Recension: The Little Mermaid

Självaste H.C. Andersen skulle bli sagoförfattaren som skapade en ny guldålder för animationsavdelningen på The Walt Disney Company.

Med Den lilla sjöjungfrun fick Disney en braksuccé hos både kritiker och publik – och en rad andra klassiker (Skönheten och odjuret, Aladdin, Lejonkungen, Ringaren i Notre Dame) följde som pärlor på ett pärlband.

Under de senaste åren har Disney gjort en guldgruva av att återskapa sina animerade klassiker som live-spelfilmer.

Filmer som Lejonkungen, Alice i Underlandet, Skönheten och odjuret, Berättelsen om Askungen och Dumbo har alla blivit enorma kassasuccéer, så det är inte så konstigt att underhållningsjätten fortfarande satsar fullt ut på detta projekt.

 

Men medan flera av filmerna har tillförts något nytt och presenterats i en fascinerande långfilmsform så missade Disney totalt med nyinspelningen av Pinocchio, som faktiskt lyckades ta bort mycket av det äventyrliga och unika i den ursprungliga tecknade filmen. Årets efterlängtade Disney-klassiker, Den lilla sjöjungfrun, kommer nu till Disney+ – och den är faktiskt en av de bättre live-spelfilmerna.

Ariel (Halle Bailey) är den yngsta dottern till den mäktige kung Triton (Javier Bardem). Hon är en egensinnig, äventyrlig och bångstyrig tonåring som längtar efter att upptäcka mer av världen än vad som finns under havsytan. Efter att ha räddat prins Eric från ett skeppsbrott faller han pladask för den gåtfulla unga kvinnan – men en sjöjungfru kan väl inte vara på land?

Den lilla sjöjungfrun hamnar i en liten hybrid-kategori bland de nya spelfilmerna. Strukturen och handlingen är väldigt trogen mot originalfilmen, men den har ändå tagit ett par små grepp som förnyar och moderniserar berättelsen om den unga sjöjungfrun som drömmer om att gå upp på land och leva bland de exotiska människorna.

Den mest synliga förändringen från den animerade filmen (och Andersens berättelse) är uppenbart nog att vi ser en mörkhyad kvinna i huvudrollen.

Redan långt före den första trailern släpptes orsakade filmen stor uppståndelse bland alla troll på nätet och sociala medier, som skrek ut sin ilska över en svart (!) huvudrollsinnehavare (Halle Bailey) och klistrade etiketten ”woke!” på nyinspelningen.

Vi har absolut inget att anmärka på unga Bailey. Hon har en gudomlig röst, en unik närvaro och bemästrar den komplexa rollen med briljans och bravur. Med tanke på att filmen nu utspelar sig i Karibien är hennes hudfärg inte det minsta konstig, eller något man ens tänker på efter fem minuter.

De härliga musikaliska numren (komponerade av Alan Menken och Howard Ashman) är fortfarande svängiga och med små förändringar känns de fortfarande fräscha och originella och sätter känslorna i rörelse. Även under vatten lyckas regissören Rob Marshall (Chicago, Into the Woods) leverera övertygande musikalnummer som är i klass med det bästa som Broadway har att erbjuda.

I vanlig ordning är det skurkrollen som (ofta) är den saftigaste och mest intressanta rollen i en Disneyfilm – och så är det även i Den lilla sjöjungfrun. Havshäxan Ursula (Melissa McCarthy) har mer än ett horn i sidan till den pompöse Triton, och ser möjligheten att klättra till maktens topp när unga Ariel är villig att sälja sin kropp (röst) och själ för att bli människa.

McCarthy är fullständigt underbart elak som det rakt igenom cyniska och makthungriga sjöodjuret, hon kommer nog ännu en gång att ge de yngsta i huset mardrömmar.

Men bortsett från henne, kung Triton och en sprallig Sebastian är många av karaktärerna sorgligt lättglömda och får mest betraktas som statister.

En av sakerna som den tecknade originalfilmen verkligen lyckades med var att visuellt återskapa havet, vågorna och livet under vattnet på ett nästan magiskt sätt. Och här var vi lite skeptiska efter att ha sett den första trailern, men även på detta område är nyinspelningen lyckad. Sjöjungfrur och -män och fiskar ser naturliga ut i den otroligt läckra undervattensmiljön – så långt man kan komma från det usla hantverket vi presenterades för i Aquaman.

 

 

Filmen är betydligt längre än den animerade filmen, bland annat på grund av ett par nya musikalnummer (signerade Lin-Manuel Miranda) som är okej, men som inte tillför något väsentligt till vare sig karaktärerna eller dramaturgin. Vissa scener är också onödigt utdragna.

Ariel framstår mer som en egensinnig hjältinna i 2023-versionen, utan att vara övertydligt politiskt korrekt (girl-power), prinsen är dock fortfarande stereotyp och relativt endimensionell. Vi hade också velat att skaparna hade gjort mer av Ariels färgglada syskonskara, eftersom det är en källa till friktion och dramaturgi.

Vi kan lättat konstatera att live-spelfilmen står stadigt på egna ben, tillför något nytt (och smått ”moderniserat”) till berättelsen och återskapar fina vibbar och minnen från den animerade filmen. 4 riktigt starka stjärnor.