Guide: Analog fotografering

Att fotografera med film i kameran har blivit så populärt att det har blivit svårt att få tag på film. Det beror inte på att analog film är bättre än digitala bilder, utan på att många gillar uttrycket som det kan ge bilderna.

Även om man kan argumentera för att det är fullt möjligt att ge digitala bilder ett analogt uttryck så ger digitalkameror inte samma användarupplevelse, från det att man tar bilden tills den kan ses på en skärm några sekunder senare.

Somliga har jämfört anhängarna av analog fotografering med anhängarna av LP-skivor, eftersom båda sysslar med ett medium som betraktas som sämre än de digitala motsvarigheterna.

Ändå växer antalet fotografer som använder film, och urvalet av film har ökat i takt med det växande intresset för analog fotografering. Till en nivå där efterfrågan har överstigit tillgången.

Film och kamera

Men det är få som vet hur man kommer igång, vad man behöver – och inte minst: hur man gör.

Enklast är att börja med en bra analog kamera (se separat guide). Vi rekommenderar att man väljer en kamera med 35 mm-format, gärna en klassisk analog spegelreflex. Som man kan hitta i bra skick för en tusenlapp.

Innan du kommer dit finns det ett par saker du bör känna till.

Du behöver som sagt en kamera. Den behöver inte vara dyr alls. Analoga kameror är enkla att komma igång med, men lite mer krävande att bemästra. Så bekanta dig med hur den fungerar innan du sätter in i filmen.

Film i 35 mm-format är lättast att hitta, billigast att framkalla och finns i många varianter, både som vanlig negativfilm i färg och svartvitt och som diafilm.

Analog film köps i fotobutikerna, begagnade kameror finns i överflöd på begagnatmarknaden och i en del fotobutiker. Många ärver en kamera som har legat och samlat damm, men det kan löna sig att kolla om den behöver service, eller åtminstone rengöring. Och ett nytt batteri.

Filmformat

En gång i tiden var utbudet av filmer enormt och det fanns ett antal olika format. Allra minst – och sällsyntast – var Minox 8 x 11 mm svartvit film, som du säkert har sett i spionfilmer, där en Minox A eller B användes för att ta bilder av hemliga dokument.

110-filmen är förvirrande lik Minox-film, men introducerades av Kodak och används i lite större, men fortfarande mycket små, billiga fickkameror.

Kodak hade också en så kallad Disc-film, med 8 x 10 mm-negativ i en platt kassett, som hade hopplös bildkvalitet och blev en ytterst begränsad framgång.

Det gick bättre för APS-filmen, som var baserad på Advanced Photo Systems-formatet med 24 mm filmbredd och en möjlighet att använda tre bildformat. I likhet med 35 mm-film var den hoprullad i en ljustät patron, men den träddes automatiskt.

 

Men ingen av dessa kan matcha 35 mm-formatet, som skapades av Oscar Barnack och användes i den första Leica-kameran (Leitz). Detta är det vanligaste och lättast tillgängliga filmformatet och det vi rekommenderar att man börjar med. Svartvit film är lättast att få tag i – och enklast och billigast att framkalla själv om, om man tänker göra ett eget mörkrum.

35-film finns i alla varianter, från finkornig diafilm med stort tryck i färger och kontrast, i filmer som Fujifilm Velvia, till grovkornig ”reportagefilm” som Kodak TMax P3200. Siffran på filmlådan anger emulsionens känslighet, så kamerans ISO-inställning ska ställas in på samma värde. TMax P3200 ska alltså ha ISO 3200 på kameran och en Kodak Ektar 100 ska ha ISO 100.

Och precis som på en digitalkamera ger högre ISO-ljuskänslighet lite mer bildbrus.

Förutom Kodak är de mest lättillgängliga filmtillverkarna Fujifilm, Ilford, Agfa, Lomography och Cinestill.

Det finns också ett större 120-format, som används av mellanformatkameror från Hasselblad, Mamiya, Bronica och andra, men här snackar vi om så stora kostnader i samband med inköp och fotografering att det får bli en annan guide en annan gång.

Bladfilm hoppar vi också över den här gången.

Filmtyper och framkallning

Svartvitt, dia och negativ färgfilm är så kallade emulsionsfilmer där lager av ljuskänsliga silverhalogenkristaller förändras kemiskt när slutaren är öppen och släpper in ljus under exponeringen. Färgfilm är lite mer avancerad, med flera lager emulsion som är känsliga för rött, grönt och blått. Färgfilm och diafilm använder olika kemiska processer för att framkalla filmen, vanligtvis C-41 för negativ film och E-6 för dia, vilket görs när man skickar in filmen för framkallning och den, för negativfilm, kopieras över på papper.

Mörkrum

Negativ färgfilm och svartvitt ger fotografen mycket att gå på under exponeringen. Filmen kan så kallat ”pressas”, till exempel kan en ISO 400-film exponeras vid ISO 1600 utan problem, så länge man tänker på det under framkallningen. Som är relativt enkel att göra själv, om man gör sig ett mörkrum. Det är ett ljustätt rum där man sätter upp en förstoringsapparat, ett vattenbad med tre kar så att man kan framkalla, fixera och skölja, och framkallar själva filmen i ljustäta behållare.

Då kan man göra svartvita papperskopior i önskad storlek. Och det kan vara en väldigt givande process att verkligen utmana sin kreativitet, från exponering till ett helt framkallat, färdigt fotografi.