Recension: The Crown, säsong 5

The Crown har gått segertåg hos streamingjätten i fyra säsonger – och nu har den den femte (och nästa sista) säsongen premiär.

Säsong 5 blir den första som visas på Netflix sedan huvudpersonen, drottning Elizabeth II, gick bort.

I samband med den 96-årige monarkens bortgång (den 8 september) valde serieskaparen Peter Morgan att pausa inspelningen av den 6:e (och avslutande) säsongen. Inspelningen har nu återupptagits.

 

Äktenskaplig kollaps

På postern till säsong 5 syns passande nog Diana och Charles i förgrunden, medan drottning Elizabeth har en mer tillbakadragen plats. Bildkompositionen är definitivt ingen slump från serieskaparen Peter Morgans sida, för den här omgången får chefen i Huset Windsor finna sig i att spela andrafiol.

Den nya säsongen handlar om det turbulenta livet för familjen Windsor på 1990-talet, med stort fokus på de ytterst väldokumenterade, och synnerligen offentligt exponerade, äktenskapsproblemen mellan prins Charles och Lady Diana Spencer.

Paret som gifte sig 1981, med en åldersskillnad på 13 år, hade redan från början en svår utgångspunkt, med en ”aktiv” ex-flickvän (Parker Bowles) lurande i kulisserna och två personligheter med diametralt motsatta intressen och livsåskådningar.

1990-talet var ett konstant utmanande årtionde för Elizabeth II, med eskalerande familjeproblem, brand på Buckingham Palace och ett allt mer kritiskt strålkastarljus från brittiska tabloider. Det ifrågasattes huruvida drottningen själv hade ”blivit ur led med tiden”.

Nya parhästar

Traditionsenligt byter Morgan ut skådespelarna varannan säsong. En briljant Claire Foy porträtterade den unga Elizabeth i säsong 1 och 2 på ett subtilt sätt och följdes av formidabla Olivia Colman i säsong 3 och 4. De två starka kvinnorna lämnar stora skor att fylla för den tredje i rollen – skor som en lite trevande efterträdare har svårt att passa in i.

Redan som 26-åring tog Elizabeth II över Storbritanniens tron, i nådens år 1952. Äran att porträttera den ikoniska monarken från 1990-talet och framåt har Peter Morgan givit Imelda Staunton. Staunton är förmodligen mest känd från Harry Potter-filmerna och Downton Abbey, och är en högst kapabel karaktärsskådespelare, men här kommer hon tyvärr till korta.

Om det är vördnad eller vacklande regi vet vi inte, men Staunton gör en ganska konstlad framställning av Elizabeth II, lätt teatralisk och med en genomgående brist på inlevelse och närvaro. Det är som om hon har valt att lyfta fram drottningens särdrag i stället för att sätta sig in i hennes personlighet. Hon blir stel och nästan mekanisk, som om hon ständigt läser ur ett manus.

I andra ledande roller ser vi Dominic West som prins Charles och Elizabeth Debicki (Tenet) som hans maka, prinsessan Diana. West gjorde sig ett namn i TV-serien The Wire och porträtterar en starkare, mer oberoende och självsäker prins av Wales. Tyvärr är det lite si och så med den fysiska likheten mellan West och den riktige Charles, men än värre är att han inte får fram de karaktäristiska egenheterna, den lite slappa hållningen och lätt trevande osäkerheten som i offentligheten alltid har präglat prinsen av Wales – personliga drag som Josh O’Connor verkligen fick fram på pricken i de två föregående säsongerna.

Modell-aktiga Elizabeth Debicki är visserligen ganska mycket längre än Lady Di, men smink- och kostymavdelningen har förvandlat henne så att hon ser på pricken ut som modeprinsessan. När Debicki dessutom fångar prinsessans naivitet, osäkerhet, sänkta blick, lätt nervösa skratt och bedårande koketteri är det som att återse den riktiga ”Englands ros”.

Även Jonathan Pryce och Lesley Manville, som Prins Philip respektive prinsessan Margaret, gör lyckade porträtt av sina berömda rollfigurer. Då är vi betydligt mer skeptiska mot Jonny L. Miller som den konservativa premiärministern (1990-1997) John Major. Och James Murrays försök att återskapa den lätt enfaldige (?) prins Edward kommer mycket närmare en hopplös parodi än att vara historiskt korrekt. Ett ”misstag” som även manusförfattarna får ta på sig.

Offentlig smutsig byk!

Skådespelarna, de historiska detaljerna och det politiska spelet bakom kulisserna har genomgående varit The Crowns styrka, tyvärr har Morgan i den femte säsongen valt att fokusera alldeles för mycket tid på paret Wales imploderande äktenskap. Förståeligt nog, eftersom intresset är stort för de många skandalerna, men Morgan kommer inte med något nytt.

Ska man skildra händelser med riktiga människor, i synnerhet människor som fortfarande lever, måste man vara väldigt säker på att man har alla fakta. Det gäller särskilt när man dokumenterar en kungafamiljs liv och leverne – en familj som inte kan slå tillbaka. Här blir The Crown ett inlägg i debatten hur man porträtterar verkliga människor i fiktion, både på film och i bokform.

Diana framställs mer och mer som en bortskämd, omogen, verklighetsfrämmande och lätt neurotisk primadonna. En person som låter sig utnyttjas av sin omgivning och inte har förmågan att se sin roll i ett större sammanhang eller konsekvenserna av sina dramatiska handlingar. Ur den synvinkeln korrigerar serien en del av den ensidiga glansbilden som har presenterats av den ikoniska, ofelbara drömprinsessan.

Tillsammans med sin arrogante make gör de sitt bästa, i full offentlighet, för att rasera monarkin och dess rykte.

”Ormen i paradiset”, den kontroversiella Camilla Parker Bowles (Olivia Williams), har i flera år framställts i media som ”en grå mus” – ett som intryck Morgan inte gör något för att rätta till.

Historiskt sammanhang

Peter Morgans episka, kungliga berättelse fungerar definitivt bäst när han sätter in avsnitten i ett historiskt sammanhang – och lyckas dra paralleller.

Detta lyckas han med på ett oöverträffat sätt i avsnittet där vi går hela vägen tillbaka till första världskriget och bevittnar tragedin som så brutalt drabbade den ryska tsarfamiljen.

Familjen var nära släkt med det brittiska kungahuset och i samband med ett stundande statsbesök från Rysslands första demokratiskt valda president (fyllbulten Jeltsin) gör Morgan i form av prins Philips en synnerligen fascinerande tillbakablick på historien. En historia som direkt påverkar dagens situation.

Det är extra intressant med tanke på den rådande situationen i dag, där relationen mellan Ryssland och Storbritannien/Väst har nått fryspunkten och Ryssland återigen (högst befogat) är en internationell paria-stat.

PS! Glöm inte Ukrainas kamp mot krigsförbrytarna Ryssland. Här kan du donera pengar till det livsviktiga hjälparbetet för Ukraina!

Bland andra historiska händelser som både kan upplysa och underhålla vill vi lyfta fram den egyptiska miljardärfamiljen Al-Fayeds otroliga resa. Förhållandet med playboy-sonen Dodi skulle leda till Dianas död, men det är historien om hur hans far regelbundet köpte inflytande till den brittiska överklassen som fängslar oss. Att Morgan, som en sidohistoria, även drar in den abdikerade kung George och hans livtjänare blir en delikat krydda till historien.

Och inte heller den här gången kan Morgan låta bli drottningens absurda och konstlade försök att skilja på rollerna som kunglighet och privatperson i familjesfären. Där hon med ”stiff-upper-lip” försöker ta avstånd från det hänsynslösa beslutet att förvägra sin syster att gifta sig med Peter Townsend. En äldre Townsend porträtteras för övrigt alldeles utmärkt av en distingerad, åldrande Timothy Dalton. Både framgångsrikt drama och genuint rörande.

Dokumentär?

Ju närmare vi kommer vår egen tid och får följa glädje, sorg och tragedi hos riktiga människor, som fortfarande finns bland oss, desto mer problematisk framstår den nästan dokumentärliknande stilen som Peter Morgan använder sig av.

Hela seriens inramning och narrativ innebär att den nästan ger ett intryck av att berätta Den sanna historien om vad som verkligen hände.

Rent kronologiskt följer vi verkliga historiska händelser som har präglat Storbritannien, och västvärlden, under det senaste århundradet, med verkliga människor porträtterade i huvudrollerna. Riktiga tal och möten som det finns protokoll från ”mixas” ihop med fiktion om vad som (möjligtvis!) sades bakom lyckta dörrar.

Inför säsongspremiären har det varit så mycket kontroverser att Netflix känt sig tvungna att lägga in en skylt i början av varje avsnitt som påminner tittarna om att The Crown är en fiktiv serie, baserad på historiska händelser.

Med det sagt, så länge tittaren hela tiden har i bakhuvudet att The Crown i allra högsta grad är en dramatiserad fiktiv skildring av verkliga händelser, så är den fortfarande en av de bättre dramaserierna i streamingvärlden. Vi hoppas dock att den sista säsongen återigen får störst fokus på ”The Boss Lady” (som Al-Fayed kallade henne). 4 stjärnor.

Säsong 5 av The Crown har global premiär på Netflix i dag (9 november), då släpps alla avsnitt. Recensionen bygger på samtliga avsnitt.