Recension: The Unforgivable

Tyvärr är inte allt guld som glimmar – inte ens strömningsjätten Netflix egna produktioner.

Ute på landsbygden, i utkanten av miljonstaden Seattle, gick en polisinsats helt åt helvete för 20 år sedan. Familjefadern hade begått självmord när den lokala sheriffen dök upp med stor och välbeväpnad styrka för att kasta ut de två Slater-döttrarna Ruth (Sandra Bullock) och Emily (Emma Nelson). Allting eskalerade, sheriffen sköts till döds och Ruth dömdes till 20 år bakom lås och bom.

 

Sedan spolar vi fram till nutid, när Ruth ska försöka skaffa sig ett nytt liv i frihet. Fast fortfarande med ”POLISMÖRDARE” nästan tatuerat i pannan, vilket hennes handledare (Rob Morgan) aldrig missar ett tillfälle att påminna henne om.

Ruth får ett slitet hostel-krypin i stadens Chinatown, ett jobb på en fiskfabrik och som frivillig snickare – och så småningom en manlig friare. Men hennes ultimata mål är att återförenas med sin syster som placerades av sociala myndigheter efter mordet på sheriffen.

Det visar sig vara otroligt svårt, med arga fosterföräldrar som gör allt som står i deras makt för att inte att riva upp allt det smärtsamma förflutna och lagar som motarbetar henne. Dessutom försvåras Ruths vardag av att sheriffens två redneck-söner inte kan acceptera att deras pappas mördare har släppts på fri fot.

Det är en tuff och utomordentligt långsökt och konstruerad historia som Nora Fingscheidt (regissör) har skapat med den här nyinspelningen av den brittiska TV-serien. Den har sina kvaliteter, men de överskuggas fullständigt av stereotypa karaktärer, en dramaturgi som slingrar sig fram och en handling som inte verkar särskilt trolig.

Genom hela filmen vandrar Bullock runt som en zombie, ständigt med ett sammanbitet och känslolöst stenansikte – till slut tippar det nästan över och blir parodiskt. Vi är fullt medvetna om att filmfestivaljuryer är kända för att belöna enkla människor som har det kämpigt (flagrant exemplifierat av ”Simple Jack” i Tropic Thunder), men det får finnas gränser.

Det hjälper inte heller att sheriffens enfaldiga söner är snäppet mer parodiska, eller att vi har svårt att tro på att advokaten (Vincent D’Onofrio), som nu bor i mord-huset, plötsligt och av misstag, vill hjälpa Ruth. Och vi har inte ens nämnt den fullständigt långsökta ljuva musik som uppstår mellan Ruth och hennes kollega Blake (Jon Bernthal). The Unforgivable försöker innerligt hårt att vara något större än den egentligen är.

Det finns inga gränser för vilket lidande, av nästan bibliska proportioner, som Ruth ska utsättas för innan hon får (?) förlösning. På vägen dit vacklar Fingscheidt mellan hämnd-, drama- och thrillergenren. Allt med en omisskännlig smak av billig 1980-talsfilm, ”härligt” ackompanjerad av överspel och töntig dialog.

Det ska The Unforgivable ha, den är vackert filmad och har (emellanåt) smått engagerande scener – och den har faktiskt ett crescendo som överraskar. Men som helhet är det här en film du definitivt kan undvika, det finns så mycket bättre kvalitetsunderhållning på Netflix i jul, till exempel den lysande Don’t Look Up, eller, för Bullock-fans, Bird Box. 2 stjärnor.