Recension: True Detective, säsong 2

Den oerhört fängslande dramathriller-serien True Detective blåste oss över ända när den kom 2014. Den var intensiv, krävande, nydanande, mörk, obehaglig, nervpirrande, överraskande och hade skådespeleri av världsklass av Matthew McConaughey och Woody Harrelson, när vi fick bevittna kriminalmagi i kvalmigt heta och ockulta Louisiana. Manusförfattare och producent Nic Pizzolatto skrev ett manus som nästan saknar motstycke bland TV-serier och överraskade oss tittare med ständiga nya vändningar och dystra öden på samhällets baksida.

https://www.youtube.com/watch?v=zI2pqSYGNso

Med tårar och tandgnissel tvingades vi säga farväl till McConaughey och Harrelson och skepsisen var påtaglig när komikern Vince Vaughn dök upp på andrasäsongens rollista. Efter streaming-premiären i somras (när vi bara hade sett tre av de åtta avsnitten) delade vi ut 5 stjärnor, vilket är ett bra exempel på hur svårt det kan vara att sätta betyg på en serie som består av 10–12 avsnitt när man bara får se 1–3 stycken.

Den här gången utspelas händelserna i soliga Kalifornien, men det är inte solskenssidan av The Golden State vi får se. Människorna, både de ”snälla” poliserna och de ”elaka” skurkarna har problem med sina inre demoner och är märkta av sina förflutna.

Vi befinner oss i den ”lilla” LA-förorten Vinci, där Ray Velcoro (Colin Farrell) lever sitt slitna liv som kriminalare.

Ray är den mest desillusionerade och nedtryckta av dem alla, en man som verkligen har tappat livsgnistan och tron på det goda.

Fastighetsmagnaten Frank Seymon (Vince Vaughn) har fixaren Ben Caspar som medhjälpare för att garantera inflytande och få sin del av kakan, något som går åt skogen när Caspar mördas på ett bestialiskt sätt. Ray måste samarbeta med delstatspolisens Ani Bezzerides (Rachel McAdams) för att lösa mordet, men som Ray säger till sin överordnade: ”Jag är inte säker på att ni vill att det här fallet ska lösas …” In på banan kommer också polisen som hittade liket, Paul Woodrugh (Taylor Kitsch).

Pizzolatto är minsann inte rädd att utmana sin publik. Precis som i första säsongen ägnar han lång tid åt att etablera handlingen och karaktärerna och vi får bland annat se drömscener som kunde ha kommit från självaste Twin Peaks. Säsongen toppas av fyra huvudpersoner (Farrell, Vaughn, McAdams, Kitsch) som alla har egna bihandlingar, vilket gör historien onödigt komplicerad.

Även om vi har förflyttat oss långt västerut jämfört med den första säsongen så är den dystra och intensivt tryckande stämningen densamma, fast inte fullt lika becksvart som i första omgången. Foto och effektiv klippning håller fortfarande toppkvalitet, när vi (lite väl ofta) sveper över landskapet är Louisianas slingrande floder utbytta mot Los Angeles slingrande motorvägar och starka neonljus. När man förflyttar handlingen från exotiska och udda småstäder i Louisiana till den ”vanliga” storstaden LA löper man risken att sluta som ännu en deckare från storstadsamerika och att en del av seriens charm och säregenhet försvinner på vägen. Och när säsongen fortskrider händer precis det vi var rädda för efter tre avsnitt, allting tippar över i klyschor och ”alla” har det jobbigt med spriten, ångest och ett brokigt förflutet.

Balansgången mellan dyster, deprimerad och druckna karaktärer går från fascinerande till bitvis parodisk. Trots detta är andra säsongen av True Detective fortfarande en bra deckarberättelse, vilket gör att vi delar ut 4 svaga stjärnor.

Bild- och ljudkvaliteten går inte att klaga på. Som bonusmaterial finns ett intressant kommentatorsspår, en dokumentär om den intensiva skottlossningsscenen samt en ytlig tiominuters bakomfilm.