Recension: The Union

Betrakta detta mer som en varning än en filmrecension – för det här är en film som du inte vill slösa bort två timmar av ditt dyrbara liv på!

Netflix har en verkligt imponerande utgivningstakt och en av branschens största produktionsbudgetar. Och ibland levererar streamingjätten briljanta filmer och serier.

Synd bara att man emellanåt måste genomlida massproducerat skräp som The Union.

 

Den amerikanska konstitutionen, som den före detta presidenten Trump har ägnat de senaste tio åren åt att spotta på och underminera, inleds så här pompöst och storslaget:

We the People of the United States, in Order to form a more perfect Union.

Tyvärr har regissör Julian Farino och manusförfattare David Guggenheim inte den minsta aning om hur man gör en ”mer perfekt union”. I stället har de skapat en intetsägande, ofta rentav irriterande, actioncirkus där huvudrollen innehas av den diffusa spionorganisationen ”The Union”.

De två herrarna har uppenbarligen fått inspiration och skamlöst ”lånat” från filmer som Mission: Impossible, Jason Bourne och Citadel-serien. Sedan har de hyrt in två relativt välkända skådespelare, varav den ena har plockats fram ur glömskan.

Här finns inte en enda ny tanke och/eller idé, man har lättjefull lyssnat på de enorma algoritmerna i Netflix mångfasetterade abonnemangsdatabas och skapat – ingenting!

Vi presenteras för den stereotypiske öldrickande macho-byggnadsarbetaren Mike (Mark Wahlberg) från New Jersey. Han lever ett bekymmerslöst liv, dricker öl med grabbarna på den lokala puben och går till sängs med sin lärare från skoltiden(!). Han är rakt igenom genomsnittlig och nöjd med livet – tills han plötsligt träffar sin tonårskärlek, Roxanne (Halle Berry).

Till de lockande tonerna av Bruce Springsteens ”Jersey Girl” tar Roxanne tillfället i akt att droga ner honom och transportera honom inkognito till London. Varför då? Tja, det undrar vi fortfarande, men han tycks vara en oumbärlig del i upprensingen av det kaos som uppstod efter en misslyckad spionoperation som utfördes av ”The Union” i Trieste.

Och hennes chef, Tom (R.K. Simmons), håller märkligt nog med om den tvivelaktiga analysen.

Hela den långsökta handlingen bygger på att vi köper premissen att toppspionerna är i desperat behov av en vanlig ”nobody” för att lösa uppgiften att hämta tillbaka den underrättelseinformation som har hamnat i händerna på skurkarna. Duh!

Vad som sedan följer är en och en halv timme av standardiserade actionscener som varken lyckas hetsa upp oss eller förföra oss, varvat med en enfaldig Mike som gradvis förvandlas till en spion i klass med Ethan Hunt – ”läckert” uppiffat med lätt ironisk och fyndig dialog.

Det värsta är att The Union faktiskt inte är en direkt usel film, den är inte en ”stinker” av stora mått. Men den är gjord helt utan hjärta eller hjärna. Enda syftet är att mätta den exponentiellt växande törsten hos Netflix 277 miljoner abonnenter som villa ha nytt innehåll. Inte nödvändigtvis bra, men nytt!

Även Wahlberg måste ha tagit det här jobbet enbart för lönechecken. Han kan helt säkert bättre, och han hade kunnat spela den här rollen i sömnen. Och varför man har valt att ”återuppliva” Halle ”Cat Woman” Berrys karriär är en smula obegripligt. Hennes kvaliteter som skådespelerska har onekligen inte vuxit sedan sist.

Vi har läst att Berry och Wahlberg privat är goda vänner sedan länge – det skulle man inte kunna tro med tanke på den totala bristen på kemi som paret utstrålar i The Union. Kanske har de känt varandra så länge att det blir helt vardagligt när de väl träffas?

Uppbyggnaden av karaktärerna eller en väl genomarbetad dramaturgi är ingen man har tagit hänsyn till eller brytt sig om här. Det mesta i filmen är egentligen snyggt och bra gjort. Men återigen saknas själ och mening. 2 bedrövliga stjärnor till detta intetsägande actionskräp.

Union hade global Netflix-premiär den 16 augusti – och ligger fortfarande högt upp på listorna över de mest sedda filmerna.