Recension: The Handmaid’s Tale, säsong 4

I tre säsonger har vi följt den högst ofrivilliga ”pigan” June/Offred/Ofjoseph (Elisabeth Moss) som har berövats sin man, sitt barn, sina mänskliga rättigheter och sin värdighet.

https://youtu.be/rg_160Be71g

 

Religiöst förtappad

I en religiöst förvrängd, moralisk diktatur, i ett alternativt USA i en nära framtid (som kallas för Republiken Gilead), styr dominanta, förtryckande, fascistiska män. Deras viktigaste mål är att upprätthålla ”god” moral, bevara kvinnors plats i samhället och se till att mänskligheten reproducerar sig.

Efter att fertiliteten minskat dramatiskt tvingas de få fertila kvinnor som finns kvar att fungera som regelbundet våldtagna barnfödarmaskiner för den rika eliten.

Ända sedan June tvingades in i den här rollen har hon varit envis, stolt och ståndaktig och ständigt letat efter en utväg för sig och sina medsystrar – samt försökt störta diktaturen. I den fjärde säsongen når hon verkligen botten!

Dystopisk syn på USA, sedd med feministiska ögon

Serien bygger på romanen (1985) av den kanadensiska, feministorienterade författaren Margaret Atwood. Hon målar upp en skrämmande dystopisk bild av Kanadas enorma grannland i söder, och hur åt helvete det kan gå när en galen man hamnar bakom The Resolute Desk.

Historiskt sett har USA försökt leda världen genom att sätta en hög moralisk standard och föregå med gott exempel. Donald J. Trump tog detta till sin spets när han poserade med Bibeln framför kyrkan i DC och hotade med att sätta in militären mot landets egen befolkning när upploppen rasade på gatorna.

Lite av det intensivt obehagliga med hela premissen i The Handmaid’s Tale, med en (i en nära framtid) diktatorisk, moralpolitisk, tyrannregim i USA, gick det (lyckligtvis) lite luften ur efter att The Donald försvunnit ut ur Vita huset. Serien blev plötsligt inte lika akut nära den politiska vardagen.

Men det gör den inte mindre underhållande – och obehagligt oroväckande.

Upprorsledare

Den tredje säsongen kulminerade med att June lyckades befria flera av sina medsystrar, transporterade sin dotter till säkerheten i Kanada genom att ett plan fullastat med kidnappade tog sig över gränsen, den så kallade ”Angels’ Flight”-operation.

De höga herrarna i Gilead är rasande över ”Angels’ Flight” och kräver att barnen ska återlämnas till USA. Den diplomatiska krisen eskalerar och den fascistiska regeringen gör konkreta planer för en invasion av det vänligt sinnade grannlandet i norr.

June är svårt skadad efter skottlossningen i slutet av den tredje säsongen och letar desperat efter ett nytt gömställe för sig och sina pigor på flykt.

I den fjärde säsongen fulländar en inledningsvis desillusionerad June sin roll som upprorsledare. Nu är det nog! Hon blir inspirerad av unga fru Keyes (en helt lysande Mckenna Grace) och inser att ingenting kommer att bli bättre förrän terrorregimen störtas.

 

Mörk, vått och dystert

Serien målar upp en dystopisk, deprimerande bild av ett framtida nordöstra USA, en bild som serieskaparna har omfamnat och återskapat ner i minsta lilla avskyvärda detalj.

Både tillvaron och miljön är grå, dyster, mörk och regnig. Här finns ingen glädje för vare sig kropp eller själ – med ett litet undantag för en extravagant fest för Gileads manliga elit (som inte helt följer republikens moraliska normer …).

Regimens bunkrar är hårda, mörka, obehagliga betongbyggnader med tortyrkammare, bevakade av soldater i uniform som väcker minnen från Hitlers och Mussolinis storhetstid. Och det är ingen slump.

Och befälhavaren Joseph Lawrence (en lika utmärkt Bradley Whitford som alltid) krossar Junes sista rest av illusioner och hopp när hon står inför det svåra valet mellan att förråda sina egna eller rädda sitt eget skinn, genom att avslöja ”sanningen” om regimen:

”Gilead doesn’t care about children. Gilead cares about power! Faithfulness, old time values, homemade bread – that’s just the means to an end. Distractions from the oppressors. I thought you would have figured that out by now.”

Lawrence är seriens protagonist och definitivt den mest komplexa och fascinerande karaktären. En person vi gärna hade sett mer av.

Det finns knappt en strimma av sol eller hopp när June & Co försöker krossa tyrannerna. Hennes enda ljusglimt är en kort återförening med Nick (Max Minghella), som nu verkligen har kommit upp sig i den fascistiska hierarkin.

På samma gång framstår Kanada som ett fyrtorn av kontraster i norr. Här är samhället normalt och målet som desillusionerade amerikaner söker tillflykt till.

I ”The Great White North” befinner sig Junes före detta ”herrar”, Fred (Joseph Fiennes) och Serena Waterford, i förvar, anklagade för krigsförbrytelser. Paret, som nu har ett isigt förhållande, upplever ett högst oväntat mirakel under säsongen.

Överdrivet manshat?

Handmaid’s Tale är en fängslande, suggestiv och tekniskt imponerande (i alla avseenden) välproducerad serie, med strålande skådespelare. Framför allt Moss sticker ut som en skrämmande bra karaktärsskådespelare.

I de bittra, intensiva ansiktsuttrycken kan vi känna varje uns av plåga, ilska, trots och oändliga sorg i hennes kropp och själ. Den här säsongen har Moss också – med den äran – själv stått för regin av tre avsnitt.

Historien är radikal, provocerande och bitvis direkt upprörande. Serien tar upp ett viktigt tema och viker inte från infekterade ämnen, där störst fokus är kvinnors rättigheter (eller brist på) och religionens plats i ett modernt samhälle – där Handmaid medvetet överdriver.

Serieskaparna får dock vara försiktiga med att inte framstå som ”militanta krigsfeminister” som klandrar män (i allmänhet) för allt som är fel med dagens samhälle. Vi anade sådana tendenser redan i säsong 3. Samtidigt tycker vi dock att serien för mycket avfärdar ideologin om den vita rasens överlägsenhet, som var en central del av Atwoods roman.

5 stabila stjärnor till en stark, ofta extremt obehaglig serie.

Recensionen bygger på de första tre avsnitten (av tio). Säsong 4 har premiär den 29:e april på HBO Nordic.