Recension: The Offer

Med anledning av 50 (!) årsjubileet av Gudfadern kommer den nya Paramount-serien The Offer, som handlar om inspelningen av den första, ikoniska maffiafilmen.

Få filmer har lämnat ett mer monumentalt fotavtryck på filmhistorien än Mario Puzos och Francis Ford Coppolas episka maffiatrilogi om den sicilianska familjen Corleone. Gudfadern satte en ny standard för alla efterföljande maffia- och kriminalfilmer, samt satte tonen för att skildra familjedynastier i filmer och serier.

Att filmens ”födelse” var svår och komplicerad, och att inspelningsperioden var jobbig och full av meningsskiljaktigheter mellan Paramount och Coppola/Puzo, har varit allmänt känt sedan länge. Toppa det hela med att delar av den amerikanska maffian aktivt gick in för att spoila filmen så har man gott om material för en spännande och fascinerande historia.

 

Bakom kulisserna

Efter att ha förvärvat filmrättigheterna till Puzos oväntade bestsellerroman (Gudfadern, 1969), och sedan länge funderat på om man skulle sälja rättigheterna vidare, beslutade Paramount, genom den mäktige senior vicepresidenten Robert Evans (Matthew Goode), att producera filmen.

Evans anställde då den relativt okända producenten Albert S. Ruddy (en mer än kapabel Miles Teller), som i sin tur gav regissören Francis Ford Coppola ett erbjudande han inte kunde tacka nej till. Resten är, som man säger, historia.

Michael Tolkins serie syftar till att ”avslöja” produktionshemligheterna, ge oss en genuin inblick bakom kulisserna under inspelningen av klassikern i Drömstaden och förklara hur svår en filmskapares vardag kan vara. På sista punkten framstår serien emellanåt som överdrivet banal; manuset bygger då främst på Ruddys memoarer.

Vi får inte se hela scener återskapade, men vi serveras små glimtar av roliga fakta och händelser från inspelningen, som att katten i Brandos knä inte var planerad, oenighet om belysningen, att James Caan verkligen slog Gianni Russo och Coppolas högst personliga inställning till Pacino när Michael Corleones stora förvandlingsscen skulle spelas in.

Problemen radar upp sig

Det mesta av serien går åt till att bevittna Ruddy som en problemlösande Duracell-kanin, med sin hängivna sekreterare, Bettye (Juno Temple), hack i häl.

Han är producenten, och allt-möjliga-mannen, som ständigt är inklämd mellan jul och nyår; där studiotopparna är oroliga för ekonomin och tänker så mycket som möjligt kommersiellt, medan duon Coppola/Puzo vill ha största möjliga konstnärliga frihet och inte belastas med ”småsaker” såsom budget.

I bakgrunden lurar den riktiga maffiafamiljen Colombo, ledd av ärkeskurken Joe (Giovanni Ribisi). New York-maffian kontrollerade de starka fackföreningarna, och ingen filmade i delstaten utan deras godkännande nick.

Berättelsen är kryddad med ett hav av stjärnor, både framför och bakom kameran – så pass att det närmar sig name-dropping.

Det dekadenta 1970-talet

70-talets anda har man fångat perfekt. Vi befinner oss i början av det fladdrande 1970-talet, med färgglada kläder och drinkar, breda slipsar, bruna möbler och män i alla mäktiga positioner. Hollywood befinner sig i en omvälvningstid och de mäktiga studiornas inflytande förändras.

Tyvärr finns det inte lika mycket substans i berättelsen, vilket lite för ofta bara skrapar på ytan av en väldigt fascinerande berättelse.

Hela maffiaspåret får för mycket speltid, i en serie som förmodligen hade kunnat skäras ner till 7 eller 8 avsnitt. Vi får en mäkta upprörd Frank Sinatra, med nära band till maffian, som är indignerad över att den fiktiva sångaren Johnny Fontane uppenbarligen är ett alias för Sinatra. Ribisi gör som vanligt en gedigen karaktär, men manusförfattarna har tyvärr fallit för frestelsen genom att skapa honom till en karikatyr av en mafioso.

Bland de bästa scenerna hittar vi den makalösa duon Coppola och Puzo, som bråkar runt köksbordet när de skriver manus till eposet. Här gör både Dan Fogler och Patrick Gallo ett utmärkt jobb med att återskapa magin och gestalta legenderna – de ser också förbaskat lika ut.

Då var vi betydligt mer skeptiska till valet av Justin Chambers som Marlon Brando, men även om han inte ser exakt ut som legenden, så har han satt ansiktsuttryck och röst på pricken. Detsamma kan sägas om en övertygande nervös Anthony Ippolito som nykomlingen Al Pacino. Ett kontroversiellt val i huvudrollen, som studion gjorde sitt bästa för att sabotera; men Coppola stod (tack och lov) på sig.

Underbart dekadente Matthew Goode (Evans) leker sig genom historien som legendarisk mediemogul, men också en man som har ett brinnande engagemang och stor yrkesstolthet; något han behöver då han måste kämpa mot ägarbolaget när de funderar på att sälja Paramount.

Samtidigt är han en man som är van att få som han vill – utan att bli motsagd. Mellan gudfaderstriderna hanterar han efterdyningarna av megasuccén Love Story, medan han på sängkanten läser manuset till Chinatown och pratar i telefon med Jack Nicholson. Vid hans sida ligger en försmådd Ali MacGraw. Härlig!

The Offer blir en lite blandad upplevelse, då den försöker gapa efter lite för mycket på en gång. Huvudfokus ligger på den kreativa processen och inspelningen av Gudfadern, men för mycket tid ägnas åt interna maffiabosättningar i New Yorks mörka gränder och de svävande affärsplanerna för Gulf & Western/Paramount.

De avslutande avsnitten tenderar också att trampa vattnet. Helst hade vi velat se fler guldkorn bakom kameran under inspelningen av den legendariska filmen – det är också där serien är som bäst. En serie som måste ses för filmkännare! 4 stjärnor.

Recensionen är baserad på alla 10 avsnitten. The Offer har premiär på Paramount + den 29 april; sedan släpps de tre första avsnitten, följt av ett nytt avsnitt varje vecka.