Recension: The Last of Us, säsong 1

I mitten av december blev Ljud & Bild inbjudna till en exklusiv, hemlig (!) förhandsvisning av en ny storsatsning från HBO Max. Den kommande originalserien The Last of Us, minsann!

Väl medvetna om att serien var baserad på ett PlayStation-spel – och att temat var zombies – måste vi erkänna att våra förväntningar inte direkt var skyhöga.

Se upp för svampen!

Allt sätter igång i Nådens år 1968, när en djupt seriös pandemiexpert (John Hannah) förklarar att jordens befolkning omöjligt kan överleva en pandemisk, aggressiv svampinfektion – en svamp (han fördjupar med att säga att både penicillin och LSD härstammar från svampar) som angriper hjärnan och snabbt tar kontroll över värden – och sedan ”zombiefierar” den drabbade.

Lakoniskt sammanfattar han med slutsatsen att det inte finns ett botemedel mot något sådant. Om det skulle hända: ”We lose!” Men för att en sådan svamp ska kunna överleva i en människa måste temperaturen på jorden först stiga ett par grader…

Serien är baserad på Naughty Dogs PlayStation-spel med samma namn, skapat av Neil Druckmann. Druckmann är här serieskaparen (tillsammans med Craig Mazin) och står även för manuset, medan Mazin har regisserat hela härligheten.

Det råder ingen som helst tvekan om att serier som The Walking Dead och Fear The Walking Dead har en stor fanbase och miljontals streamande tittare. Och det råder definitivt ingen brist på zombiefilmer och -serier i underhållningsbranschen – men genren är inte heller vår favoritsysselsättning. Däremot erbjuder HBO Max nya storsatsning på mycket mer än blodtörstiga zombiemonster.

 

Mänsklighetens kollaps

Från en rökig TV-studio 1968 tar vi ett snabbt hopp till Austin, Texas, 2003, där den ensamstående pappan Joel Miller (Pedro Pascal, The Mandalorian) gör sitt bästa för att uppfostra sin dotter Sarah (Nico Parker) till en bra och anständig person.

Hela Joels liv kretsar kring henne, liksom hans bror Tommy (Gabriel Luna). Båda arbetar i byggbranschen. Rejäla, handlingskraftiga karlar med huvudet på skaft och koll på sin moraliska kompass.

En dag som börjar som alla andra dagar slutar med att Sarah ger sin pappa en gammal klocka, som hon har reparerat åt honom i födelsedagspresent. Sedan vaknar Sarah plötsligt av ljudet av sirener, helikoptrar och militär som snabbt rör sig genom staden och förorterna. På TV uppmanar nyhetssändningarna folk att hålla sig inomhus.

Allt tar fart när deras åldrande granne, fru Adler, plötsligt går till blodtörstigt och bisarrt anfall – vilket kulminera med att Sarahs pappa helt kallt skjuter henne! För Joel och hans familj går det inte mycket bättre.

Välkommen till anarkin!

År 2023 har det gått 20 år sedan den apokalyptiska svampinfektionen tog livet av merparten av jordens befolkning, lämnade storstäderna öde, krossade all infrastruktur och tvingade de få överlevande in i tätpackade, välbevakade karantänområden. Inte riktigt som corona lockdown, men ändå.

Utanför militärens stenhårda (lätt fascistiska) skyddsregim härjar de smittade, drabbade av varierande grad av vansinne och mördarinstinkt. Utanför taggtrådsmurarna går ingen säker!

Joel försörjer sig nu i Boston genom att ta alla skitiga småjobb han kan få. När han inte har hört av sin bror Tommy på flera månader bestämmer han sig för att söka upp honom – men i så fall behöver han en bil, vapen och utrustning för den strapatsrika, farliga resan.

Då dyker den underjordiska rebellrörelsen ”Fireflies”, ledd av energiska Marlene (Merle Dandrige), upp. Hos henne finns den gåtfulla flickan Ellie (Bella Ramsey), som hon vill få förflyttad från staden, över hela landet, till rebellernas högkvarter.

Motvilligt tar Joel och hans ”strids-syster” Tess (Anna Torv) på sig uppgiften. Med livet som insats, och Tommys välmående som motivation, leder de Ellie genom zombieland.

Från skjutaspel till serie

Det framgångsrika spelet som The Last of Us är baserat på är i princip ett skjutaspel där du spelar huvudrollen som Joel och har som mål att döda så många zombies som möjligt. Från Boston och framåt kunde serien ha slutat som skjutglad zombie-splatter, men lyckligtvis är det inte så. The last of Us är något så sällsynt som en zombieserie med hjärta och hjärna.

I grund och botten handlar serien om människans inneboende kraft, styrka och vilja att överleva – hur dåliga förhållanden man än lever under. Vi möter desperata, förtvivlade, ibland maniska människor i extrem nöd och misär – men de har livsgnistan och kämpar för sina svåra, eländiga liv.

Särskilt Joel själv har haft en tuff resa de senaste 20 åren. Den resan har gjort honom kall, desillusionerad och känslomässigt avtrubbad. Protagonisten finns där, men han lever inte riktigt.

Mardrömsvärlden avslöjas och utvecklas

Varje avsnitt är till stor del ett eget avslutat kapitel, som handlar om olika städer, Kansas, Jackson Hole eller människor och historiska tillbakablickar till världen som den en gång var.

Vissa av avsnitten känns lite som transportsträckor och det händer inte så mycket, men genomgående fördjupar de berättelsen och tillför berättelsen liv och mänskliga aspekter. Särskilt gripande är avsnittet om chefs-prepparen Bill (Nick Offermann) som har belägrat sig själv i sin egen lilla förortsstad, med livets alla bekvämligheter. I ensamt majestät lever han livet nästan som förut – innan en (irriterande) inkräktare stör hans dagliga rutiner.

Serien fokuserar också de djuriska instinkter som visar sig hos människor som pressas till det yttersta och inte har någonting att förlora. Vi får bevittna allas kamp mot alla, där den starkaste överlever.

I Druckmanns apokalyptiska version av 2023 har demokratiska spelregler kastats överbord och människorna är beroende av ”flocken” för att överleva. Inkräktare betraktas uteslutande som fiender, som antingen bär på smitta eller vill ta från flocken det lilla de har att leva på. Detta exemplifieras föredömligt av Kathleen (Melanie Lynskey) i en anarkistisk Kansas City. Ett människoliv är inte mer värt än en flugas.

Joel och Ellie måste kämpa sig igenom de olika ”zonerna”, från prärien via bergslandskap, trasiga skyskrapor och mörka källare. Duon tar sig fram med bil, häst eller apostlahästarna. Samtidigt som de hela tiden försöker ligga steget före fienden som lurar bakom varje hörn.

Den mänskliga aspekten

Samspelet och den emotionella kemin mellan Pascal och Ramsey är ett av seriens starkaste kort. Pascal får fram sin mångsidighet som skådespelare och porträtterar den komplexa karaktären med trovärdighet och pondus. Ellie är tomboyen som är tuffare än tåget, rapp i käften och huvudet och har en förmåga att klara press och skrämmande situationer. En smula överdrivet, men karaktären växer allt eftersom handlingen fortskrider.

Joel framstår till en början som en iskall, cyniskt beräknande mördarmaskin, som bara tar på sig uppdraget att frakta Ellie av egenintresse. Det är hans karaktärsutveckling, och personliga förändring, som är seriens mest fascinerande – och Pascal får oss att tro på hans personliga resa.

Eller som när Ellie, i ett övergivet och förstört köpcentrum, drömmer sig bort till hur ungdomen levde bekymmerslöst för 20 år sedan, ackompanjerat av plingande A-ha-musik.

Trigger-happy

The Last of Us saknar naturligtvis inte action och massor av (delvis) splattiga zombie-skjuta-scener. Skjutglada action-junkies får rikliga mängder av allt de vill ha. Och jodå, om någon skulle tvivla så kan Joel självklart hantera skjutvapen!

Dessutom har specialeffektsmakarna verkligen fått leka fritt och trollar fram de mest otroliga hybrider av svamp-människor, med blodiga tänder och käften full av ”tentakler”.

Specialeffektföretagen har inte bara fått stora budgetar för att skapa galna zombiemonster, utan även för att trolla fram en bisarr version av vår verkliga värld, med riktiga städer, byggnader, flygplan och platser som förvandlats till ett postapokalyptiskt helvete. Naturen, apor och monster har tagit över – och förfallet präglar varje buske, bro och byggnad. Läckert, och samtidigt skönt skrämmande.

För somliga kommer många av de mer ”intensiva” zombiescenerna nog att verka avskräckande, men serien har som sagt mycket mer att erbjuda. Vi vill verkligen uppmana ”vanligt folk” att ge serien en chans.

Vem kunde väl ha trott att vi (med nöje) skulle dela ut 5 stjärnor till en zombieserie?! Men The Last of Us förtjänar absolut det höga betyget. Serien lyckas med den svåra kombinationen att underhålla, skrämma och samtidigt ta oss med på en känslomässig, mellanmänsklig resa. Dessutom är den en teknisk diamant, med hög kvalitet på alla fronter.

The Last of Us har global streamingpremiär på HBO Max den 16 januari. Recensionen är baserad på hela säsongen, dock med många ofärdiga specialeffektscener.