Recension: The Electric State

Mitt i den pågående AI-debatten, där vissa forskare fruktar att autonom artificiell intelligens blir slutet för mänskligheten på lång sikt, kommer Russo-bröderna (Extraction) med en film som handlar om just autonoma robotar och deras konflikt med sina skapare.

Men det är inte en våldsamt kontroversiell politisk bomb som bröderna Russo serverar med The Electric State, utan snarare en roande, väldigt charmig underhållningsfilm med robotar (och galna vetenskapsmän) på avvägar.

Vi förflyttas tillbaka till början av 1990-talet, en period som bröderna kallar för ”före kriget”. Här blir vi introducerade för tonårssyskonen Michelle (Millie Bobby Brown, Damsel, Stranger Things) och Christopher. De växer upp i ett samhälle där robotar i alla storlekar och former har varit människornas assistenter sedan början av 1950-talet.

Robottekniken har hjälp till med allt från att städa huset till att byta däck och ta hand om barnen. Och om man vill drömma sig bort från den trista, grå vardagen är det bara att sätta på sig hjälmen och kliva in i den virtuella ”dröm-verkligheten”, till exempel en strand på Maldiverna.

 

Kampen för arternas överlevnad!

Men sedan brakar allt ihop! När en del robotar börjar kräva rättigheter bryter konflikten ut för fullt och de hamnar i ett fullskaligt krig mot mänskligheten.

Människorna håller på att förlora, tills geniet Ethan Skate (en Musk-inspirerad Stanley Tucci) hittar på ett sätt att med hjälp av avatarer kontrollera maskinerna. Resultatet blir att robotarna kapitulerar, förbjuds och deporteras till öknen i New Mexico.

Efter en tragisk olycka växer Michelle upp som enda barnet i ett fosterhem med en skitstövel till ”pappa” (Jason Alexander, Seinfeld). Hennes räddning blir när hon träffar en leende robot, som påstår sig vara hennes avlidne brors avatar. Nu måste hon ”bara” hitta sin bror…

På vägen till New Mexico träffar hon småsvindlaren Keats (Chris Pratt, Guardians of the Galaxy), men resan är lång och krokig – inte minst för att Skate har skickat en lönnmördare efter roboten som är på avvägar.

Sagouniversum

Bröderna Russo har skapat ett härligt sagouniversum (baserad på den grafiska romanen av Simon Stålenhag), de har CGI-trollat fram den ena roboten mer charmigt 1950-tal än den andra, och sedan förlagt det hela till det smaklösa 1990-talet.

Både Michelle och Keats har töntiga frisyrer, med blekt lugg och hockeyfrilla. Filmen har gått mycket noggrant tillväga, på samma sätt som Fallout och Stranger Things nostalgiskt återskapade sina speciella årtionden. Och det ser verkligen bra ut!

Pratt spelar i princip samma omogna, oseriösa karaktär som i Guardians-serien och passar bra som skojaren som lever av gamla leksaker och har en robot som enda vän. Bobby Brown får däremot spela ut ett bredare register och visar än en gång vilken mångsidig skådespelerska hon är. Från glädje till ilska, frustration och ömhet, hon har hela registret.

Tucci (Citadel) gör vad han gör bäst, spelar kaxig, arrogant och har storhetsvansinne. Egentligen är hans enda dröm är att få äta cannoli med sin mamma igen. Men det visar sig att han inte har någon riktig empati. Ensemblen toppas av ett stjärnteam av skådespelare som gör röster: Brian Cox, Woody Harrelson och Alan Tudyk.

Bröderna Russo har många gånger tidigare visat att de kan verkligen kan actionscener, och sådana får vi gott om också, men det är på det emotionella och mellanmänskliga planet som The Electric State imponerar, den suger verkligen in oss i den äventyrliga handlingen.

Själva grundhistorien är inte särskilt originell och lånar ohämmat från många andra filmer, men allt är så snyggt presenterat och charmigt och har så fascinerande karaktärer att vi dras med. Inte i klass med Spielbergs bästa familjefilmer, men definitivt inspirerad av dem. 4 stjärnor till robotarnas segertåg.

Filmen har global Netflix-premiär den 14 mars.