20 kameror som gjorde historia

Oskar Barnack visste det säkert inte då, att hans dröm om att göra en liten kamera som var enkel att ta med sig skulle förändra historien för alltid. Prototypen av den första kompaktkameran han gjorde för Ernst Leitz Optische Werke var den första stillbildskameran som använde film i 35 mm-format. Och gjorde det möjligt att bygga en kamera som gick ner i jackfickan.

Det var en stor kontrast till dåtidens kameror, som ofta var stora lådor på stativ och hade en tillhörande väska med glasplattor. Inte direkt smidigt.

Barnacks kamera visades upp för häpna åskådare på Leipzig-mässan 1925 och enligt den tidens normer väckte den lilla kameran både uppståndelse och förtjusning.

Det är ingen överdrift att säga att Leica Model A, eller bara Leica I – som senare kallades Ur-Leica –, startade en revolution där de flesta kameror anammade samma format – som lite senare skulle komma att kallas småbildsformat. I dag kallas det för fullformat, men negativet – eller bildsensorn, som det handlar om nu för tiden – har samma 24 x 36 mm bildyta som Barnacks Leica från 1925.

Men Leica I var inte den enda kameran som skulle få stor betydelse för historien.

Ända sedan Niépce lyckades fånga ett motiv i ett permanent fotografi, troligen 1824, har fotograferande gått från att vara något exotiskt för ett fåtal invigda, till den kanske mest demokratiska uttrycksformen någonsin.

Den revolutionen började inte med Joseph Nicéphore Niépce, som uppfinnaren hette, utan med Kodak.

De var de första på marknaden som hade en kamera som var relativt lätt att använda. Den behövde inte stativ eller ömtåliga glasplattor och var Kodaks första framgångsrika försök att demokratisera fotografering. Med tiden skulle fler tillverkare föra både tekniken och demokratiseringsprocessen framåt, ständigt med nya innovationer som gjorde det lättare att använda kameran och lättare att få bilder som inte var oskarpa, under- eller överexponerade eller helt suddiga.

Man kan argumentera för hur betydelsefulla olika kameror har varit för fotograferandet, men bland en uppsjö av olika modeller så finns det några stycken som sticker ut extra mycket.

Här har vi samlat 20 av de viktigaste analoga kamerorna som har flyttat gränserna och introducerat ny teknik som senare blivit betydelsefull. Till skillnad från att utse världens vackraste kameror är detta ett opretentiöst urval av vad vi anser vara de 20 viktigaste kamerorna.

Någon av dem känner du kanske igen.

20 historiska kameror

Kodak Brownie – 1900

Den lådformade Brownie-kameran var en enklare och mycket billigare version av Kodak I från 1888 och den första kameran som verkligen gav fler människor möjlighet att ta egna bilder. Kameran kostade en dollar, inga småpengar på tiden, men väldigt billigt jämfört med Kodak I som kostat 25 dollar tolv år tidigare. Kodak Brownie var den första pek-och-skjut-kameran, ett slags anfader till Instamatic-kameran skulle man kunna säga.

Leica Model A (Leica I) – 1925

Den första riktiga fickkameran. Med 35 mm-film och 24 x 36 mm-negativ blev Leica-kameran ur-stamfadern till den moderna småbildskameran. Leica I var utrustad med ett 50 mm f3,5-objektiv och mätsökare och den ursprungliga formen går igen i moderna Leica-modeller och är kanske den mest kopierade kameradesignen. Varför? För att det inte går att förbättra något som redan är fulländat.

Kine Exakta I – 1936

Kodak var en av de tidiga pionjärerna i USA, men i Tyskland hade långa optiska traditioner, kombinerat med stor kunskap om finmekanik, skapat en gryende kameraindustri. Exakta är en av många tyska tillverkare som man inte hittar i butikshyllorna nu förtiden, men 1936 var detta en liten revolution. I likhet med Leica I använde Kine Exakta I 35 mm-film. Jämfört med Leica I var detta en superavancerad kamera. Hopfällbar optisk sökare, single-stroke- matararm, 1/1000 s slutartid, självutlösare, löstagbart bakstycke och inbyggd filmskärare var minst sagt ovanligt på den tiden.

Rolleiflex Automat – 1937

Den här typen av kamera skulle så småningom bli en bekant syn för många. Den vertikala schaktsökaren och två linser är lätt att känna igen och Rolleiflex Automat skapade marknaden för mellanformat nästan på egen hand. Med 120-film fick man 6 x 6 cm stora negativ, från den nedre linsen som var en Carl Zeiss-konstruktion med 75 mm brännvidd, bländare 2,8 och nästan automatisk filmmatning. Den övre linsen? Den är till sökaren och har automatisk parallaxkompensation. 1937!

Leica M3 – 1954

Den naturliga efterträdaren till ur-Leican kom inte förrän 1954, men Leica M3 var en liten revolution och det är lätt att se släktlinjen fram till dagens Leica M10, där det grundläggande inte har förändrats mycket på mer än 60 år. M3 använde naturligtvis 35-film, men hade utbytbar optik och var den första kameran med M-fattning, parallaxkompensation för 50, 90 och 135 mm brännvidd, gångjärnslucka, ridåslutare med upp till 1/1000 sek slutartid samt en möjlighet att placera en separat ljusmätare i blixtskon. Legendarisk, och kanske en av de mest ikoniska kamerorna någonsin.

Hasselblad – 1948

Formen på den ursprungliga Hasselbladen är, tillsammans med Leica M3 och Rolleiflex, några av de mest omisskännliga kameradesignerna. Liksom Rolleiflex använde kameran 120-film med 6 x 6 cm-negativ. Filmen lindades på spolar i ett avtagbart bakstycke och kameran var helt modulär, med en avtagbar schaktsökare, optik och matningshjul. Senare versioner hade slutartider på upp till 1/1600 sekund, vilket var blixtsnabbt för en mellanformatkamera på den tiden. 1957 lanserade Hasselblad 500C, som hade en central bladslutare som kunde synkas med blixtar med 1/500 sekund, vilket uppskattades av studiofotografer.

Contax S – 1949

Om man tittar efter noga på den gamla Contax-kameran så ser man var de har placerat sökaren. Det är inte lika uppenbart på bilden att detta är den första spegelreflexen som togs i produktion. Ett pentaprisma som inte visade motivet spegelvänt i sökaren, som vanliga sökare med speglar gjorde. Kameran hade också en horisontell slutare, M42-fattning och alltså utbytbar optik, och blir för alltid ihågkommen som en av de första med teknik som senare skulle få stor betydelse, pentaprismat som födde spegelreflexkameran.

Nikon F- 1959

De trodde det kanske inte själva, men när Nikon lanserade den första F-modellen 1959 var det startskottet för en obruten rad av professionella kameror. Det vore inte fel att säga att Nikon skapade genren och att de andra följde efter, och F-modellen var allra först. Den var också Nikons första spegelreflex, med en folieslutare av titan och rent allmänt byggd som en pansarvagn. Den hade inbyggd ljusmätare, avtagbart och utbytbart prismahus, utbytbara mattskivor och ett avtagbart baklock. Nikon F var så populär och stabil att den förblev i produktion i 14 år (!) innan den ersattes av F2.

Agfa Optima 1a – 1962

Precis som Kodak och Fujifilm var Agfa både en film- och fotopapperstillverkare och kameratillverkare. De koncentrerade sig mest på massmarknaden för kompaktkameror men var inte främmande för innovation. På 60- och 70-talet var de flesta kompaktkameror väldigt enkla, med måttliga optiska prestanda och få funktioner. Men inte den här. Optima hade på den tiden ett ljusstarkt 45 mm f2,8-objektiv med det välklingande namnet Color-Agnar. Fokus ställdes in genom att vrida fokusringen mellan tre fasta fokuspunkter och kameran hade automatisk exponering. En selencell genererade spänning baserat på ljusintensiteten och sedan ställde kameran in slutartid och lämplig bländare. Den första kameran med exponeringsautomatik. 1962, gott folk.

Kodak Instamatic – 1963

I andra änden av skalan hittar vi en av Kodaks mest kända kameror: Instamatic. En tvättäkta peka-och-skjut-kamera med en filmkassett som gjorde det lättare att byta film, och inte mycket mer än en matararm och en utlösarknapp. Instamatic 100 var den första i en lång rad modeller, inklusive Instamatic Pocket, som också använde den mycket smala 110-filmen, även den i kassett. Filmkassetterna användes också av andra tillverkare, Kodak var trots allt en stor filmproducent och allt som Kodak gjorde passade även till kameror som inte hette Kodak.

Olympus PEN-F – 1963

I historien om udda filmformat är det omöjligt att undvika Olympus PEN-F. Kameran som fick sin renässans i den digitala PEN-F var ursprungligen en kamera med 35-film, men i 18 x 24 mm-halvformat. Bildytan var hälften så stor som 35-formatet och i vertikalt format. Det gav Olympus en möjlighet att göra mycket kompakta kameror med utbytbar optik, och PEN-F var den tidens minsta som hade utbytbar optik. Den hade centralslutare som synkade med blixt vid alla slutartider och det fanns ett bra urval av objektiv – från 28 till 1150 mm brännvidd.

Pentax Spotmatic – 1964

Spotmatic var inte Pentax första spegelreflexkamera men världens första med ljusmätning genom objektivet – TTL-mätning. Två små CdS-sensorer mätte ljuset som föll in i spegelhuset vilket gav mycket mer exakta mätningar och fler korrekt exponerade bilder. Den här lilla funktionen fungerade så bra att den snabbt adopterades av andra kameratillverkare. Pentax TTL-mätning blev gradvis en industristandard och användes också i Spotmatic F från 1974.

Olympus OM-1 – 1972

När Olympus chefsingenjör Maitani visade upp den lilla spegelreflexen som först bara kallades M-1 var det många som undrade hur han hade lyckats. Detta var ingen halvformatkamera utan en tvättäkta spegelreflex i 35-format, med TTL-mätning med CdS-sensorer, 1/1000 sekunds slutartid och en så stor sökarbild att ingen hade sett något liknande. Ändå var den liten jämfört med en Nikon F. OM-1, som kameran hette, startade en trend med att göra behändigare och mer kompakta spegelreflexer. OM-serien var i produktion fram till mitten av 90-talet och alla modeller följde Maitanis masterplan med kompakta kamerahus.

Polaroid SX-70 – 1972

Hopfällbara SX-70 var inte Polaroids första instant-kamera, men kanske den viktigaste. Den blev mallen för senare Polaroid-kameror, men få av dem var lika eleganta som den numera ikoniska SX-70. Den hade filmkassetter som gav fyrkantiga bilder på 77 x 77, från 10 x 9 cm stor instant-film film. När kameran var hopfälld var den inte tjockare än ett paket cigaretter. Polaroid-modellerna blev enormt populära och är ett begrepp för instant-kameror, som ofta kallas för Polaroid-kameror oavsett märke.

Minolta XD7 – 1977

70-talet var årtiondet när exponeringsautomatiken verkligen bredde ut sig. Då kom slutartidsautomatik där fotografen valde bländare och sedan tog kamerans ljusmätare och elektronik hand om slutartiden. Detta gjorde kamerorna enklare att använda, och några av dem hade i stället bländarautomatik där fotografen valde slutartid och kameran bländarvärde. Minolta XD-7 var den första kameran som hade både och. TTL-ljusmätningen kunde användas till antingen slutar- eller bländarautomatik, eller för att vägleda fotografen till rätt manuell exponering.

Canon A-1 -1979

Minolta var först med att kombinera automatisk exponering, men Canon A-1 var först med allting. Det vill säga automatisk bländare, automatisk slutartid, manuell exponering – och programautomatik. Som kombinerar bländar- och slutartidsautomatik. Då kan fotografen koncentrera sig på komposition och fokus. Kameran tar hand om resten. Canon A-1 var först, men efter det kom alla andra tillverkare med kameror som också hade programautomatik och i dag finns det inbäddat även i de enklaste kamerorna.

Minolta Dynax 7000 – 1985

Att kalla den första serietillverkade spegelreflexen med autofokus för en revolution är ingen överdrift. Minolta hade arbetat länge med tekniken innan kameran lanserades, och andra hade försökt utan större framgång. Men Dynax 7000 – eller Maxxum som den hette i USA – var först och var en revolution. Kameran lanserades med fler autofokusobjektiv och Minolta skakade verkligen om kamerabranschen med Dynax 7000. Enligt dagens standard var autofokusen inte mycket att skryta med. Dent gick långsamt och den var inte alltid exakt, men den fungerade. Så småningom blev algoritmerna bättre, fokusmotorerna snabbare och snart fick alla tillverkare autofokus. Nu för tiden tar vi blixtsnabb autofokus för givet och på sätt och vis har vi Minolta att tacka för det.

Canon T9 – 1986

Även om Canon T90 inte hade autofokus var den på många sätt det första steget in i en ny era: den helautomatiserade och datorstyrda kameran. Liksom Minolta Dynax 7000 hade Canon T90 en LCD-skärm, inbyggd motormatning, 4,5 bilder/s, 1/4000 sekunds slutartid, multispotmätning (Olympus OM-4 var först med detta 1983), multiexponering med upp till 9 bilder samt avancerad blixtexponering med 1/250 sekunds slutartid. T90 var Canons sista avancerade kamera innan EOS-systemet lanserades året därpå.

Fujifilm Quicksnap – 1986

Fuji marknadsförde Quicksnap som film med en kamera utanpå, och mer exakt kan det knappast sägas. Fuji gjorde en enkel kamera som man stoppade i en påse och skickade in för framkallning när filmen var slut. Precis som Kodak gjorde 100 år tidigare med The Kodak. Quicksnap handlade inte om bildkvalitet utan om enkel och billig teknik för vanligt folk, som inte drömde om att spendera mycket pengar på en kamera de kanske inte behärskade.

Olympus Mju – 1991

Lilla Olympus Mju, och senare Mju II, var inte de första analoga fickkamerorna med autofokus och automatisk matning och exponering. Men en skarp 35 mm-vidvinkel (f2,8 i Mju II och f3,5 i Mju), en lucka som skyddade linsen samt enkel användning gjorde att de blev en framgång utan dess like. Mju var den moderna tidsålderns Instamatic, fast med mycket bättre bildkvalitet, och byggde på samma designprinciper som XA-modellen från 70-talet. Få kompaktkameror av plast är lika eftertraktade på begagnatmarknaden som en välfungerande Mju II.

Vilka är de viktigaste digitalkamerorna? Det ska vi berätta i en kommande artikel.

Läs också: