Netflix är på väg att avsluta en av sina mest påkostade och framgångsrika serier: The Crown.

Episk

Under fem säsonger har serieskaparen (och manusförfattaren) Peter Morgan utforskat det otroliga livet för Englands längst sittande monark, Elizabeth II (Imelda Staunton), och hennes smått dysfunktionella familj. Han har helt uppenbart blandat historiska fakta med spekulationer och fiktiv dialog – vilket han har fått mycket kritik för.

Det har varit en episk serie, som på många områden har satt en ny standard för streamingvärlden, när den lanserades var den dessutom en av de dyraste serierna genom tiderna. Den tekniska kvaliteten, de fashionabla residensen, kulisserna, de överdådiga kostymerna och de extravaganta resorna har återskapats in i minsta detalj.

Den första säsongen av Morgans epos hade premiär på Netflix redan 2016 och tog både tittare och kritiker med storm. Nu närmar sig den otroligt genomarbetade serien obevekligt sitt slut och i samband med drottningens död förra hösten pausades inspelningen. Märkligt nog har Morgan valt att avsluta serien i nådens år 2005.

 

Två delar, två berättelser

Netflix har delat upp den avslutande säsongen i två delar, där del I uteslutande handlar om prinsessan Dianas (Elizabeth Debicki) sommarflört med playboymiljardären Dodi al Fayed (Khalid Abdalla) och upptakten till hennes brutala död i en biltunnel i Paris.

Vi ser en lysande Debicki (Tenet) upprepa sin roll som Diana och ta den verkliga personens koketteri, gester, röst, rådjursögon och hållning på kornet på ett skrämmande bra sätt. Det är nästan som att se en kopia av kändispressens ögonsten.

Ett och ett halvt år efter skilsmässan kämpar hon med relationen till ex-maken, ex-familjen (”The Firm”), avvägningen mellan tid med barnen och resor, pressen och inte minst funderingarna på vad hon ska göra med sitt liv.

Morgan framställer henne som väldigt sökande, osäker och nästan som ett lätt offer för den cyniske egyptiske miljardären Mohamed Al-Fayed (Salim Daw). Diana anlitar till och med en spåkvinna för att få råd om sin framtid.

Al-Fayed, som äger det fashionabla varuhuset Harrods, är trött på att betraktas som en andra klassens medborgare och vill mer än något annat ha brittiskt medborgarskap och att hans son ska dumpa sina bikiniflickvänner och gifta sig ”uppåt” i det brittiska samhället, inget ”pris” kan vara större än den mest fotograferade kvinnan genom tiderna.

Efter att ha blivit bekant med Lady Di lägger han nu all sin makt, sina pengar och sin prestige på att arrangera ett äktenskap mellan henne och hans filmproducent-son.

Karaktärsmord

Flera filmer och serier på senare år som handlar om verkliga personer och verkliga händelser har kritiserats för att ha ändrat fakta, karaktärsdrag och till och med enskilda historiska händelser. Personerna har framställts i en mindre fördelaktig dager enbart för dramats skull.

Morgan har kritiserats för att spekulera i privata samtal och förändra verkliga händelser, samtidigt som serien presenteras som en dokumentär om familjen Windsors liv, arbete och olycka(-or).

Men om det är någon som har anledning att våndas den här gången så är det familjen till den nyligen avlidne Al-Fayed. Han framställs som en fullständig cynisk skitstövel som bara är ute efter personlig vinning, främja sin sons ”karriär” och gå över lik för att nå sina mål. Det antyds till och med att han själv aktivt läckt information till paparazzi-fotograferna och därmed indirekt skickat sin son och flickvän i döden. Alltför spekulativt och inte särskilt subtilt.

Dodi framställs däremot som en smått naiv och lättpåverkad nickedocka som låter sig styras av sin dominante pappa. Tyvärr lyckas Morgan aldrig få fram kemin mellan honom och Diana, och förklara varför hon (bortsett från hennes rikedom och överdådiga livsstil) hamnade i hans säng. Serien är för ytlig för det och för upptagen med att låta Diana glänsa.

Biroll i sin egen serie

The Crowns röda tråd och stora fokus har alltid varit världens längst sittande monark, men i den sista säsongen av sin egen serie spelar drottning Elizabeth II plötsligt en biroll.

Även i den förra säsongen fick chefen i Huset Windsor finna sig i att spela andrafiol, när Morgan berättade om alla hennes barns äktenskapliga skandaler. Men den här omgången ser vi i princip bara Imelda Staunton, som drottningen, när det är något negativt om Diana som hon måste kommentera.

En lysande Claire Foy porträtterade den unga Elizabeth subtilt i säsong 1 och 2, och följdes av den formidabla Olivia Colman i säsong 3 och 4. Efter två säsonger med Staunton är vi fortfarande inte helt bekväma med hennes gestaltning av den unika drottningen.

Hon framstår som lätt teatralisk, utan större empati eller närvaro. Det är som om hon har valt att betona drottningens särdrag i stället för att sätta sig in i hennes personlighet.

Då prickar Dominic West betydligt bättre i sin tolkning av prins Charles. Trots en svag fysisk likhet har han anammat den nuvarande kungen av Englands egenskaper och gjort dem till sina egna. Och efter flera säsonger där Charles har varit kall mot barnen, och den egoistiska anledningen till det äktenskapliga uppbrottet, får han lite av en upprättelse.

Han blomstrar i sitt förhållande med Parker Bowles (Olivia Williams), samtidigt som han utkämpar sitt livs kamp för att familjen (och folket) ska erkänna henne. Samtidigt kämpar han för att ta sig ur Dianas enorma skugga.

Ordinärt kärleksdrama

Genom att fokusera så ensidigt på Diana och Dodi, ur deras synvinkel, och (under fyra avsnitt) bygga upp till det stora crescendot (bilolyckan) har Morgan tagit bort mycket av det storslagna, hemlighetsfulla och fascinerande som lockade med drottning Elizabeths livshistoria.

Han har tagit oss med på exotiska resor, storslagna palats, hemliga samtal, politiska statshemligheter och fascinerande intriger bakom kulisserna. En del av den bleknande magin måste nog tillskrivas det faktum att vi har kommit så nära vår egen, väldokumenterade historia att vi själva minns den – och att det finns få hemligheter kvar att avslöja.

En inblick i vad rampljusets obönhörliga dygnet runt-fokus och avskyvärda paparazzis beteende kan göra med en människa är upplysande och skrämmande intressant.

Kärleksaffären mellan Lady Di och hennes rika playboy är dock i sig inte särskilt engagerande eller unik (bortsett från det faktum att den brittiska kungafamiljen ”riskerade” att få en muslim i sin mitt). Den är också ganska ordinärt berättad och ägnas alldeles för mycket tid.

Absolut ingen usel säsong

Trots allt detta är den sjätte säsongen av The Crown inte någon direkt dålig serie, den är bara en bra bit ifrån den oerhört höga kvalitet som vi har blivit vana vid från Morgan.

En av de mest intressanta sakerna är hur den styvnackade, konservativa, traditionsbundna kungafamiljen hanterar att ha en rebell, i relativ frihet, på utsidan av familjen, men samtidigt i högsta grad relaterad till dem.

Och hur den (utåt!) känslomässigt avtrubbade drottning Elizabeth hanterade prinsessans chockerande död är allmänt känt, men ändå tilltalande. Morgan har själv ägnat en hel långfilm åt denna märkliga händelse, med fenomenala Helen Mirren i huvudrollen: The Queen (2006).

Vi hade önskat oss betydligt mer om spelet bakom kulisserna och om hur nyckelpersonerna i de inre kamrarna hanterade denna oöverträffat turbulenta period. 4 svaga stjärnor.

The Crown, säsong 6, del I (fyra avsnitt) går redan att streama på Netflix, del II (sex avsnitt) har global Netflix-premiär den 14 december. Det sista kapitlet kommer att fokusera på prins Williams liv som ung vuxen när han ska etablera sig i skuggan av sin mors död och leverne.

Recensionen är baserad på samtliga avsnitt av del I.