Recension: The Wheel of Time, säsong 1

För många är detta förmodligen en av höstens mest efterlängtade seriepremiärer, men tyvärr lever fantasy-eposet The Wheel of Time (Sagan om Drakens återkomst) inte upp till de höga förväntningarna.

Omättligt intresse

De senaste åren har det visats ett nästan outtömligt intresse för fantasyserier och -filmer. Prime Video har stora ambitioner med sin serie (som redan har fått grönt ljus för säsong 2), och fansen har enorma förväntningar. Men The Wheel of Time lyckas aldrig lyfta från sin aningen introverta synvinkel och klichéartade berättande.

 

Serien är baserad på böckerna (som har sålt i fler än 90 miljoner exemplar) av Robert Jordan, där handlingen utspelar sig i en episk fantasyvärld med trollkvinnor, monster, mörka faror, magi och vackra jungfrur i nöd.

I den avlägset belägna byn Two Rivers bor den enkla herdepojken Rand al’Thor (Josha Stradowski), som hals över huvud tvingas fly från sitt hem när byn attackeras av ett synnerligen blodtörstigt gäng minotaurer.

Ledd av trollkvinnan Moiraine Damodred (Rosamund Pike) och hennes lojala livvakt Lan Mandragoran ger han sig ut på en resa där faror och brutal död hotar bakom varje bergstopp.

Moiraine är medlem i det exklusiva, kvinnliga, magikersällskapet Aes Sedai och är (nästan) övertygad om att al’Thor är ”Den utvalde” (även kallad ”The Dragon Reborn”), en mytisk person som de har letat efter i århundraden.

Om inte al’Thor är den pånyttfödda/utvalde, så är det någon av de andra i den brokiga skaran som består av Mat Cauthon, Perrin Aybara, Egwene al’Vere och Nynaeve al’Meara. De måste till varje pris skyddas från de mörka krafterna som hotar. Tillsammans ger de sig ut på den farliga färden, med monster och rysligheter i hälarna, mot The White Tower.

Klyschigt om kampen mellan gott och ont

Serien handlar (överraskande nog…) om den klassiska kampen mellan de goda och de onda, och seriens skapare Rafe Judkins är ett självutnämnt superfan av Jordans böcker.

Han serverar en blandad mix av fantasy, äventyr, romantik och skräck, där serien omväxlande stjäl från Lord of the Rings, The Maze Maze Runner och Game of Thrones.

Undertecknad har inte läst bokserien, men vägrar tro att TV-serien lyckas knyta an till ett enda nytt fan – The Wheel of Time är verkligen gjord för den smala kretsen av ”invigda”.

Fantasy för vem?

Det råder ingen tvekan om att Game of Thrones än i dag är en av de största, mest lyckade och framgångsrika TV-serierna genom tiderna. Till stor del beror seriens enorma tittarframgång att skaparna av serien var framsynta nog att tona ner de allra grövsta fantasy-elementen från George R.R. Martins böcker.

I The Wheel of Time har de gjort tvärtom, där de i största möjliga utsträckning ska framhålla de ”barnsliga” – och ibland irriterande – höjdpunkterna från genren.

Ibland blir det överdrivet svulstigt med mängder av viftande häxhänder, och allvarliga ansiktsuttryck, och magiska strålar som skjuts ur kropp och själ. I en värld där nästan alvliknande trollkvinnor härskar, i röda, blå, gröna, gula och vita sällskap – lite som de små feerna i Askungen.

Berättelsen är väldigt ”äventyrlig”, på gränsen till renaste barnsagan om tomtar och troll som en typisk 7-åring skulle kunna drömma sig bort i. Men när det explicita våldet är så framträdande lär inte heller barn gilla serien.

Den vräks på med onödigt mycket explicit blod, äckligheter och rent splatter. Tarmarna väller ut och huvuden mosas när monstren attackerar – och äter upp sina offer.

Det största problemet är dock att vi inte bryr oss om huvudkaraktärerna. De är platta och ointressanta, och varken narrativet eller dramaturgin ger dem förmågan att växa. Den mest intressanta karaktären är den mest perifera, Egwene Al’Vere (Madeleine Madden).

Oinspirerad

Man kan säga mycket fint om Rosamund Pike, men att hon utstrålar engagemang och empati är kanske inte de första adjektiven vi kommer att tänka på. Inte i The Wheel of Time heller. Stackato, uttryckslös och oengagerad kämpar hon i huvudrollen. Hon tillbringar dessutom nästan en halv säsong i koma efter att ha blivit skadad i strid. Och inte har hon särskilt mycket att spela på/mot heller, hon får ingen hjälp av ett svulstigt manus eller mediokra medskådespelare.

Det underlättar inte heller att alla ”imponerande” specialeffekter ser ut som ett datorspel från slutet av 1990-talet. Konstlat och halvhjärtat. Det värsta är att Prime Video kan göra så mycket bättre, titta bara på den imponerande Carnival Row.

Nej, i väntan på House of the Dragon, se hellre Game of Thrones en gång till, eller varför inte Britannia? Det är en härligt otvungen fantasyserie. The Wheel of Time räcker inte till mer än 3 svaga, väldigt oförlösta stjärnor.

PS! Om dina sommarplaner för nästa år inkluderar Qatar, så räkna inte med att du kan se The Wheel of Time där …

Recensionen är baserad på hela säsong 1. The Wheel of Time har premiär på Prime Video den 19:e november, då släpps de tre första avsnitten.