Recension: Top Gun: Maverick

(Uppdaterad med streaming-premiärdatum)

En av de största och mest efterlängtade filmerna som corona-pandemin och dess efterföljande lockdown satte ett effektivt stopp för var uppföljaren till storsäljaren Top Gun (1986): Top Gun: Maverick.

Sedan den första nedstängningen har premiären skjutits upp gång på gång, filmen var ursprungligen planerad att ha biopremiär i juni 2020.

Cruise control till superstjärnestatus

Inspelningen avslutades redan 17 juni 2019 – så i uppföljaren får vi nu se en Tom Cruise som är tre år yngre än han är i dag. Men även om det har gått mer än 35 år sedan Top Gun förvandlade unga Cruise (som den stökige toppiloten Pete ”Maverick” Mitchell) till en av världens mest kända och mest lönsamma filmstjärnor, har actionhjälten inte tappat något av sin glans eller charm.

Med Jerry Bruckheimer som producent är det bara att spänna fast säkerhetsbältena och dyka in i ännu en uppvisning av härlig, befriande testosteron-action. För det är exakt vad Top Gun: Maverick levererar! Filmen är producerad med två enkla, och ganska självklara, syften: tjäna massor av pengar och underhålla massorna med enastående actionsekvenser. Top Gun 2 uppfyller båda.

Efter att karriärmässigt nästan ha stått stilla de senaste fyra decennierna befinner sig den bångstyrige Maverick fortfarande i flygvapnets periferi. Under tiden har hans före detta partner Iceman (Val Kilmer) klättrat på karriärstegen – och är nu chef på Top Gun-akademin.

När en icke namngiven rogue state anses vara ett överhängande hot, där möjlig anrikning av uran till varje pris måste stoppas, bestämmer sig den amerikanska militären för att skicka sina bästa män på vad som verkar vara ett självmordsuppdrag – och vem är bättre lämpad att träna dem än Maverick?!

Något motvilligt återvänder Maverick till elitakademin, där bara de bästa av de bästa släpps igenom nålsögat. Där träffar han sonen till sin gamla (avlidne) stridskamrat, som spelade en så central roll i originalfilmen. Rooster (Miles Teller, från The Offer) hyser fortfarande agg mot Maverick och anklagar honom för olyckan som dödade hans far.

Homage

Många populära filmer från 1980- och 90-talen har återupplivats på filmduken de senaste åren – men sällan har resultatet blivit lika lyckat som med uppföljaren till Top Gun.

Nostalgin finns definitivt på plats, detsamma gäller stilen, musiken och stämningen. Även flera av scenerna från 1986-filmen är nästan kopierade. Men Top Gun: Maverick är inte en tanklös, pengasugande och meningslös kopia av originalfilmen, trots många likheter står den på egna ben.

Varken Meg Ryan eller Kelly ”Take My Breath Away” McGillis upprepar sina roller, men Maverick får snabbt varma känslor för sin ex-flickvän Penny (en briljant Jennifer Connelly), som driver baren som flygarässen har som stamställe. Här får Maverick gott om tillfällen att ironisera över sin ålder och det faktum att han nu är ”gamlingen” i rummet – men det visar sig än en gång att gammal är äldst.

Flygaction som får dig att tappa andan!

Persongalleriet är charmigt, om än aningen stackato-karikerat, och handlingen drivs elegant framåt rent dramaturgiskt mot sitt obönhörliga klimax. Inte för att handlingen egentligen bjuder på så många överraskningar – och det allt mer komplicerade förhållandet mellan Maverick och Rooster tippar så småningom över till ofrivillig parodi.

Vi får dock en möjlighet att komma mer in under skinnet på Maverick, hans ensamhet och demonerna som fortfarande plågar honom. Det är bra, men det kan bara betraktas som grädde på moset, själva essensen och filmens huvudelement är de halsbrytande flygstunten.

Regissören av Top Gun, den bortgångne Tony Scott, sa att han ville göra en film som fick fram ”full tilt boogie rock ’n’ roll in the sky”, och än i dag är flygscenerna från 1986 imponerande. Med det sagt så bleknar de faktiskt i jämförelse med vad regissören Joseph Kosinski och producenten Jerry Bruckheimer har lyckats trolla fram i Top Gun 2!

De har använt en helt ny kamerateknik, med många kameror inne i cockpiten på riktiga stridsflygplan, vilket ger en riktig 360-känsla. Dessutom är det skådespelarna själva som i de flesta scenerna sitter i cockpit.

När Maverick & Co drar spaken bakåt och ”skjuts ut” från hangarfartyget känner man adrenalinet – det är nästan som att vara på plats inne i den klaustrofobiska metallådan och susa iväg i 3 000 km/h.

Det axas, svängs och störtas ner i halsbrytande stunts, i en ständigt accelererande hastighet. Härligt! Och till och med slutscenerna lyckas bjuda på ett par överraskningar.

Det visar sig att mer än två års corona-väntetid inte var förgäves, Top Gun 2 är precis så bra som vi vågade hoppas på. En härlig eskapism i adrenalinjunkien Tom Cruises drömvärld. Här är det bara att plocka fram popcornen.

Med sådana här fina egenskaper tar vi mer än gärna en runda till med Maverick & Co. 5 starka stjärnor.

[UPPDATERAT] Tom Gun: Maverick hade biopremiär 25 maj.Paramount har sparat på streamingpremiären till dagens lansering av SkyShowtime.