Recension: The Crown: Monarkins mörka hemligheter

I den första säsongen introducerades vi för familjen Windsor och de konstitutionella kriserna som ledde den unga prinsessan Elizabeth (Claire Foy) till makten.
Nu har vi kommit till slutet av 1950-talet och början av 1960-talet. Familjens intriger fortsätter, politiska kriser radar upp sig och många av Windsor-familjens mindre smickrande hemligheter dras fram i ljuset. Speciellt prins Philip (Matt Smith) får sina fiskar varma i den här säsongen.

Omodern prins
Efter att Philip skickats på en lång representationsresa, för att få ”luft under vingarna”, får pressen nys om att det har varit ett enda långt femmånaders fylleslag – och Elizabeth sätter honom på plats. Hon erkänner dock hans fåfänga och kröner honom till prins – han får med andra ord det som prins Henrik av Danmark drömde om hela sitt liv.

Äktenskapet haltar, Elizabeth måste ta tag i den svåra konfrontationen och sätter ner foten för att sätta klara regler för framtiden. Men alfahanar klarar inte av att kommenderas runt helt utan vidare. Philip gillar vin, kvinnor och sång och är ingen enkel man. Dessutom visar sig hans värsta faderliga/patriarkala sidor när han obevekligt bestämmer sig för att hans son Charles behöver tuffas till.

Det är verkligen inte livets enklaste skola som de kungliga barnen växer upp i, och Matt Smith gör Philip till en äkta karaktär av kött och blod, men massor av nyanser. Lätt att ogilla, men också sympatisk och lätt att förstå.

Nazistiskt förflutet
Mountbatten-familjens mer eller mindre kända nazistiska förflutna vecklas också ut i all sin förskräcklighet. Mycket av det är känt sedan tidigare, mer okänt är att Edvard VIII helst ville att nazisterna fortsatte bomba London för att tvinga britterna att sluta fred med Hitler.

Man kan undra hur bra källor serieskaparna (Peter Morgan) har haft, här är det många personer som inte direkt framställs i särskilt god dager, både på det personliga och professionella planet.

När man framställer händelser med verkliga personer, speciellt personer som fortfarande lever, måste man vara väldigt säker på att man har koll på alla fakta. I synnerhet när man dokumentär-dramatiserar en kunglig familjs liv och leverne – en familj som inte kan försvara sig. The Crown tar plats i debatten om att använda riktiga personer i fiktion, både på film och i bokform.

https://www.youtube.com/watch?v=ME2umFQ_xBA

 

Odugliga politiker,
personligt drama
Som kuliss får vi, precis som förra säsongen, se storpolitiska händelser, bland annat Suezkrisen, mordet på Kennedy och en rad svaga politiker som har svårt att uträtta något och lider av stora egon och sviktande hälsa. En kroniskt sjuk Anthony Eden (Jeremy Northam) framställs definitivt inte på ett smickrande sätt.

Friktionen och dramaturgin uppstår när den unga, kvinnliga monarken inte viker ner sig utan konfronterar alla dessa män. Ännu en gång porträtterar Claire Foy den verkliga Elizabeth på ett alldeles enastående sätt och spot on. Gester, tonläge och hållning är på pricken. Dessutom får hon, i egenskap av Samväldets överhuvud, praktisera sina diplomatiska förmågor. Allt medan Huset Windsor, på hemmabana, tvingas till förnyelse och ”folklighet”.

Prinsessan Margareth (Vanessa Kirby) lever vidare med sitt miserabla kärleksliv och hamnar till slut med den bisexuella charmören och konstnärssjälen Antony Armstrong-Jones (Matthew Goode) – en man som hon tydligen ägnade 16 år att skilja sig från. Margareth är en karaktär som ges väl mycket utrymme.

I en klass för sig
The Crown är en speciell serie i den meningen att varje avsnitt nästan står på egna ben, som ett avslutat kapitel. Man kan alltså nästan hoppa in och ut ur serien utan att tappa tråden. Detta kan också betraktas som en svaghet.

Produktionsmässigt håller den andra säsongen lika hög kvalitet som den första, och det säger inte lite. Minsta lilla detalj är helt enkelt fantastisk. Här har det inte sparats på krutet när det gäller vare sig scenografi, rekvisita eller teknisk produktion. Dramaturgiskt är säsong 2 däremot inte lika fräsch och spännande som säsong 1.

 

Serien är som bäst när kungahusets inre angelägenheter knyts till viktiga historiska händelser, när det blir för mycket fokus på inre/privata saker bakom slottets fyra väggar tappar den fart och blir mer ett historiskt kostymdrama. Alla känner till prinsessan Margareths något utsvävande liv.

Vi saknar verkligen en lika intensiv och färgstark karaktär som Churchill (John Lithgow) i förra säsongen, i den andra säsongen ägnas mycket tid åt intetsägande och ointressant politik, och flera av avsnitten känns för långa.

Säsong 2 når inte riktigt lika långt som den första, men vi tvekar inte att dela ut fyra stabila stjärnor till den andra säsongen av detta enastående historiska drama.

På känt manér stil levererar Netflix en mer än godkänd ljud- och bildkvalitet. Lite artefakter finns, men genomgående en mycket tillfredsställande kvalitet. Hela säsong 2 går att strömma från 8 december. The Crown är planerad till sex säsonger, skådespelarna ska bytas ut efter två säsonger.