Recension: The Diplomat, säsong 1

Som så många andra började Keri Russell sitt liv i rampljuset i den mytomspunna The Mickey Mouse Club. Men till skillnad från mer parten av sina ”med-musketörer” har hon mödosamt byggt upp en seriös skådespelarkarriär – fram tills nu toppad av den högst trovärdiga spionserien The Americans (2013-2018).

Hennes motspelare i The Americans, Matthew Rhys, går för övrigt att se just nu i den noir-aktiga retrokriminalserien Perry Mason på HBO Max.

Nu är nog inte 2023 rätt tidpunkt att släppa en spionserie med sympatiska ryska spioner, så det har inte Netflix gjort. I den nya storserien The Diplomat har Russells huvudroll ”bytt sida” och här imponerar hon mer än någonsin som karaktärsskådespelerska.

 

Aktuellt politiskt drama

Serieskapare och medförfattare är Deborah Kahn, som uppenbarligen har inspirerats av den rådande politiska situationen i Vita huset, ett polariserat USA och det oklara spelet på den världspolitiska arenan.

Vi möter den åldrande demokratiske presidenten Rayburn (Michael McKean), som får sin hälsa ifrågasatt. Han har en ung, kvinnlig vicepresident som har en man som håller på att fälla henne genom ekonomiska snedsteg. Därför finns det att par stycken som, bakom lyckta dörrar, pratar ihop sig och nämner den erfarna yrkesdiplomaten Kate Wyler (Keri Russell) som vicepresidentämne.

Kate är gift med den före detta ambassadören Hal Wyler (Rufus Sewell) och paret är egentligen på väg till ambassadörsposten i Kabul när Vita husets stabschef Billie Appiah (Nana Mensah) och presidenten kallar in henne i det ovala kontoret och ger henne den prestigefyllda posten som ambassadör i Storbritannien.

Något motvilligt ger hon sig iväg, i tvåspann med sin karismatiske man, till London, och en av hatt-landets mest pråliga fastigheter, där besvärligt pompa och ståt – och politiskt kaos – väntar.

Som en brinnande het bakgrund råder det ännu en kris i Mellanöstern: ett brittiskt hangarfartyg har terrorbombats, med det tragiska resultatet att fler än 40 soldater på skeppet dött. Bevisen pekar relativt entydigt i riktning mot prästregimen i Teheran.

Manuset är så aktuellt att Rysslands avskyvärda anfallskrig mot Ukraina är ett centralt inslag. Britternas populistiska premiärminister (Rory Kinnear), inspirerad av ”elefanten” Boris Johnson, har sett hur begränsad effekten av sanktionerna har varit – och vill nu ha ”några mål jag kan bomba”.

I dessa turbulenta farvatten framstår paret Wyler som det starkaste ”power couple” sedan herr och fru Underwoods glansdagar i House of Cards.

Intelligent, med elegant dramaturgi

Inte sedan legendariska Vita Huset (1999–2006) har vi sett ett mer finstämt, aktuellt, spännande och intelligent politiskt drama. Serien är inte lika subtil som Vita Huset, eller lika sofistikerad som The Americans eller Falsk identitet, utan lutar sig lite mer mot ”tabloid”-spänning, varvat med lekfull humor, men den narrativa grunden är ett heltgjutet, trovärdigt drama som utspelas i vår egen turbulenta tidsålder.

Som en elegant krydda i dramaturgin bevittnar vi det ständiga bråket, och inneboende misstroendet, mellan ambassadörsparet. Hal är en världslig, utåtriktad man som älskar publicitet och att ta risker och fatta snabba beslut – ofta baserat på magkänsla. Hans hustru är noggrann, samlar in data och dubbelkollar källor innan hon drar slutsatser, samtidigt som hon hatar uppmärksamhet, tal och invigningsceremonier.

Hennes dialog med den något uppknäppta brittiska utrikesministern (David Gyasi) är helt enkelt ljuvliga.

Det smått omaka äkta paret har sina djupa motsättningar och konflikter, men samtidigt en ömsesidig respekt för och en grundläggande kärlek till varandra. Friktionen är påtaglig och blir extra pikant när vicepresidentplanerna avslöjas – för man kan väl inte ha en vicepresident som är frånskild?

Handlingskraftig kvinna – i en mansvärld

Kate Wyler är en handlingskraftig kvinna som aktivt söker diplomatiska tjänster där hon kan använda sin kompetens, sitt nätverk och verkligen göra skillnad. Hennes möte med pompös brittisk etikett, protokoll och ett öppet spel med maktpolitik på hemmaplan är på väg att få henne att hoppa av.

Hennes kontroversiella make, som med sin teatraliska framtoning har skaffat sig fler fiender än vänner, är nu förpassad till att spela vingklippt andrefiol som ambassadörens ”fru” – och till och med utan privatchaufför och bil.

Detta är en roll som Hal ogillar starkt, han finner sig inte heller i att vara vingklippt. Han har fortfarande sitt nätverk och vet vilka strängar han kan spela på. Som en brutal konsekvens måste hans fru sätta honom på plats, fullt offentligt!

Bakom kulisserna drar Kates tillbakadragna, framstående stabschef, Stuart Heyford (Ato Essandoh), i trådarna. Han är en man som lever för sitt jobb och tycks ha allt under kontroll och uppenbarligen vet mer än han gör sken av.

Spänningen bakom kulisserna

Spänningen ligger inte i det uppenbara, som om Iran verkligen ligger bakom bombningen av fartyget, utan i det intrikata arbetet bakom kulisserna. Den noggranna insamlingen av information, bearbetningen och vårdandet av det omfattande nätverket, alliansbyggandet, tjänster och gentjänster samt förmågan att analysera och skära igenom bullshit.

Om hjärnorna bakom misslyckas kan allt leda till en inflammerad eskalering av Mellanösternkonflikten och i värsta fall ett blodigt krig med den tyranniska regimen i Teheran. Och samtidigt måste diplomaterna gå den känsliga balansgången och informera ”sina” politiker samt vara trogna mot det politiska projektet.

Få, om ens någon, diplomater behärskar detta komplexa spel bättre än just Kate Wyler, och Russell spelar henne med engagemang, trovärdighet och finess.

Hur hon jonglerar en ”utmanande” make, populistiska politiker, övernitiska rådgivare och storpolitiskt drama är en fröjd att beskåda och Russell lyckas på alla plan. Hon är tuff, kvicktänkt och handlingskraftig, utan att framstå som karikerad eller konstlad. Hennes sårbara sidor är aldrig långt borta.

Den lätt arroganta gestaltningen Rufus Sewell gör av rollen som den världsliga, über-säkra maken är också helt perfekt och en fin matchning till Russel.

Goda avsikter

Toppfolket i Vita huset har goda politiska avsikter i jakten på en framtida vicepresident. Att hitta en person som vet hur man leder, organiserar och som kan bemästra det intrikata politiska spelet – och utan att personen har ”störande” politiska ambitioner eller komprometterande allianser. Om det bara hade varit så enkelt i verkligheten …

Presidenten är nästan en kopia av Joe Biden (om än lite smidigare). En man med en tydlig politisk agenda, som ständigt stångas med en polariserad kongress. Det utmärkta sättet på vilket serien skildrar verkliga politiska, aktuella frågor är en av dess främsta styrkor. Att de har valt att ”grädda moset” genom att göra den lite roligare och mer besynnerlig än verkligheten, det kan vi faktiskt leva med.

För politiskt intresserade tittare är det en dröm att få följa med bakom kulisserna i det storpolitiska spelet – här självklart i en lätt dramatiserad version, men lika fullt genuint och med sjudande spänning.

Slutet känns en smula förhastat och lite för enkelt, men det ger desto bättre förutsättningar för en spännande uppföljare.

Kulisser, klippning, foto och ett underbart musikspår bidrar alltihop till att cementera The Diplomat som en kvalitetsserie rakt igenom.

5 starka stjärnor till en mycket fascinerande, välspelad serie som vi mer än gärna ser flera säsonger av – gudarna ska veta att det finns tillräckligt med material att ta av.

The Diplomat hade premiär på Netflix den 20 april. Recensionen är baserad på alla avsnitt.