Recension: The Power of the Dog

Jane Campions kännetecken är djupa, mänskliga dramer med svulstiga kostymer som ofta utspelar sig på 1800-talet (till exempel Pianot och Porträtt av en dam). Men med The Power of the Dog utökar nyzeeländaren sin repertoar och förnyar sig på ett utmärkt sätt.

 

Två bröder – två verkligheter

Vi får följa med till mitten av 1920-talet och den enorma prärien och den slående vildmarken på landsbygden i Montana. En tid när män var män, maskulinitet handlade om ära och kvinnornas plats var hemma i köket.

Bröderna Burbank äger och driver tillsammans den stora boskapsfarmen ”Burbank”. Storebror, och självutnämnd ledare för ”flocken”, är Phil (Benedict Cumberbatch). Han är stor i orden, brysk, okänslig och har ett stenansikte och ett häftigt temperament när han styr sin farm med en rejäl överdos av manlighet. Phil bor mer i stallet, eller ute på prärien med cowboys, än i den vackra herrgården med svansande tjänsteflickor.

Lillebror George (Jesse Plemons) är raka motsatsen och har en dämpad och ödmjuk framtoning. Han är välartikulerad, känslig, introvert och alltid oklanderligt välklädd. Och han blir oupphörligen hunsad av sin smutsiga machobror – inte minst för sin enda börda: han är lite knubbig.

Brödernas relation blir definitivt inte bättre när George börjar uppvakta änkan och den ensamstående mamman Rose (Kirsten Dunst).

Förödmjukande skitstövel

Rose driver ett litet värdshus med enkel mat och ett par rum. Hon och hennes son Peter (Kodi Smit-McPhee) lever nästan ur hand i mun och låter sig ganska så lätt ”övertalas” när den lite tafatte George ber om hennes förtjusande hand. Varpå han gråter för att han nu ”äntligen inte är ensam längre”.

Vid varje tillfälle, i varje sällskap, tar Phil hänsynslöst tillfället i akt att lyfta fram sin förträfflighet och höga ställning. Han undertrycker helt öppet sin bror och kommer med nedlåtande/förnedrande kommentarer och syrligheter till alla omkring honom. Hans bästa förmåga är att få människor att känna sig små.

När brodern hittar kärleken(?) med Rose kan Phil inte stå ut med att han är lycklig – och gör sitt bästa för att plåga paret. Eller finns det en dold önskan om att han hade velat vara den utvalde?

Hans välkomnande när det nygifta paret flyttar in i ranchens herrgård är åtminstone, i bästa fall, iskallt och nonchalant, men övergår så småningom till psykisk terror, vilket leder till att den osäkra Rose, i sin helt främmande värld, börjar söka kärleksfull tröst i whiskyflaskan.

Saktmodigt drama

Campion målar upp ett långsamt, lågmält, mänskligt kammardrama, där vi trots det enorma, öppna landskapet och alla cowboys känner oss instängda med de fyra huvudkaraktärerna. De tär på varandra, bryter ner och förnedrar själva mänskligheten.

Rose blir mer och mer innesluten, osäker, full och frånvarande. Måltider äter hon helst i ensamhet på sitt rum. Sedan kommer hennes son Peter på besök och för in lite efterlängtat ljus i vardagen.

Filmens enigma är Phils bekymmersamma förhållande till Peter, en lång och slank tonåring som föredrar att hålla sig för sig själv och tycker om att göra pappersblommor. Från första stund tråkar Phil honom, fäller nedsättande kommentarer och mer än antyder att ”gossen” är homosexuell. Men så byter han plötsligt åsikt och försöker få in honom i gänget.

Phil saknar också vänner, han är mycket mer fruktad än älskad och tillbringar långa kvällar i ensamhet utan i naturen, insvept i smuts och skit, samtidigt som han minns tillbaka på den legendariska cowboyen Bronco Henry, som i tonåren lärde honom att rida och allt om boskapsskötselns hemligheter – och som såg honom.

Psykologiskt utmattande

Dialogen är nedbantad till ett minimum, ofta sneglar bara karaktärerna ondskefullt, eller skrämt, mot varandra. Särskilt den infekterade interaktionen mellan Cumberbatch och Dunst är påtaglig. Intensiv, obehaglig och ofta psykiskt utmattande. Sättet han lurar sig nära henne på under pianospelet öppnar dörren för att han antingen söker försoning eller är ond ända in i själen.

När vi läste att Thomas Savages roman skulle filmatiseras såg vi framför oss Daniel Day Lewis i huvudrollen – han skulle ha gjort ett fantastiskt jobb. Med det sagt så behöver hans landsman Cumberbatch verkligen inte skämmas! Han är lömskt närvarande i varje scen och lyfter fram komplexiteten hos denna svårt plågade person – från innesluten ilska till elaka kommentarer och explosivt raseri och våld.

Dunst har inte många repliker och inte heller någon storslagen scen som hon kan ”explodera” i, men hennes blick, mimik och hela hållning utstrålar vilken fruktansvärda situation hon befinner sig i. Man får gåshud.

Samtidigt går den kuvade och olycklige brodern som runt het gröt och försöker efter bästa förmåga att inte få situationen att eskalera. När crescendot kommer rundar Campion av alltihop på ett föredömligt subtilt sätt.

Strömningsjätten Netflix har tidigare serverat oss fantastiska filmer som Roma, The Irishman och Malcolm & Marie. The Power of the Dog passar in fint i raden av Netflix främsta egna produktioner – och får oss återigen att ifrågasätta framtiden för biograferna när sådana här mästerverk kan produceras för din egen, högst privata hemmabio.

Det här är en film du måste se, och som garanterat ligger långt fram i Oscar-spekulationerna. 6 stjärnor för ett upprörande, sobert, psykologiskt drama.