Recension: The Prom

För ett par månader serverade regissör Ryan Murphy oss den sagolika dramathrillerserien Ratched (som vi faktiskt utsåg till Årets bästa TV-serie) – hur samma man kan ligga bakom det här intellektuellt förolämpande skräpet är bortom vår fattningsförmåga.

 

Likgiltiga stjärnor

Ett gäng blasé, ytliga, egocentriska och ytterst pretentiösa Broadway-stjärnor letar desperat efter ”en god sak” de kan stödja, som kan få publiken och pressen att glömma den försmädliga kritiken mot deras senaste show. På Twitter hittar Nicole Kidman, Meryl Streep och James Corden en passande sak.

Föräldraföreningen på ett gymnasium i en liten småstad i Indiana har bestämt sig för att ställa in den traditionella examensbalen. Varför? För att undvika att skolans enda öppet lesbiska tjej, Emma (Jo E. Pellman), ska ”smutsa ner” balen och de präktiga ungdomarna.

Nu ska minsann de liberala gay-älskande kändisarna från New York sätta intoleranta Heartland på plats!

Glitter och glamour!

Ja, vi vet att en musikal ska vara lite lätt ytlig, förenklad, småvulgär, full av glitter och glamour och att (naiva) personer helt plötsligt ska börja sjunga utan någon uppenbar anledning. Och det finns också flera strålande musikaler som har filmatiserats, till exempel Chicago, Moulin Rouge och La La Land (vi lät oss till och med charmas av Mamma Mia! och Jersey Boys) – men The Prom hamnar definitivt inte i denna kategori.

Ur en rent musikalisk synvinkel vill vi hävda att många av låtarna i The Prom (som är baserad på Broadway-uppsättningen) helt enkelt inte håller måttet. Flera av texterna är staccato och föga fängslande. Det bör dock sägas att Murphys läckra koreografi hjälper.

Betydligt värre är att själva premissen är fullständigt föråldrad (på stenåldersnivå) och bara spär på de fördomar som filmen försöker ta avstånd från. Visst, musikaler ska ha karaktärer förenklas en smula och har ofta en tendens att bli stereotyper – men det får finnas gränser.

Gagball

Det likgiltiga, tidsriktigt politiskt korrekta, gänget från The Big Apple är så löjligt överdrivna att det faktiskt blir mer irriterande än roligt (vilket det säkert är tänkt att vara). Alla fyra är fullständigt egocentriska narcissister som bara tänker på sin egen image och gillar homosexuella eftersom det är ”rätt” värderingar.

De dricker för mycket (hela tiden), har nollkoll på ekonomin och tycker att folket i småstadsamerika är löjliga, konservativa bondtölpar (märkligt nog påpekas det inte att folket i Indiana förmodligen röstade på Trump). James Corden spelar en arketypisk gay dramaqueen, en person man förväntar sig att se i drag-kostym med gagball i munnen på den årliga Pride-paraden.

Fördomarna frodas. Emma (den lesbiska tjejen) klär sig som en pojke och kör pickup, medan samtliga av hennes klasskamrater hyllar Gud, goda kristna värderingar och inte ser det minsta fel i att Emma blir utfrusen och nekas gå på bal. Fast naturligtvis bara tills en liberal musikalartist från New York dyker upp och berättar för dem att Jesus viktigaste budskap var kärlek till din nästa – och vips! så blir de liberaliserade och blir av med sina föråldrade fördomar. Halle-fuckin’-luja!

Björntjänst

Även om The Prom är skriven (och producerad) för att främja homosexuellas rättigheter så tror vi faktiskt att Murphy och co gör den hedervärdiga saken en björntjänst.

Berättelsen så korkad att vi faktisk blir förolämpade på det intellektuella planet. Visst finns det förmodligen några gay-hatande, kristna konservativa i USA:s Heartland, men så överdrivet enkelspåriga, enfaldiga och fördummade som The Prom skildrar dem och samhället blir vi faktiskt lite förnärmade av, i synnerhet som handlingen utspelas i nutid. Och som grädde på moset, i bästa feelgood-anda, blir allting bra till slut. Om bara sångnumren kunnat få oss att bli medryckta!

Skådespelarna levererar dock varorna, framför allt Kidman briljerar i sina sångnummer. Meryl Streep har tidigare imponerat på oss i Mamma Mia! men här tror jag att hon huvudsakligen har överlåtit sången åt mer professionella. De få låtar som verkligen sitter har Murphy dessutom kramat ut det mesta ur, men det här räcker ändå inte till mer än två ytterst sorgliga stjärnor.

The Prom tilltalar möjligtvis en del die hard-musikalfans (det finns gott om referenser och personer från den miljön). Alla andra bör hålla sig långt borta!

PS! Om du mitt i vintermörkret letar efter en musikalisk filmgodbit som det verkligen svänger om så ska du vänta in Netflix fantastiska Ma Raineys Black Bottom. Den är, till skillnad från den konstruerade och falska The Prom, genuint äkta vara.