Recension: War Sailor

Filmer och serier om andra världskriget blir vi nog aldrig färdiga med – och varför skulle vi egentligen det? Det finns otaliga tragiska, sorgliga, hjältemodiga och otroliga historier att berätta om detta krig som skulle vara slutet på alla krig.

Vi behöver inte titta längre än till vår egen tid för att kunna konstatera att det inte blev så. Där ett av länderna just nu bedriver ett omänskligt brutalt ockupationskrig i strid med internationell rätt.

PS! Här kan du skänka pengar till det livsviktiga hjälparbetet för Ukraina!

 

Från film till serie

Filmen War Sailor (Krigsseileren) gick upp på biograferna förra året och sägs vara den dyraste norska filmproduktionen genom tiderna. Nu har filmskaparna sålt projektet till streamingjätten Netflix och klippt om långfilmen till en (något längre) miniserie. Detta har den komplexa historien tjänat mycket på.

Serien är ungefär en halvtimme längre än filmversionen, men förutom extra scener och förlängda scener har ordningen på enskilda scener ändrats. Vad vi omedelbart märkte var att den sista scenen från filmen nu inleder miniserien. Ett djärvt och mycket oväntat val, som tar bort en del av spänningen från filmen – men det fungerar, fast på ett något annorlunda sätt.

Norska sjömän som krigsgisslan

Bakgrunden till filmen är hur norska sjömän (och vissa kvinnor och barn) i handelsflottan i praktiken togs som gisslan av den norska staten under den tyska ockupationen av Norge. Deras insatser blev helt avgörande för att hålla handelsvägarna över Nordsjön och Atlanten, inklusive transport av vapen, ammunition och bränsle, öppna.

Nästan hälften av alla fartyg sänktes av Wehrmacht under kriget och nästan 3 500 sjömän miste livet i infernot till havs. Tusentals fler kom hem skadade, fysiskt och psykiskt, för livet.

På många sätt påminner War Sailor om Christopher Nolans nedtonade krigsmästerverk Dunkirk. Den har naturligtvis inte samma enorma budget, men lyckas ändå berätta en intim och relaterbar historia om hur illa det kan gå när oskyldiga omedvetet hamnar mitt i krigets fasor – och tvingas leva med konsekvenserna resten av livet.

Den dämpade färgpaletten, rekvisitan, kostymerna och den mänskliga mentaliteten förflyttar oss till det hårda 1940-talet. Vackert och brutalt fotograferat av Sturla B. Grøvlen.

Precis som Nolan är regissör Gunnar Vikane inte rädd för långa, utdragna scener. Han ger inte heller efter för frestelsen att tvångsmata tittarna med handlingen och alla detaljer i omgivningen. Fokus är alltid på individen och hans eller hennes öde – det som händer i omvärlden sker utan att det går att påverka. Mitt i krigets helvete och allt kaos finns den sansade Freddy, mästerligt porträtterad av en subtil Kristoffer Joner (Vågen, Mission: Impossible 6).

En vanlig ung man – under ovanliga omständigheter

Freddy är en enkel man, vars enda mål är att tjäna tillräckligt med pengar för att sätta mat på bordet åt familjen. Som en konsekvens av detta hamnar han som kock till sjöss – och blir sedan tvångskommenderad att ägna fem år åt att korsa Nordsjön med en armada av tyska ubåtar och slagskepp efter sig och den båt han befinner sig på.

Hans kamrat, happy-go-lucky Sigbjørn (Pål Sverre Hagen, Exit), är en evig optimist som håller bådas livsgnista uppe – och har lovat att få hem Freddy säkert…

Men War Sailors fokus är inte alls ensidigt på männen i den ensamma krigszonen, utan lika mycket på hur livet haltar vidare för dem där hemma. En hårt arbetande fru (Ine M. Wilmann, Troll) som desperat försöker hålla humöret uppe, lägenheten varm och de tre barnen nöjda.

Berättelsen riktar också ett bländande strålkastarljus mot hur sjömännen i handelsflottan behandlades under, och inte minst efter, kriget. Än i dag en skamfläck i Norges historia. De som överlevde blev lurade på ersättning och slutade ofta som arbetslösa, traumatiserade och alkoholiserade.

Starka roller

Joner är ett fynd i rollen som den svårt prövade mannen. Han biter ihop och försöker hålla humöret uppe genom svåra krigsår. Hans karaktäristiska, lätt fårade ansikte och ”desperata” ögon förmedlar rädslan, förtvivlan och längtan på ett föredömligt sätt.

Hagen är mycket väl castad som hans motpol, en bekymmerslös mundergök som tar utmaningarna på rak arm – och behåller lugnet. Skådespelaren som överraskade oss mest var nog unga Henrikke L. Olsen som Freddys dotter Maggie. Hennes intensiva närvaro och autentiska inlevelse är påtaglig.

Transformeringen till en miniserie har gjort War Sailor gott. Den har mycket på hjärtat och många fasor att berätta om, vilket passar serieformatet. Dessutom går vi mer in på djupet på karaktärerna och deras motiv. Inte minst de där hemma. Den sista delen hänger ihop bättre i det här formatet och det finns plats för mer än bara dystert mörker.

Vikane, som även har skrivit manuset, har en bestämd historia han vill berätta och den handlar inte i första hand om krigets fasor och plågor, utan om männen som gjorde grovjobbet, hur de behandlades och konsekvenserna för de som överlevde. Ibland önskar vi en lite vassare dialog, lite mer action i torpedscenerna och en lite stramare klippning. Men på det stora hela är detta bara smågnäll på en serie som belönas med 5 svaga stjärnor.

War Sailor är en serie som vi definitivt rekommenderar, om inte annat för att hålla den nordiska krigshistorien vid liv – och förstå skräckscenerna från dagens Ukraina. Netflix-premiär är den 5 april.