaren har fått en renässans under de senaste åren, är den gammalmodiga radiodelen nästan utdöd – åtminstone som källa till hifi-ljud.

När det gäller FM-radio har diskussionen under många år inte handlat om dess framtid, utan om dess slutdatum. I Sverige finns ännu inget slutdatum och både de nationella och kommersiella stationerna sänder fortfarande på FM-bandet.

Om den analoga radion försvinner innebär det dock inte slutet för radiolyssnandet. Framför allt internetradio har gjort att utbudet av radiokanaler är större än någonsin. På FM-bandet begränsades utrymmet av de tillgängliga sändningsfrekvenserna. Och att sätta upp en sändare var dyrt och besvärligt. Den initiala kostnaden för att sätta upp en ”radiostation” på internet är mycket lägre. Beroende på om du vill sända live eller bara erbjuda podcasts för nedladdning, kan du bli VD för din egen radiostation för ett par tusenlappar.

Detta är goda nyheter även om du inte planerar att starta eget. Tack vare internet kan du lyssna på musik från hela världen lika enkelt som du kan ställa in din närmaste lokala radiostation. Därför är radiodelen fortfarande en intressant och relevant del av hifi-systemet.

Medan skivspelaren kräver en särskild förstärkaringång (som oftast heter Phono), kan radion kopplas till någon av de andra analoga ingångarna. De är nämligen likadana allihop. Det behöver alltså inte stå Tuner eller Radio på ingången. Line, Aux eller CD är lika bra på att ta emot signaler från en analog radiodel.

Kassettbandspelaren

Även om LP-skivor var överlägsna i kvalitet var kassettbandspelaren  – eller ”kassettdäcket” – den populäraste signalkällan för unga hifi-nybörjare på 1970-talet. Skivorna var nämligen dyra, medan kassettband var billiga. Och de kunde fyllas med gratis musik från radion (och med hjälp av vänner även från lånade LP-skivor).

Den tiden är förbi sedan länge och under många år var kassettbandspelare något man kunde köpa begagnat för småpengar på loppmarknader.

Men historien har en förmåga att upprepa sig och de senaste åren har kassettbanden fått en renässans som analogt ljudmedium. Inte för egna inspelningar – sådant är ju så mycket enklare att göra digitalt – utan som distributionsmedium för underground-musik. Ingenting signalerar ju analog äkthet lika bra som det luddiga ljudet och susandet från ett kassettband.

Hur många huvuden?

Bandhuvudet är kassettbandspelarens hjärta. Det består av en liten elektromagnet som kan omvandla de magnetiska mönstren på bandet till elektriska signaler. Eller omvandla elektriska signaler till magnetiska mönster på bandet.

Kassettbandspelare har två eller tre huvuden: de billigaste har ett kombinerat läs-/skrivhuvud och ett raderingshuvud som rensar bandet innan ljud spelas in på det.

Mer avancerade bandspelare har separata läs- och skrivhuvuden. Det innebär att huvudena kan optimeras för sin funktion och att det går att lyssna på ljudet från inspelningen direkt medan den spelas in.

Om man inte tänker göra inspelningar av musik på band till en ny hobby, utan bara vill höra de nya banden som man har köpt i merch-butiken innan en konsert, är sådana detaljer irrelevanta.

Olika typer av kassettband

Det finns flera olika typer av kassettband, var och en med sina egna fördelar:

• Normal Bias (Type I): Standardband som passar utmärkt för vardagsbruk och inspelning.
• High Bias (Type II): Band som ger bättre ljudkvalitet och som passar för musikinspelningar.
• Metal Bias (Type IV): De bästa banden med högst ljudkvalitet och hållbarhet, passar för seriösa inspelningar.

Brusreducering

Kassettband plågas av naturliga skäl av brus i form av bandsus. Lösningen är brusreduceringskretsar där så kallad förbetoning höjer de högsta frekvenserna i signalen under inspelningen. Under uppspelningen sänks de högsta frekvenserna i motsvarande grad – vilket reducerar brus i motsvarande grad (efterbetoning).

Det finns flera olika typer av brusreducering. Dolby B och Dolby C är de vanligaste. De flesta stationära kassettbandspelare har båda systemen och klarar dessutom alla tre bandtyperna.

För att brusreduceringen ska fungera korrekt måste samma brusreduceringssystem användas vid både inspelning och uppspelning. Och även små felaktigheter i för- och efterbetoning kommer att ge en ojämn diskantåtergivning. Vilket kan uppfattas som en del av den autentiska, analoga kassettbandsupplevelsen.

Kassettband i stereoanläggningen

Att koppla in en kassettbandspelare till stereon är enkelt, om du bara vill spela upp förinspelade kassettband. Alla linjeingångar utom skivspelaringången kan användas.

Om du däremot vill spela in dina egna kassettband blir det svårare. Nu för tiden finns det inte så många förstärkare som har en bandspelarutgång, och Tape Monitor-funktionen saknas också. Så om du drömmer om en nostalgisk resa tillbaka till en enklare tid får du ta en titt på marknaden för vintage-utrustning.

I avsnittet om vintage-hifi ska vi återkomma till glädjen med gammal hifi-utrustning.

Rullbandspelaren

Den mest exotiska av de analoga signalkällorna är rullbandspelaren. Precis som sin lillebror, kassettbandspelaren, är man inte bara en passiv musikälskare utan kan själv spela in ljud på band.

Men där upphör likheterna. Medan kassettbanden på senare år har fått en renässans för distribution av musik utanför de stora musikbolagen, är rullbanden nästan uteslutande avsedda för egna inspelningar. Sådana kan däremot få en teknisk kvalitet som är högre än vad något annat analogt medium kan leverera.

I hifi-världens barndom på 1950- och 60-talen var rullbandspelare mycket vanliga, men i dag används de nästan uteslutande av professionella ljudtekniker – och av en liten krets bandinspelningshobbyister.

Renässans för rullband?

Men man ska aldrig säga aldrig. Vinylmediet har gått från att vara praktiskt taget utdött till att bli en symbol för livskvalitet. Och att sätta in ett rullband i bandspelaren och leda det runt tonhuvuden, kapstanaxlar och gummirullar är en ännu mer taktil upplevelse än att ägna en kort minut åt att lägga en LP-skiva på skivspelaren.

Faktum är att Revox, som en gång i tiden var en av de största tillverkarna av rullbandspelare, har återupptagit produktionen av den klassiska B77-rullbandspelaren efter många års uppehåll. Så kanske blir rullband nästa musikformat som får en renässans?

 Nästa avsnitt av Hifi-skolan handlar om digitala signalkällor.