Recension: The Playlist

I en svunnen tid, när undertecknad var yngre, gick man ivrig till närmaste skivaffär (och sådana fanns det gott om!) för att lyssna på nya CD-skivor, och sedan köpa med sig några hem. Priset närmade sig 150 kronor för ett nytt album – och artisterna och skivbolagen håvade in pengar.

Sedan kom internet, och med world wide web nya och helt ofattbara, distributionsmetoder för musik. Ett sätt att lyssna på musik, med hela världens jukebox i sin egen ficka, som den yngre generationen snabbt omfamnade.

Problemet var bara att utvecklingen drevs framåt genom stöld av konst, utan att konstnärerna fick ersättning. I första hand uppmuntrad av anarkisterna bakom The Pirate Bay.

Lägg sedan till en åldrande, bakåtsträvande skivindustri, som varken ville eller kunde förnya sig – så hade vi den perfekta stormen. Runt 2005 rasade skivförsäljningen och ju vanligare bredband blev hemma hos folk desto fler” vanliga människor” laddade ner sin musik illegalt.

Nörden som ville förändra världen

2004 hade den svenske dataprogrammeraren Daniel Ek (Edvin Endre) precis cashat in 10 miljoner för sitt tech-företag (programmatisk annonsering) och letade efter nya internetområden som han kunde lägga sin expertis, och pengar, på. Tillsammans med tech-investeraren Martin Lorentzon (Christian Hillborg), Sveriges svar på Jordan ”The Wolf of Wall Street” Belfort, lade de sin kärlek på musikbranschens förlegade affärsmodell – och satsade på att utveckla världens bästa musikstreamingtjänst. Och den skulle vara gratis för användarna.

Den norske regissören Per-Olav Sørensen (Störst av allt, Fenris) har tagit sig an Christian Spurriers manus och dramatiserat Spotifys brokiga födelse. Start-up-företaget grundades av den överoptimistiska duon redan 2004, men det dröjde fyra år tills de kunde lansera streamingtjänsten – då med en andel på 20 % för skivbolaget och med en möjlighet att teckna premium-abonnemang som användarna fick betala för. Som Lorentzon lakoniskt säger: ”Det här är ett företag.”

Det är en otroligt fascinerande historia som ligger till grund för serien, som behandlar vårt nära förflutna och tittar tillbaka på den enorma utveckling som har skett på kort tid. I dag är det ingen som skulle kunna tänka sig att gå tillbaka till dagarna med WalkMan och Discman, där man i bästa fall kunde ta med sig 3–5 album på en resa. Med Spotify fick man hela världens musikbibliotek direkt på sin bärbara dator eller smartmobil (iPhone lanserades 2007).

Det här är en digitalisering som hela medievärlden har utsatts för, inte bara musikbranschen utan även filmer/serier, TV och tidningar. Utvecklingen har gått i raketfart och stora mediejättar har kämpat för att hänga med och anpassa sig efter förändrade användarvanor och global konkurrens om läsare och annonskronor.

Olika synvinklar – och skilda uppfattningar

Sørensen har valt att berätta historien ur sex nyckelpersoners perspektiv. Ett intressant val, men som tyvärr leder till ett antal upprepande sekvenser som inte tillför så mycket nytt till berättelsen ur olika perspektiv. Vi får se grundandet sett ur Daniel Eks synvinkel, investerarens, musikerns, advokatens, chefsprogrammerarens och artistens synvinkel.

Det mest mänskliga perspektivet, och nästan den enda personen med känslomässig närvaro, är avsnittet med chefen för Sony Music, Per Sundin (Ulf Stenberg). Här känner vi för en person som vi kan relatera till, både på ett mellanmänskligt, privat och affärsmässigt plan. Det lätt galna samarbetet mellan nörden Ek och ADHD-kapitalisten Lorentzon får en ytlig och något lättsam presentation.

Den ständiga upprepningen av nyckelsekvenser, med ofta bara små nyanser, hindrar dramaturgiska framsteg och gör serien tidvis tråkig. Och här borde det finnas tillräckligt med intressant material för att hålla uppe spänningen i fem hela timmar.

Dokumentär?

Serien fungerar bättre om man ser den som en renodlad (dramatiserad) dokumentär, snarare än som en dramaserie som handlar om människorna bakom, deras motivation och personliga utmaningar. Både manusförfattare och regissör har en förkärlek för att dränka oss i tekniska detaljer och juridiska finesser.

Dessutom är serien kantad av tecken på en relativt begränsad budget, det är till exempel pinsamt uppenbart att inte en enda scen har filmats i New York, och amerikanerna är överdrivet karikerade stereotyper.

Sammantaget en synnerligen fascinerande historia, som synar vårt närliggande förflutna i sömmarna och ger en intressant tillbakablick på brytningstiden mellan ”gammaldags” och modern konsumtion av kultur och media. The Playlist har också genomgående bra skådespelarprestationer, men vi saknar det känslomässiga djupet och ett mer komplext narrativ. Det skrapas för mycket på ytan. 3 starka stjärnor.