Recension: The Lincoln Lawyer, säsong 2, del I

Förvånansvärt tråkig, torr och halvhjärtad, kriminalserie baserad på kriminalmästaren Michael Connellys romaner.

Den hyllade kriminalserien Bosch, med Titus Welliver i huvudrollen, har varit en höjdare på Amazon Prime (och HBO Max) i flera år. Efter att den seniora polisutredaren började som privatdetektiv lanserade Prime uppföljarserien Bosch: Legacy, som höll samma höga kvalitet, seriositet och spänningsnivå som originalserien.

Karaktären, och berättelserna, är baserade på kriminalromanerna om Hieronymus ”Harry” Bosch av Michael Connelly. Men Connelly har inte bara skrivit böcker om Bosch, utan också om hans lillebror, advokat-halvbrodern Mickey Haller.

Den första Haller-boken (2005), The Lincoln Lawyer, filmatiserades 2011 med Matthew McConaughey i huvudrollen.

Ifjol lanserade Netflix en serie, The Lincoln Lawyer, baserad på Connelly-karaktären Haller. McConaughey var tyvärr inte längre med i bilden, utan ersattes av Manuel Garcia-Rulfo, som den gatusmarte advokaten med sitt kontor i en Lincoln Town Car.

Undertecknad var inte vidare imponerad. Nu är den andra säsongen här, och vi noterar att alla svagheter och brister som kännetecknade säsong 1 upprepas, och till och med förstärks, i säsong 2.

Manuset är baserat på The Fifth Witness, Connellys femte Haller-bok. Vi tar upp tråden direkt efter den dramatiska avslutningen på föregående säsong. Efter att ha fått kändisfruns mördare frikänd (även om han därefter sköts till döds på trappan till tingshuset…) har Haller själv blivit lite av en kändis – och verksamheten blomstrar.

Om halva staden ser på honom med stjärnor i ögonen har han fortfarande en lång väg kvar innan ex-frun Maggie (Neve Campbell) finner honom pålitlig. Mellan alla resor till tingshuset i LA och sent nattarbete måste han jonglera sin relation med tonårsdottern, hålla igång kontoret (som sköts av hans första ex-fru, Lorna, Becki Newton) och samtidigt försöka få fart på sitt eget, skadeskjutna kärleksliv.

Och ska du se, ett enda restaurangbesök, med lite gratis tapas-smisk från en läcker kock, Lisa (Lana Parrilla), är allt som behövs. Redan första kvällen hamnar de i sängen, och nästa dag hamnar Lisa i finkan, anklagad för att ha mördat en skum fastighetsutvecklare.

Med undantag för några småkriminella, den prostituerade Glory Days och en mördare från mörkret i förra säsongen, är det försvaret av Lisa som upptar del I av säsong 2. Tyvärr fängslas vi aldrig av vare sig historien, karaktärerna eller den (saknade) dramaturgin.

Vi nämnde det i förra säsongens recension, men det har blivit desto mer pressande den här gången: Manuel Garcia-Rulfo är helt felcastad som den stilige advokaten som har LA:s gator som sin teater och stadens förlorade brottslingar som sin församling. Han saknar den småfräcka charmen, de (få) snabba replikerna verkar inövade och hela karaktären skriker efter ett jobb som byråkrat på ett dammigt kontor i inrikesdepartementet.

Lägg sedan till att vi aldrig (som i Bosch) ser något riktigt detektiv- och/eller polisarbete. För Haller har alla fall en konstig tendens att bitarna plötsligt bara faller på plats – och de faller nästan alltid hans väg.

Manusförfattarna gör små försök att skapa ett känslomässigt djup genom att fokusera på det planerade äktenskapet mellan torpeden Cisco (Angus Sampson) och Lorna. De har kommunikationsproblem, och han har några spöken från det förflutna att ta itu med innan ringar utbyts.

Här gör faktiskt den snabbkäftade och streetsmarta Becki Newton en skicklig tolkning av rollen som den (tydligen) lite enkla Lorna. Hon är verkligen seriens höjdpunkt, toppad med en enorm och färgstark garderob.

Det är genomgående för många biroller, för många frågor som behandlas med hartassar och serien har en helt platt spänningskurva. Inte heller det ihärdiga småtjafset med ex-frun/fruarna faller i god jord; det framstår mest som efterkonstruktioner.

 

Dialogen är ofta konstlad, och berättelsen trampar vatten i tråkiga monologer som inte för handlingen framåt. Det hela framstår som otroligt halvhjärtat och vänsterhänt. En serie behöver verkligen inte på liv eller död återuppfinna hjulet, men här har vi inte ens en antydan till originalitet och/eller kreativitet. Serien ser bra ut, är tekniskt välgjord, men saknar helt själ – och mening. Inte direkt usel, bara själva förkroppsligandet av intetsägande medelmåttighet.

Nej, efter att ha tillbringat drygt fyra timmar i nattugglan Mickey Hallers sällskap känner vi bara en flagrant längtan efter att komma i säng – för Lincoln Lawyer är verkligen en sömnframkallande serie. Även inne i rättssalen, där en kvick advokat som Haller borde briljera, framkallar han aldrig mer än en intetsägande axelryckning. 3 mycket svaga stjärnor.

Säsong 2, del I hade premiär på Netflix den 6 juli. Recensionen är baserad på hela delsäsongen. Del II släpps den 3 augusti.