Recension: The Mauritanian

Alla vet att fyra kapade flygplan störtade in i World Trade Center och Pentagon och på ett fält i Pennsylvania den 11 september 2001. Vi vet alla (om vi inte sitter med en hatt av aluminiumfolie på huvudet och ägnar varje natt åt att gräva ner oss i löjliga konspirationsteorier) också att fundamentalistiska muslimer, ledda av den saudiska ärketerroristen Osama bin Laden, låg bakom attackerna.

Mindre känt är hur amerikanerna hanterade (delar) av det rättsliga efterspelet mot terroristerna och deras följeslagare.

 

Som Bruce Springsteen sjunger i Devils & Dust, med en desillusionerad amerikansk soldats röst som kämpar en oändlig strid i Irak, i efterdyningarna av 11 september, där amerikanerna i stridens hetta är på väg att förlora sig själva och just de värderingar de kämpar för:

What if what you do to survive kills the things you love, fear’s a powerful thing, it can turn your heart black you can trust. It’ll take your God filled soul and fill it with devils and dust

Annons

Manuset till The Mauritanian är baserat på självbiografin Guantánamo Diary av Mohamedou O. Slahi, som publicerades 2015 medan han fortfarande satt i fångenskap på Guantánamo-basen, Kuba.

Slahi (Tahar Rahim) är från Mauretanien, där han som tonåring fick stipendium för att studera i Tyskland. Där kom han så småningom i kontakt med en radikal miljö som ville bekämpa ryssarna i Afghanistan. Slahi stred med mujahedin 1990–1992.

Efter amerikanernas, ledda av den fundamentalistiska försvarsministern Donald Rumsfeld och vice president Cheney, intensiva klappjakt på 9/11-terroristerna och deras sammansvurna, dök Slahi upp på radarn. Under en period tränade han i ett al-Qaida-läger i Afghanistan, och en gång ringde hans kusin honom – direkt från bin Ladens privata satellittelefon …

Med andra ord var det inte det minsta konstigt att USA:s underrättelsetjänst och militär ville ”ta ett snack” med Slahi.

Slahi greps i Mauretanien 2002 och transporterades sedan, via ett uppehåll i Jordanien och Afghanistan, till den ökända Guantánamo-basen på Kuba. En bas där USA medvetet förvarar 9/11-misstänkta för att hålla dem borta från vanliga domstolar och ”besvärliga” juridiska medborgerliga rättigheter.

På Gitmo-basen kallades han ”Fånge 760” och berövades alla sina medborgerliga rättigheter, arresterades utan bevis och fängslades utan dom. Till slut torterades ett erkännande fram. The Mauritanian handlar om hans extraordinära liv från när han 2005 fick sin advokat, Nancy Hollander (Jodie Foster) 2005, tills han officiellt frikändes 2010 och tills sist släpptes 2016.

Tyvärr lyckas inte regissör Kevin Macdonald (State of Play) och manusförfattarna förmedla denna utomordentligt spännande historia på ett engagerande och/eller nyanserat sätt.

Filmen växlar mellan den juridiska kampen och tillbakablickar från Slahis uppväxt och fångenskap på Kuba, men vi kommer aldrig ”in under skinnet” på honom, hans motiv eller ideologi och värderingar.

Nästan alla filmens huvudpersoner är ensidiga endimensionella goda människor, som bara betraktar fallet ur en viss synvinkel och inte problematiserar det. Det blir för enkelt när en överdrivet engagerad Zachary Levi slänger ur sig att ”någon” måste betala/straffas för mordet på 3000 amerikaner – inklusive en god vän till åklagaren Couch.

Till och med åklagaren, en Cumberbatch med en djup sydstatsaccent, får etiska problem med sin Gud när han inser att fallet bygger på en bekännelse som framtvingats under tortyr.  Och vad i hela friden den märkliga do-goodern Teri Duncan (Shaileen Woodley) har för roll i filmen övergår vår fattningsförmåga. Hon bidrar verkligen inte med vare sig nerv eller välbehövlig dramaturgi.

Visst är filmens avsikter uppenbart goda, och det är oerhört viktigt att lyfta fram uppenbara kränkningar av de mänskliga rättigheterna som begås av stater som egentligen ska försvara dem, men vi önskar att det kunde göras mer subtilt. Här försvinner dramat i meningslösa parallellhandlingar och brist på drivkraft. Det känns sällan som om det är något väsentligt som står på spel. Det blir för simpelt och klichéartat när så här viktiga frågor diskuteras löst över en god öl, eller med en cheesy monolog om amerikanska rättsstatsvärderingar.

Med undantag för ett par alldeles för explicita tortyrscener är filmen tyvärr en trög historia, där Foster och Woodley går igenom låda efter låda med ändlösa censurerade dokument.

Filmens mest engagerande och humana aspekt är de få samtalen som ”Fånge 760” får ha med ”Fånge 241” i den instängda rastgården. Där slår det gnistor om dialogen, mänskliga känslor kommer upp till ytan och The Mauritanian andas liv.

3 ljumma stjärnor för en film som behandlar ett av de viktigaste juridiska upproren i vår nutidshistoria, men som bara skrapar på ytan – och på ett ensidigt och relativt trist sätt.