Recension: The Queen’s Gambit

När den nya Netflix-serien The Queen’s Gambit tickade in som pressmeddelande från streamingjätten ska vi ärligt erkänna att den inte direkt väckte vårt intresse. En miniserie om ett schacksnille kan väl omöjligen bli bra underhållning? Så fel kan man alltså ha.

https://youtu.be/CDrieqwSdgI

 

Dysfunktionell bakgrund

Lilla och smått introverta Beth Harmon (Anya Taylor-Joy) växer upp med en dysfunktionell mamma och en far hon aldrig har träffat. Förtvivlan och psykologisk instabilitet kan vara en farlig cocktail, och mycket riktigt slutar det med död och fördärv för Beths mamma. Som nioåring hamnar Beth därför på ett barnhem för flickor i djupaste Kentucky.

På 1960-talet var barnhem ingen dans på rosor och rektorn Mrs. Deardorff är inte heller av den allra barnkäraste sorten. Nyfikna Beth finner sin tillflykt undan den dystra verkligheten hos barnhemmets muntre vaktmästare. I källaren lär han henne att spela schack – och det visar sig snabbt att Beth har en talang för spelet som är långt över det normala.

En annan ”vana” hon plockar upp på barnhemmet är ett beroende av lugnande piller – en last som hon bär med sig genom livet.

Som 15-åring blir hon äntligen adopterad, av den barnlösa familjen Wheatley, som har en milt sagt distanserad far som konstant är på resande fot och en pillertuggande, alkoholiserad mor. Men fascinationen för schack tar hon med sig, och det blir också blir hennes fasta grund i livet.

Självhävdelse

The Queen’s Gambit har blivit en otroligt fascinerande historia där schackspelet och alla dess listigheter är seriens röda tråd, men där den egentliga historien handlar om en ung kvinnas självhävdelse, att mot alla odds resa sig, fullända det man är bra på – och göra det i en fullständigt mansdominerad ”bransch”.

I ett USA på 1960-talet är kvinnor som spelar schack inte någon vardaglig syn och Beth blir till en början behandlad därefter, med skepsis och misstänksamhet och delvis förlöjligande. Men tack och lov för att unga Beth inte har den största sociala intelligensen, för sådant ställer hon sig elegant över, även om hon betraktas som utstött i skolan.

Beth går igenom en regelrätt transformation, från osäker, grå mus till en ung stark, självsäker kvinna som är rena modelejonet. Med växande självförtroende och stor nyfikenhet blir hon också en kedjerökande, cocktaildrickande och pillertuggande diva – schack är det enda som håller henne flytande.

Spännande schack i en livskamp

Drygt sex och en halv timme kan verka långt för en serie där otaliga schackpartier står i centrum, men manusförfattarna lyckas göra det invecklade spelet både spännande, förståeligt och lättsamt. The Queen’s Gambit (som är en referens till en spelöppning i schack) är verkligen inte en serie för schacknördar.

Det är hela tiden Beths personliga resa och sofistikerade personlighet som står i fokus, och den fascinerande historien toppas av ett ovanligt gediget skådespeleri av Anya Taylor-Joy.

Hon flankeras av flera spännande biroller, men det är hennes tolkning av den ytterst komplexa personen Beth som bär upp serien. Hennes ansiktsuttryck, kroppsspråk och divalater understryker på alla sätt karaktärens mångfasetterade personlighet.

Storpolitik

Manus bygger på en av Walter Tevis romaner och handlar om ett USA i en tid av oskuld. Efter andra världskriget och innan USA drogs ner av Vietnam och annan krigföring – ett land där tron ​​på framtiden är den starkaste drivkraften och där allt är möjligt, så länge du anstränger dig. I en sådan miljö kan till och med schack bli storpolitik när landet ser en möjlighet att slå kommunisterna i deras nationalsport.

 

När Beth blir en stigande stjärna i schackvärldarna får hon resa runt i USA och spela turneringar, brottas (på brädet och i sänghalmen) med sina manliga motståndare – och sedan bär det av ut i vida världen. Allt är föredömligt filmat och klippt, fullt i klass med en annan Netflix-storhet, The Crown.

Serien är exceptionellt välskriven och omfattar ett brett spektrum av mänskliga känslor, upp- och nedgångar. Inte alla hinder Beth möter på sin väg känns lika trovärdiga, men allt förmedlas med så stor berättarglädje, intensitet och spänning att vi villigt låter oss ryckas med. 5 stjärnor till schackvärldens charmigaste pjäs!