Recension: The Last Duel

Legenden Sir Ridley Scott har passerat 83 år, och den produktiva regissören med den visuella mästarblicken slutar inte att imponera. Hans senaste filmepos tar för sig den fascinerande historien om Frankrikes sista officiella duell. En slående vacker film – fast dock inte helt felfri, tyvärr.

Året är 1386 och en rättegång inleds i Paris. Riddaren Jean de Carrouges (Matt Damon) anklagar sin före detta dryckesbroder och goda vän ­– och tillika adelsman – Jacques Le Gris (Adam Driver) för att ha förgripit sig på hans fru, Marguerite (Jodie Comer).

 

Då det saknas handfasta bevis avgör rätten, dvs. huvudsakligen av självaste kung Karl VI (”den galne”), att parterna ska dömas till dödlig duell. Vinnaren har rätten, sanningen och Gud på sin sida.

The Last Duel är absolut inte första gången som Sir Scott innefattar sig med historiskt drama, men det speciella grepp han utför med denna sanna historia är att servera oss historien från tre vinklar. Var och en av huvudpersonerna berättar sin subjektiva upplevelse av vad som faktiskt hände. Ett snärtigt berättargrepp ­– som dessvärre inte når sin fulla potential här.

Vi kastas in i historien några år innan den påstådda våldtäkten, Hundraårskriget rasar. Vapenbröderna Carrouges och Le Gris slåss – i kungens namn – sida vid sida som goda vänner mot sina engelska fiender.

När tiden så har kommit för att motta heder och ära för lång och trogen tjänst, skapar rojalistiska väntjänster och ekonomisk förfördelning missämja mellan de båda männen. Le Gris inleder ett samarbete med den galna kungens lismande kusin, Pierre d’Alençon (Ben Affleck), och tilldelas landområden som rättsenligt tillhör Carrouges (som mottagits som hemgift). Stämningen blir definitivt inte bättre när d’Alençon i tillägg strippar honom för adelstiteln efter sin fars död.

När makarna Carrouges återigen äntrar societetsarenan, uppstår från d’Alençon’s sida ett omedelbart tycke för den fagra fru Carrouges och han påbörjar ett intensivt kurtiserande. Medan Jean befinner sig i Paris för att inhämta sitt välförtjänade krigshonorar, tar Le Gris tillfället i akt – och förgriper sig på försvarslösa Marguerite.

Manusarbetet har fördelats på tre; där radarparet Damon och Affleck står för de två manliga versionerna av sanningen, medan Nicole Holofcener har skrivit tredje akt där vi får historien sedd genom Marguerites ögon. Ett fiffigt och smart grepp, men här har dock Scott inte lyckats ”kill his darlings” – vilket leder till att historien görs onödigt lång och dramaturgin till tider går förlorad. Man ska heller inte bortse från att duon Damon/Affleck även kan ha önskat att skriva in en större roll för sin figur än det som egentligen har behövts för ändamålet.

Ofta är det endast nyanser som skiljer historierna åt, något som i sig kan vara fascinerande. Inte minst de – till synes – små skillnaderna i våldtäktsscenen som skildras, först genom Le Grids ögon och därefter Marguerites, är filmkonst som ger rysningar längs ryggraden.

Efter Le Gris uppriktiga uppfattning har han då heller inte gjort något fel; han hävdar att Marguerite, så som envar sedlig kvinna hade gjort, har uppvisat fejkat motstånd.

Utifrån maken Jeans synvinkel är det närmast han som har förolämpats, då Le Gris har vanärat och förgripit sig på hans «egendom», hustrun. Sett i ett sådant perspektiv står nutidens MeeToo-debatt i ett ganska så annorlunda sken.

Historiens röda tråd är kvinnors position i ett fullkomligt mansdominerat samhälle, där de står maktlösa utan en man vid sin sida. Till syvende och sist är det då också Marguerite som riskerar allt för att hennes man ska försvara sitt namn och sin heder.

Nej, så är det väl inte alltid så vällyckat med amerikanska skådespelare med fingerad fransk accent, men i The Last Duel har Scott valt att låta alla prata som de vill; med det resultat att det inte finns någon konsistens i språket. Inte heller verkar masköravdelningen att helt ha insett vilken tidsålder som dramat utspelar sig i – både Afflecks och Drivers frisyrer ser mer ut som något från 1980-talet än 1380-talet.

Det är ett dystert drama Scott serverar, och ljuset tillsammans med miljön ger då också det rätta, mörka intrycket. Vi tror inte vi såg till en enda solglimt genom hela filmen. Här är det mörker, lort, lera, snöblandat regn och smutsiga, stearinljus-dunkla slott. Effektivt och visuellt fulsnyggt, och när det kommer till de explicita kampscenerna så är Scott i sitt esse. Svärden hugger mot hård metall, huvuden faller, blodet sprutar och hästarna lider där den ena riddaren efter den andra mottar sin nådastöt. Bländande vackert filmat av Dariusz Wolski.

Synd att han inte har kunnat överföra denna intensitet till dramat som är filmens huvudbudskap. Här hade man uppnått mycket genom att kraftigt skära ner på vissa scener och gett de självgoda herrarna mindre spelrum. Kapitlet som skildrar Marguerites upplevelse är definitivt det starkaste av dem alla (Comer levererar då också den starkaste skådespelarprestationen); och när det hela sedan eskalerar in i en hejdundrande riddarduell kommer Scott mer än godkänt i mål – men inte mycket mer. 4 stjärnor.

The Last Duel kan nu streamas på Disney+.