Recension: The White Lotus, säsong 3

Efter en ganska medioker andra säsong återvänder serieskaparen Mike White med bravur till en tredje säsong av The White Lotus. Den här gången utspelas den i överdådig tropisk lyx i Thailand.

Sommaren 2022 dök den fascinerande dramaserien upp i streamingvärlden som en dark horse, och Whites härliga syn på verklighetsfrånvända, självcentrerade och stenrika amerikaner tog kritiker och publik med storm.

Äventyret (eller mardrömmen?) började på Maui, fortsatte till Sicilien och lagom till att den tredje säsongen drar igång florerar det rykten om att den fjärde (och avslutande) säsongen ska spelas in i Norge!

 

Farorna lurar i bakgrunden

Precis som i tidigare säsonger får vi stifta bekantskap med en rad olika karaktärer som alla har som mål att ge sig hän åt bottenlös lyx på en exklusiv resort. Vissa flyr från något, andra dagdrömmer och några lullar runt i ett moln av lyckligt ovetande.

Vad de har gemensamt är ett AmEx-kort med obegränsad kredit, en dos självömkan, en relativt begränsad insikt i hur världen verkligen fungerar och ett allmänt missnöje med livet, familjen – och sig själva. De är förblindade av sin egen framgång, sitt välstånd och sina obegränsade medel.

Men bakom idyllen i den tropiska regnskogen lurar konstant en odefinierad fara, och många har en dold agenda. Än en gång tar serien fart när katastrofen inträffar, men innan vi blir särskilt mycket klokare hoppar vi tillbaka en vecka i tiden, när grupperna och familjerna anländer till ”The White Lotus” (i verkligheten Four Seasons Resort Koh Samui).

Mångfasetterad ensemble

I händelsernas centrum står den välbeställda finansfamiljen Ratliff, med pater familias Timothy (Jason Isaacs) i spetsen. Från soliga Kalifornien har han tagit med sig sin kärnfamilj för en avkopplande semester i ”leendenas land”. Mamma (Parker Posey) lever i sin egen bubbla, är verklighetsfrånvänd, nedlåtande och rasistisk – och tar sig igenom dagen genom att knapra lugnande tabletter.

De två sönerna, den prålige och själlöse pappaspojken Saxon (Patrick Schwarzenegger) och den osäkre lillebrodern Loch (Sam Nivola), har väldigt olika syn på livet – och ett ganska tvivelaktigt förhållande till sin egen sexualitet. Den bedårande dottern Piper (Sarah Catherine Hook, Cruel Intentions) är anledningen till att de hamnade i Thailand, eftersom hon älskar buddhismen och vill till ett lokalt tempel.

Konstant stressade Timothy vägrar lägga ifrån sig mobilen – och blodtrycket når nya höjder när en tvivelaktig ”akrobatisk” affär från det förflutna gör sig påmind.

De mest högljudda gästerna är det till synes vänliga, medelålders kompisgänget bestående av skådespelerskan Jaclyn (Michelle Monaghan, True Detective), nykristna Kate (Leslie Bibb) och alkoholiserade Laurie (Carrie Coon). Men så fort någon lämnar gruppen blir hon genast förtalad och förlöjligad av de två andra.

Hotellets sorgligaste par består av den deprimerade, desillusionerade och ständigt grinige Rick (Walton Goggins, Fallout) som står i diametral kontrast till sin glada, unga flickvän Chelsea (Aimee Lou Wood, Sex Education). Rick vill helst sitta i fred baren och åtminstone absolut inte förklara varför de egentligen befinner sig på Koh Samui. I sin desperata ensamhet lär Chelsea känna en kanadensisk modell (Charlotte Le Bon) som är troféflickvän till en gammal bekant från tidigare säsonger …

Seriens normala alibi utgörs av en bekant från semesterorten Maui (säsong 1), massösen Belinda (Natasha Rothwell). Hon är i Thailand för vidareutbildning och väntar på besök av sin son.

I periferin finns den osäkra (bokstavligt talat) säkerhetsvakten Gaitok, som har ett gott öga till värdinnan Mook, som båda hålls under strikt kontroll av hotellets dominerande ägare, Sritala (Lek Patravadi) och den ytterst tjänstvilliga hotellchefen.

Fasaden spricker

Den brokiga skaran anländer till semesteranläggningen med ett leende på (nästan) allas läppar, men det tar inte lång tid förrän bitterheten visar sig. Alla har känslomässigt bagage och att leva tätt intill vänner och familj, i kombination med överdrivet drickande och sena nätter, tar fram det värsta hos människor.

White har gjort ett fenomenalt jobb med att fläta ihop denna brokiga skara till en sammanhängande berättelse – där de agerar var för sig men ofta samverkar. Ett fascinerande persongalleri som både kompletterar och utmanar varandra. Ibland är det lite skämskudde-TV som snabbt växlar till komiska skratt och sedan förvandlas till djupt mänskligt drama.

Whites skicklighet som manusförfattare syns bäst när Rick träffar en gammal bekant (Sam Rockwell) i Bangkok. Det slår gnistor om det lilla samtalet på baren mellan Rick och honom.

Man väntar ständigt på att något oväntat, pinsamt eller oavsiktligt roligt ska hända. Serien toppas av vassa, intelligenta repliker och bra skådespelare.

Semesteranläggningens leende gäster (med undantag för Rick) försöker alla hålla skenet uppe, men den lilla djävulen på ena axeln blir mer och mer framträdande ju längre veckan går.

Soundtracket är till stor del lokalt och passar stämningen i serien, och Ben Kutchins är tillbaka som huvudfotograf och höjer den visuella effekten många snäpp med sina säregna klipp och svepande kamerarörelser. Han tar in den storslagna naturen och gör den till en egen karaktär.

Handlingen är också stramare och dramaturgin mer fokuserad än i förra säsongen.

Gediget drama

The White Lotus är ett gediget drama som på ett subtilt sätt lyckas väva in besk satir i karaktärerna och dialogen. Och visst är det är det tjuvtittarmentaliteten i oss som vaknar till liv när vi får följa med bakom kulisserna i de superrikas lekstuga och se hur fasaderna rämnar.

Serien lyckas säga något om den ofta så ytliga och slentrianmässiga samtiden vi lever i, utan antydan till moraliserande eller fördömande. Vi exponeras för lager på lager av mänsklig osäkerhet, mörker och total brist på självkännedom. En nästan perfekt blandning av drama och bitter satir.

När det dessutom har gått att skapa skön underhållning av eländet så är det bara att ta av sig hatten. 5 stjärnor.

Säsong 3 har global streaming-premiär på Max den 17 februari. Då släpps det första avsnittet av tio. Recension är baserad på de första åtta avsnitten.