Recension: Oppenheimer

«How can I save my little boy / From Oppenheimer’s deadly toy?» sjöng Sting i låten «Russians» 1985 på sitt första solo-album – en text som för övrigt inspirerade James Cameron att skapa karaktären John Connor till Terminator 2. Man kan inte skilja massförstörelsevapen som atom- och vätebomber från dystopiska scenarier som världens undergång, atomvinter och rädslan för att hela mänskligheten ska utplånas. Det gör inte Christopher Nolan (The Dark Knight Rises, Inception, Interstellar, Tenet) heller i sin storslagna långfilm om mannen som ledde Manhattan-projektet och skapade de första atombomberna: Robert Oppenheimer. Porträtterad av Cillian Murphy, som aldrig sett bättre ut än här.

Redan i början av karriären som fysiker stod det klart för alla omkring honom att Oppenheimer var en lysande vetenskapsman. Till och med Einstein och Niels Bohr (Kenneth Branagh) beundrade honom. Han erbjöds ledande befattningar vid flera fakulteter, men valde att resa till Europa för att studera den nya kvantmekaniken, som de amerikanska fysikerna inte var särskilt intresserade av på den tiden. Han tog den tillbaka till USA, där den successivt fick fäste, bland annat tack vare Oppenheimers inspirerande universitetskurser i ämnet.

Politisk!

Trots sina vänstertendenser ansåg alla Oppenheimer vara det självklara valet för ledarposten för Manhattanprojektet, och eftervärlden har i allmänhet inte haft någon anledning att inte hålla med om detta val. Men vad som står klart för eftervärlden stod inte klart i en tid då kommunistisk skrämselpropaganda och McCarthyism var på frammarsch, och det är faktiskt dessa inflammerade, politiska omständigheter som Nolans storfilm något överraskande främst kretsar kring.

Tror man att den här filmen mest handlar om själva Manhattanprojektet och de vetenskapshistoriska omständigheterna kring tillkomsten av atombomberna, får man tänka om. Det är en film som på ett ambitiöst sätt kommer att utgöra en fullständig, biografisk skildring av Oppenheimer som person, och vad hans attityder och moral egentligen var – något som historiker länge diskuterat – och inte minst hur hans samtid och samtida påverkade hans offentliga rykte och arv. Filmen handlar om frågan: vilken moralisk integritet och karaktär hade mannen som skapade atombomberna?

Och filmen hittar också, eller föreslår, ett svar. Ett svar som verkar realistiskt och övertygande, eftersom det – precis som filmen – är baserat på biografin «American Prometheus: The Triumph and Tragedy of J. Robert Oppenheimer» av Martin Sherwin och Kai Bird. En biografi som gavs ut 2005 och bygger på över ett kvarts sekel av forskning om Oppenheimers liv, och intervjuer med människorna omkring honom. Som titeln antyder, föreslår boken att Oppenheimer är en modern Prometheus som stal eld från gudarna och sedan straffades för det. Det är precis vad filmen, och Nolan, syftar till att illustrera.

Typisk Nolan (på ett bra sätt!)

Nolan, som en sann auteur, har själv skrivit manuset till sin film, och han berättar (naturligtvis!) historien på ett icke-linjärt sätt, med många hopp i tiden, svartvita sekvenser och en berättarstil som först förvirrar, men som börjar få uppenbar mening i den sista fjärdedelen av den tre timmar långa filmen. Det är en berättarteknik som Nolan inte alltid har varit framgångsrik med; många kommer nog tycka att det blev alldeles för förvirrande till exempel i regissörens förra film, Tenet.

Men i Oppenheimer fungerar det till berättelsens fördel. Inga specifika detaljer behöver avslöjas här, men Oppenheimer kunde ha blivit en mycket mer framstående förespråkare för internationella överenskommelser om begränsning av a-vapen och fredlig användning av vetenskap och teknik, kanske lite i samma stil som Carl Sagan och Richard Feynman.

Men han föddes några decennier för tidigt och blev offer för korruptionen och paranoian hos amerikanska politiker på 1940- och 50-talet, som fruktade att hans progressiva röst skulle få för mycket inflytande. Trångsynta politiker utnyttjade honom, medan de behövde honom. Men istället för att i efterhand belöna honom för trogen tjänst, fruktade de honom och skämde ut och undergrävde honom, så att media inte skulle lyssna på honom, och han blev en plågad skugga av vad han borde ha varit: en av sin tids viktigaste vetenskapliga debattörer.

Att visa detta är en av Nolans största prestationer, och Oppenheimer är därmed en av regissörens viktigaste och klart bästa filmer: den får oss att känna historiens vingslag.

Detta understryks av svenske Ludwig Göranssons soundtrack, som gång på gång trycker fram en dånande bakgrundsmusik i förgrunden, så att de olika nyckelscenernas spänningskurvor pyrande leder till nästan överväldigande våldsamma crescendon. Helt enkelt imponerande effektivt – och en stort bidragande faktor till toppbetyget på 6 stjärnor.

Oppenheimer hade premiär på svenska biografer den 21 juli.