Recension: The Last of Us, säsong 2

Den apokalyptiskt hemska, laglösa svamp-zombievärlden är tillbaka – snäppet våldsammare än förra vändan.

Och med detta fortsätter Ellie (Bella Ramsey) och Joe (Pedro Pascal, The Mandalorian) sitt sökande efter en fredlig plats och en möjlig lösning på den epidemi som har lagt jorden och mänskligheten i ruiner. De är bland de sista överlevande.

Det har gått över två år sedan premiären av The Last of Us, den sagolika dystopiska serien baserad på det enormt populära PlayStation-spelet med samma namn, skapat av Naughty Dogs Neil Druckmann.

Serien innebar att ”spelförbannelsen” äntligen hade brutits, tidigare transformationer från populära spel till serier och filmer har oftast varit stora besvikelser.

 

There is no cure!

Allt började med en tillbakablick till nådens år 1968, när en djupt allvarlig pandemiexpert förklarade att jordens befolkning omöjligen skulle kunna överleva en pandemiskt aggressiv svampinfektion. En svamp som angriper hjärnan och snabbt tar kontroll över värden – för att sedan ”zombiefiera” den. Som han lakoniskt avslutade:

There is no cure – we lose!

I den första säsongen hoppade vi fram till 2023, där den desillusionerade protagonisten Joel Miller, i ett postakopalytiskt Boston, fick i uppdrag att transportera flickan Ellie ut ur staden, tvärs över landet, till rebellernas högkvarter. Färden tog dem genom svampgalna zombielandet och gick inte helt smärtfritt…

Ellie var den obstinata tonåringen medan Joel hade en fruktansvärd händelse i sitt mentala bagage eftersom hans älskade dotter blev ett av epidemins första offer.

Motståndsrörelsen ”Fireflies” insåg Ellies unika förmåga – hon är immun mot smittan, och därmed ett potentiellt botemedel. Men mot slutet av förra säsongen ingrep Joel resolut och gjorde ”rent hus” för att rädda Ellie. Oavsett om han drevs av ren egoism eller inte, när bloddimman lade sig låg tiotals ”oskyldiga” offer kvar på golvet i operationssalen …

En frostig vänskap

När vi möter våra hjältar igen har det gått fem år och de har sökt skydd hos Joels bror Tommy (Gabriel Luna) i den befästa staden Jackson, Wyoming.

Ellie har fyllt nitton år (med Nirvana-affischer i sitt tonårsrum) och hyser ett uppenbart agg mot Joel – de pratar knappt med varandra och vi anar att en del olösta konflikter förstör relationen. Därför tillbringar Ellie, när hon inte skjuter zombies från stadsmuren, den mesta tiden med sin bästa vän Dina (Isabela Merced).

Joel har börjat konsultera stadens enda psykiatriker, Gail (Catherine O’Hara), regelbundet för att bearbeta trauman och händelser i det förflutna som han helst vill lämna bakom sig. En underbart cynisk och lätt alkoholiserad hjärnskrynklare.

Men när en anstormning av svampinfekterade zombies plötsligt drabbar staden inträffar en oerhört chockerande händelse som vänder upp och ner på serien och händelseförloppet.

De som kan PlayStation-spelet utan och innan kommer inte att bli överraskade av scenen, men alla vi vanliga dödliga blir som förlamade. Och nu tvingas Ellie agera!

Hon försöker (förgäves) mobilisera stadens invånare för att sätta ihop ett uppbåd för att jaga Seattle-rebellen Abby (Kaitlyn Dever) och hennes ”WLF-milis” – men det slutar med att hon ger sig ut på den farliga resan med enbart sin trogna Dina.

Desperat, ensam, desillusionerad och nedbruten, men ändå handlingskraftig och beslutsam, ger hon sig ut på sin brutala jakt efter hämnd. Det här är hennes ögonblick! Hemma i Jackson försöker Dinas före detta pojkvän Jesse (Young Mazino) och Tommy samla sin inre styrka.

Efter en relativt händelselös resa, på hästryggen genom den karga landsbygden, anländer tjejerna till Seattle. Där möter de kompromisslösa WLF, som leds av den hänsynslöse rebelledaren Isaac (Jeffrey Wright, The Agency).

Demokratiska regler gäller inte längre och alla är beroende av ”flocken” för att överleva. Inkräktare betraktas bara som fiender och en människas liv är inte värt mer än en flugas. WLF-milisen ligger i ständig strid med den extrema Scar-sekten – och ingen av dem är ”guds bästa barn” …

I grund och botten handlar serien om människors inneboende kraft, styrka och vilja att överleva – hur usla omständigheterna än är. Vi möter desperata, förtvivlade, ibland maniska människor i extrem nöd och misär – men de har livsgnistan kvar och kämpar för sina ynkliga och eländiga liv.

Men var i hela friden är Abby?

Brutal, kall och skoningslös

Seriens manus är skrivet av Craig Mazin och spelets skapare, Druckmann. Vi har inte spelat spelet själva, men gaming-entusiaster bekräftar att serien följer spelets handling tätt.

Själva handlingsförloppet är mycket mer kompakt och koncentrerat den här vändan. Vi befinner oss främst i de smutsiga ruinerna av det som en gång var metropolen Seattle. Handlingen betydligt mörkare, det brutala våldet mer framträdande och karaktärerna om möjligt ännu mer desillusionerade.

Samspelet och den känslomässiga kemin mellan Pascal och Ramsey har alltid varit en av seriens starkaste sidor. I vår recension av den första säsongen skrev vi att serien var ” något så sällsynt som en zombieserie med hjärta och hjärna”.

Det mesta av den första säsongen handlade om Joel och Ellies strapatsrika Boston-Jackson-resa, där vi lärde känna karaktärerna mer och mer och deras relation utvecklades. Säsong 2 känns däremot som en lite ofullständig transportsträcka.

Den intensiva, unika, varma och komplexa relationen mellan Joel och Ellie hamnar mer i bakgrunden, nu är det relationen mellan Ellie och Dina som utforskas. En intressant relation i sig, men inte alls lika gripande som duon Ellie/Joel.

Dessutom störs den här säsongen av en rad överdrivet spekulativa och explicita våldsscener som får både karaktärerna och oss tittare att vända oss bort i avsky. Säkert avsiktligt och i linje med spelets tema och jargong, men det känns ändå överexponerat.

Karaktärsutveckling

Även om serien är baserad på ett enkelt skjutaspel har den inte försummat karaktärsutvecklingen.

Pascal är fortfarande utmärkt i rollen som den komplexa Joel. En tillbakadragen man som egentligen hade gett upp hoppet om världen, men som genom den tuffa pojkflickan Ellie ser världen med nya ögon – och får tillbaka livsgnistan.

Lyckligtvis får vi också se ett antal fängslande tillbakablickar som fördjupar karaktärerna och deras relationer. Särskilt scenen med Gails make Eugene (Joe Pantoliano) är en avgörande upplevelse och en hörnsten i serien. Här faller många lösa pusselbitar på plats.

En annan ikonisk tillbakablick från det förflutna visar en sliten kassett med A-ha, som följs upp av Ellie i nutid, i Seattles ruiner, som framför en akustisk version av superhiten Take on Me för en djupt rörd Dina.

 

Spelet som en tvångströja?

Vi tror att serien skulle tjäna på att frigöra sig mer från spelets handling och särdrag. Ibland känns spelet hämmande för seriens handling, utveckling och trovärdighet.

Varför i hela friden ska Ellie till exempel ständigt bära runt på den där stora ryggsäcken, bara för att hennes spelkaraktär gör det?

Mindre spelkaraktärer har också fått en mer central plats i serien, men det hade man med fördel kunnat göra mer av. En stor miss i den andra säsongen är att en så framträdande karaktär som Abby helt enkelt försvinner ur bilden under många avsnitt.

De många specialeffekterna är i världsklass och alla de fantasifulla svampzombierna ser underbart skrämmande ut. Lika lyckad är den digitala omvandlingen av kända byggnader där Moder Natur nu har tagit över och låtit anarkisterna härja fritt.

The Last of Us lyckas fortfarande med den knepiga kombinationen av att underhålla, skrämma och ta oss med på en känslomässig resa. Men den når tyvärr inte upp till samma nivå som den enastående första säsongen.

Vi delar ut 4 solida stjärnor till en ganska unik serie, med en genomgående läcker produktionsdesign. Vi ser fram emot att få se vad som händer härnäst!

Serieskaparna har valt att dela upp handlingen i del 2 av spelet i två säsonger, där The Last of Us, säsong 2 består av sju serieavsnitt. Ett nytt avsnitt släpps varje vecka på Max med start 14 april.

Recensionen är baserad på samtliga avsnitt.