Recension: True Detective, säsong 4 – Night Country

Bortsett från fantastiska The Last of Us och tittarfavoriten Succession haglade det inte direkt av höjdpunkter på HBO Max förra året. Men i och med ”återupplivandet” av en av alla tiders bästa TV-serier är det dags att aktivera HBO-abonnemanget igen!

Det har gått hela 10 år sedan vi först bekantade oss med serieskaparen Nic Pizzolattos annorlunda kriminaluniversum.

År 2014 kunde vi förskräckta se Matthew McConaughey och Woody Harrelson triumfera i huvudrollerna i True Detective, säsong 1. I det vackra och mystiska Louisiana-landskapet skapade duon krim-magi. Än idag är den en av de bästa TV-serierna genom tiderna!

Andra säsongen (2015) var en liten besvikelse och en mer generisk historia, medan säsong 3 (med Mahershala Ali i huvudrollen, 2019) lyfte serien till (nästan) gamla höjder.

Nu kommer den fjärde säsongen och i Night Country återfinner True Detective sin ursprungliga form och ger en Hollywood-legendar en chans att glänsa.

 

Den mörkaste tiden av mörker

Den här gången är serieskaparen mexikanen Issa López (Tigers Are Not Afraid), som också står för manus och regi. López tar oss genast långt bort från sitt hemlands varma, soliga klimat, till en plats där vintern upplevs som en enda lång natt: Alaska.

Precis innan mörkret faller och den krävande julaftonen närmar sig med stormsteg förflyttas vi till det natursköna Ennis i Alaska. Den nedgångna gruvstaden är inte mycket att se på, men den storslagna, oändliga och karga naturen som omger den lilla staden är bländande vacker, men samtidigt skrämmande och full av mörka hemligheter.

På en avlägsen forskningsstation där man studerar klimat, geologi, biologi och en eventuell lösning på vår tids mest utbredda sjukdom, befinner sig välrenommerade forskare från världens alla hörn. Men ”ingen” vet egentligen vad de jobbar med och vem som finansierar det hela.

När sedan hela gruppen försvinner ”i tomma intet” kallas den lokala polisstyrkan in för att utreda fallet. Polischefen Liz Danvers (Jodie Foster, När lammen tystnar, Anklagad) hittar snabbt spår efter ett brott – men ingen är beredd på hemskheterna som väntar ute i den iskalla ödemarken.

Omaka kollegor

I motvilligt partnerskap med Evangeline Navarro (Kali Reis) utreder de det märkliga försvinnandet (mordfallet?) samtidigt som de måste glömma gamla oförrätter och hitta ett sätt att samarbeta.

Den delvis infödda Navarro är djupt märkt av ett tragiskt mord på en kvinna från ursprungsbefolkningen som – många år efter brottet – fortfarande är olöst. Och tillsammans med Danvers gjordes ett kontroversiellt gripande av en våldtäktsman ett par år tidigare, en händelse som fungerar både som ett slags lim och potentiell dynamit i deras relation.

Dynamiken och tonläget mellan kollegorna bär tydliga drag av det omaka paret Cohle och Hart i den första säsongen – den mer jordnära, arbetsamma typen ställs mot den mer emotionella, filosofiska och dystra.

Återigen är det briljant dialog som står i centrum för True Detective, där många långa bilresor tar oss med bakom kulisserna hos duon Danvers och Navarro, och deras olika syn på livet, samhället, familjen och både små och stora saker. Lager för lager avslöjas de verkliga människorna och kärnan i detta speciella lokalsamhälle.

Vi får följa med på en obehaglig berg-och-dalbana (en resa vi ofta inte vill vara med på) in i förspelet till vinterversionen av Skärselden. Kryddad med existentiella frågor, den djupare meningen med livet kontra det liv vi faktiskt lever – eller borde leva.

Ursprungsbefolkningen mot storföretagen

Alla i den lilla kalla och mörka staden lever under ganska miserabla och smutsiga förhållanden, är ensamma och trötta på livet. Smått överdrivet, visst, men också typiskt för den dystra tematiken och dramaturgin i följetongsserien.

En röd tråd i historien är det moderna samhällets dåliga behandling av Alaskas ursprungsbefolkning och hur de fortfarande betraktas och behandlas som andra klassens medborgare. Förbisedda människor som är överrepresenterade i fattigdom, drogmissbruk och kriminalitet. Analytiska och pragmatiska Danvers avfärdar alla sådana ”fakta” som nonsens och irrelevanta, medan Navarro lever mitt bland dem.

Storföretagen och deras stora inflytande över lokalsamhället är en viktig aktör – och skapar perfekta, olösliga dilemman. Alla vet att gruvdriften förorenar grundvattnet, ändå accepteras det i tysthet eftersom halva staden försörjer sig på den smutsiga gruvdriften.

Hemma kämpar Danvers med sin bångstyriga, upproriska dotter som slits mellan att tillhöra Iñupiat-kulturen och västerländsk kultur, och som är ständig motståndare till sin irriterande ”ordentliga” mamma. Men sansade Danvers är inte lätt att rubba, och känslomässig frustration blir hon av med genom att ligga med distriktspolischefen, Christopher Eccleston (The Others), när hon behöver det!

Grafisk – och övernaturlig

Den fjärde säsongen är förmodligen den mest grafiska, men känns aldrig spekulativ, och även om de tidigare säsongerna (framför allt den första) hade övernaturliga inslag så finns de i allra högsta grad i Night Country – lite väl mycket för vår smak.

Den ogästvänliga naturen sätter premisserna för både skådespelarna och handlingen. Och för de mer spirituellt sinnade i ursprungsbefolkningen är naturen, andar och spöken från det förflutna alltid närvarande i vardagen och kan hjälpa dem att förstå nuet. Navarro lyssnar på dem, men Danvers ber henne bryskt att bestämma sig för vilken tid hon vill leva i.

Trots detta kan man själv välja hur mycket de övernaturliga elementen utgör grunden för berättelsen. Händer det vi presenteras för egentligen, eller är det mer ur den enskilda karaktärens synvinkel och fria fantasi vid just den tidpunkten? Detta är något som Lopez överlåter åt tittarna, men faktum är att det spirituella/andliga spelar en betydligt större roll här än i tidigare säsonger.

På kvinnornas villkor

Som om frusna lik, olösta mordgåtor från det förflutna, övernaturliga andar och enögda isbjörnar inte vore nog måste Danvers ovanpå alltihop hantera en motsträvig anställd, Hank (John Hawkes, The Perfect Storm), som har stora problem med att acceptera hennes auktoritet – och därför ofta agerar på egen hand. I stort sett stick i stäv med chefens intressen.

I Hank har López skapat en nödvändig karaktär för den dramaturgiska framdriften, tyvärr har hon gjort honom lite för karikerad och onödigt maskulin och enfaldig. Hawkes spelar honom dock bra och gör honom mänsklig med sin hopplösa, fåfänga längtan efter sin ryska postorderbrud, men han blir en alltför enkel och genomskinlig match för Danvers.

Trots det hårda landskapet, som man skulle kunna tro kräver sin man, är det kvinnorna som styr i Ennis, och det är ingen tillfällighet från López sida. Männen sitter i den lokala baren och dricker eller misshandlar sina kvinnor, medan kvinnorna styr samhället och håller ihop familjen. Kanske inte så subtilt, men här fyller det verkligen ett syfte.

Och Foster är enastående i rollen som den hårdhudade, rationella poliskvinnan som lägger alla känslor åt sidan och har accepterat livets realiteter – medan demonerna från det förflutna sopas obesvarade under mattan.

En komplex karaktär som Foster porträtterar med genuin mänsklighet, styrkor och svagheter, men aldrig faller för stereotyper och självklarheter. Samtidigt är hennes karaktär helt beroende av en omaka sparringpartner, en sådan som den mer känslomässiga, ”mänskliga” Navarro. Reis gestaltar sin karaktär med den tuffa utsidan och den sårbara insidan på ett utmärkt sätt.

I sann True Detective-anda kompletterar de varandra och når så småningom en gemensam, nödvändig förståelse och ömsesidig respekt.

Krimklassiker

Det är långt mellan Louisianas fuktiga träskmarker och Alaskas karga islandskap, både geografiskt och när det gäller samhälle och människornas mentalitet. Men serierna har något gemensamt, nämligen att de ställer små människor mot den storslagna naturen och sätter premisserna för hur avlägsna småstäder kan dölja även de värsta brotten.

En av de saker som verkligen försämrade helhetsintrycket i den andra säsongen var att handlingen plötsligt förflyttades till en helt normal, tråkig, generisk storstad (LA) och att vi därför fick se en vanlig kriminalhistoria som vi hade sett massor av tidigare. Genom att återigen förflytta handlingen till den karga ödemarken i Alaska (där Island faktiskt är en stand-in), försätts vi omedelbart i en annan stämning och sinnesstämning.

Helt utan brister är dock Night Country inte, och även om den har många av de enastående kvaliteterna från första säsongen så är den inte en lika stor, oförglömlig klassiker.

Vissa av intrigerna och karaktärerna är för enkla och López har gått för långt med det övernaturliga. Men inte minst känns den fjärde säsongen faktiskt lite för kort, särskilt den andra halvan är för hårt komprimerad och saknar lite förlösning. Vi rusar plötsligt mot slutet i stället för att berättelsen kunde ha sträckts ut ett extra avsnitt eller två.

Med det sagt är True Detective, säsong 4 en serie vi inte tvekar att kalla för en krimklassiker. Trots sina svagheter flödar serien av kvalitet på alla plan, inte minst framburen av en stark kvinna. 5 solida stjärnor till Foster, López, Alaska och co. Du kommer att ryckas med!

Premiärdatum för den fjärde säsongen är den 15 januari på HBO Max. Recensionen är baserad på samtliga sex avsnitt.