Recension: The Crown, säsong 6, del II

Netflix har delat upp den sjätte och avslutande säsongen av The Crown i två delar, där del I uteslutande handlar om prinsessan Dianas (Elizabeth Debicki) sommarflört med playboymiljardären Dodi al Fayed (Khalid Abdalla) och upptakten till hennes brutala död i en biltunnel i Paris.

The Firm

Under sex och en halv säsong har serieskaparen (och manusförfattaren) Peter Morgan utforskat det otroliga livet för Englands längst sittande monark, Elizabeth II (Imelda Staunton), och hennes smått dysfunktionella familj och strapatserna med att styra ”The Firm” genom oroliga tider. Han har helt uppenbart blandat historiska fakta med spekulationer och fiktiv dialog – vilket han har fått mycket kritik för.

Det har varit en episk serie, som på många områden har satt en ny standard för streamingvärlden, när den lanserades var den dessutom en av de dyraste serierna genom tiderna. Den tekniska kvaliteten, de fashionabla residensen, kulisserna, de överdådiga kostymerna och de extravaganta resorna har återskapats in i minsta detalj.

Den första säsongen av Morgans epos hade premiär på Netflix redan 2016 och tog både tittare och kritiker med storm. Nu närmar sig den otroligt genomarbetade serien obevekligt sitt slut och i samband med drottningens död förra hösten pausades inspelningen. Märkligt nog har Morgan valt att avsluta serien i nådens år 2005.

 

Ridån går ner i en turbulent epok

Den avslutande delen av den sista säsongen tar vid i kaoset och förtvivlan efter prinsessan Dianas plötsliga död. Unge prins William (Ed McVey) klandrar sin far för att ha ”knuffat” henne i armarna på familjen Al-Fayed, medan en försmådd Mohamed Al-Fayed fortfarande lurar i kulisserna och vägrar att acceptera att dödsfallet i Paris var en olycka.

Samtidigt har britterna fått en ny politisk stjärna i Labour-reformatorn Tony Blair, som gradvis stjäl mer och mer av rampljuset på drottningens bekostnad. Familjen Windsors dalande popularitet fick sig en rejäl törn efter hur kungafamiljen hanterade Dianas död, och sedan kom kritiken att de var en anakronism, i otakt med tiden, elitistiska och extremt dyra i drift.

Drottningen har med andra ord många bollar i luften, angelägna frågor att lösa och familjekonflikter att ta itu med innan hon kan fira sitt efterlängtade guldjubileum på tronen.

Oviktigt

Den här säsongen ägnas mycket tid åt den unge tronföljaren William, som blev ännu mer tillbakadragen, blyg och hatisk mot pressen efter moderns död. Han kämpar med att hitta sin roll och poängen med att vara kung, men många av bitarna faller på plats när han träffar studiekamraten Kate Middleton (Meg Bellamy) på elituniversitetet St Andrews i Skottland.

De två turturduvorna (med mycket god hjälp av Kates mamma) blir snabbt sams och arvprinsen slår sig till ro och söker fred och försoning med sin far. Men som vi har sett under flera säsonger är det extra svårt att vara ”nummer två” och den unge prins Harry (Luther Ford) skapar den ena kontroversiella rubriken i de brittiska tabloiderna efter den andra, med den ena festen mer skandalös än den förra – vilket till och med ger honom det ökända smeknamnet ”Harry Pothead”.

Vi är övertygade om att detta inte precis var någon lätt tid för de unga prinsarna, men Morgan lyckas aldrig få konflikterna och pojkarnas svårigheter att kännas viktiga för personer utanför deras innersta krets.

Nykomlingen Luther Ford blir också en smula karikerad parodi på den sorglöse och frustrerade Harry, medan vi ser en mycket bättre prestation från Ed McVey, som liksom den oförlikneliga Debicki tar den verkliga personens karaktärsdrag, gester, blickar och hållning helt och hållet för vad de är. Naturligtvis underlättar det att den fysiska likheten finns där, men McVey är prins William.

Dialogen mellan tonåringarna sitter inte alltid lika bra, eftersom Morgan alltför ofta använder sig av banaliteter och konstlade uttryck. Å andra sidan har ju inte dialogen heller lyfts fram som The Crowns största styrka.

Dags för reformer

Med Kosovokriget som bakgrund och det kommande (Bush-)kriget mot terror seglar Tony Blair (Bertie Carvel) upp till toppen av hierarkin på den världspolitiska arenan.

Han trivs med de stora utrikespolitiska frågorna och älskar att framstå som en nytänkande man, med ständigt reformer och nya sätt att organisera samhället och den internationella politiken. Carvel gestikulerar som Blair men lyckas inte återskapa hans unika karisma och entusiasm. Det hela känns lite för inövat.

Om det var Blair som kom med idén att reformera kungafamiljen eller om det var drottningen vet vi inte, men även en institution som är så förankrad i (belamrad med?) tradition och konservatism inser behovet av att tänka lite annorlunda ibland.

I opinionsundersökningar ger folket tydlig feedback om att familjen Windsor är i otakt med den allmänna stämningen.

Något motvilligt förändrar drottningen institutionen – men inte i närheten av så mycket som Blair (eller för den sakens skull hennes egen reformvänliga son Charles) skulle vilja.

Det är i denna konfliktzon, mellan att bevara det nuvarande, men inte ”kasta ut barnet med badvattnet”, som vi bevittnar Elizabeth II:s storhet, och i den här delen av säsongen har Imelda Staunton äntligen vuxit med uppgiften.

Hon verkar mycket mer självsäker, trovärdig och stabil som den brittiska monarken, och den här gången lyckas hon göra karaktären till sin egen. Med den trofaste Philip (Jonathan Pryce) vid sin sida lotsar hon The Firm säkert i hamn.

Tillbakablickarna från Elizabeths och Margarets mer ”rebelliska” ungdom är charmiga och nostalgiska – och uppenbarligen tillagda som ett slags röd tråd mellan de tidigare och nuvarande ”nummer två” och de oundvikliga dilemman som de ständigt befinner sig i. Seriens överdrivna fokus på Margarets slutliga fall är dock mer besvärande än upplysande.

Detta är för övrigt symptomatiskt för den sjätte säsongen, det finns mycket som med fördel kunde ha lämnats kvar på golvet i klipprummet. Vissa av avsnitten känns direkt tråkiga, där lite står på spel och dramaturgin haltar.

Drottningens långa farväl

Som vi alla vet somnade drottning Elizabeth II in i stillhet på sitt älskade Balmoral den 8 september förra året. Efter mer än 70 år på Storbritanniens och samväldets tron gick den ikoniska regenten till historieböckerna.

Morgan har dock valt att sätta streck vid hennes guldjubileum 2005 – hela 17 år innan hennes regeringstid tog slut. Uppenbarligen för att han anser att händelserna under de senaste decennierna låg för nära vår egen tid. Detta innebär att vi får bevittna ett något amputerat farväl, när drottningen försöker sätta punkt samtidigt som hon städar upp i sitt eget bo.

Det är möjligt att han har fattat rätt beslut, för det finns verkligen inte samma magi i de två sista säsongerna som i de första. När allt kommer omkring har vi, allihop, redan sett allt ”live” på TV.

Genom drottningens ögon har Morgan tagit oss med på exotiska resor, storslagna palats, hemliga samtal, statshemligheter från historiens största politiker och fascinerande intriger bakom kulisserna. Vår egen samtid är sällan lika ”magisk” och fascinerande. Naturligtvis har det inte varit någon brist på skandaler inom kungafamiljens fyra väggar den senaste tiden, vilket hade kunnat bli ytterligare ett par dramatiska säsonger. Men det smutsiga jobbet har Morgan överlåtit åt den brittiska skvallerpressen.

Sammantaget tycker vi att The Crown avslutas i tid och på ett värdigt, om än lite tråkigt sätt. Stjärnglansen har, liksom monarkin själv, bleknat lite. 4 stjärnor till en säsong som fans av serien definitivt bör se.

The Crown, säsong 6, del II har global premiär på Netflix i dag, den 14 december. Recensionen är baserad på alla avsnitt (utom det allra sista).