Recension: The Dig

Det är bara några veckor kvar tills andra världskriget drar in Storbritannien i det stora kriget på kontinenten, med den efterföljande bombningen av de brittiska öarna.

På den pittoreska engelska landsbygden har godsägaren Edith Pretty (Carey Mulligan) flera omisskännliga jordhögar som hon misstänker är urgamla gravhögar. Hon tillkallar den självutnämnda arkeologen (”excavator”) Basil Brown (Ralph Fiennes) för att avslöja vad som döljer sig i jordens inre.

 

För 2 pund i timmen ställer den erfarna Brown sin expertis till förfogande. Brown är en lågmäld, introvert och korrekt engelsman. Mycket stolt över sitt arbete och med hög arbetsmoral – men man kan knappast anklaga honom för att vara festens mittpunkt.

Den smått otroliga historien bygger på en historisk händelse om en av Storbritanniens viktigaste arkeologiska utgrävningar. Ett fynd som blev känt som ”The Sutton Hoo”.

Framdriven av den handlingskraftiga äventyraren Edith Pretty tar Simon Stone (regissör) oss med på ett sansat, arketypiskt drama med alla de rätta (brittiska) elementen. Tyvärr är flera av karaktärerna för endimensionella och handlingen är lite för stillastående för att lyfta filmen till några riktigt stora höjder, men The Dig har blivit ett varmt nöje om en svunnen tid.

Ralph Fiennes är utan tvekan en av britternas främsta karaktärsskådespelare, han har för alltid satt sin stjärna på filmhimlen med Den engelska patienten. I The Dig fångar han den sansade, ytterst korrekta utgrävaren på pricken.

Carey Mulligan gör också en bra roll, tyvärr får hennes karaktär inte tillräckligt med utrymme för att utvecklas, detsamma kan sägas om Lily James som dyker upp och åstadkommer ett lite för konstlat kärleksdrama.

 

 

Vi inser att filmskaparna haft svårigheter att göra ett fängslande och engagerande drama av något så torrt och långsamt som en arkeologisk utgrävning. Tyvärr lyckas de inte heller riktigt med att ”piffa till” historien genom att konstruera mänskligt drama, inte heller historiens utveckling sitter riktigt som den borde. Det mer än antyds en romantisk flört mellan Edith och Basil i början av dramat, men den tråden försvinner bara utan att följas upp på ett tillfredsställande sätt.

Det som ändå gör filmen till mer än sevärd är det otroligt fina skådespeleriet, ett vackert foto, ljuvliga och mänskliga karaktärer och feelgood-känslan av när den lilla mannen står upp mot arkeologins jättar. Om du bortser från filmens lätt förlåtna svagheter kommer du att trivas under de nästan två timmarna. 4 stjärnor.