Recension: The Covenant

Vi minns alla de skamliga scener som utspelade sig när en samlad ISAF-styrka tvingades fly med svansen mellan benen när talibanerna, efter 20 års krig mot väst, återigen tog över Afghanistan.

Scener som vi inte har sett sedan amerikanerna tvingades evakuera Saigon i all hast (1975) – när Vietnamkriget obönhörligt närmade sig sitt slut.

I de dramatiska scener som utspelade sig på Bagrams flygplats i Afghanistan under sensommaren för två år sedan såg vi desperata ortsbor som försökte klamra sig fast vid det sista västerländska flygplanet som lämnade landet – innan det återgick till medeltiden.

PS! Glöm inte Ukrainas kamp mot krigsförbrytarna Ryssland. Här kan du donera penger till det livsviktiga hjälparbetet för Ukraina!

 

Detta är temat för Guy Ritchies (Snatch, The Man from U.N.C.L.E.) senaste film, ett (försök till) svidande kritik över de tiotusentals afghaner som hade arbetat för ISAF-styrkorna (främst som tolkar), och som hade blivit lovade visum till västvärlden. Sedan lämnades de åt den lokala mobben. Först och främst amerikanerna, men även bland annat Norge och Danmark har delar av skulden.

Vi kastas rakt in i krigshelvetet våren 2018, när USA har ökat antalet soldater till nästan 100 000 i Afghanistan. Det lokala motståndet är starkt, och många soldater sätts in för att avväpna talibanerna och deras sympatisörer samt för att avslöja (och förstöra) bombfabriker.

I frontlinjen i kampen mot talibanerna finns sergeant John Kinley (Jake Gyllenhaal, Nightcrawler, The Guilty). En erfaren officer som har sett mycket skit, inklusive truppmedlemmar som sprängs i bitar av bilbomber. Desillusionerad, cynisk och trött på hela kriget blir han, något motvilligt, tilldelad en ny tolk, Ahmed (Dar Salim, Game of Thrones).

Den första timmen är en intensiv krigsthriller som verkligen visar vilket helvete krig kan vara. Kinley och hans män blir beskjutna, bombade, lurade och hamnar i bakhåll. Allt i ett land där den som har de största mutorna, eller de mest religiöst fanatiska anhängarna, vinner.

När hela uppdraget går helt fel och gruppen blir instängd i en avlägsen bombfabrik lyckas John Kinley och Ahmed med nöd och näppe undkomma med livet i behåll – men inte utan att hundratals talibaner jagar dem. Det är här Ahmed framträder som en osjälvisk, räddande ängel …

Tillbaka i USA, skadad både fysiskt och psykiskt, plågas Kinley av ånger och skuld över att Ahmed och hans familj lämnades kvar i Afghanistan – fritt villebråd för talibanerna. Han har en pakt att hedra och en skuld att betala.

Ritchie har gjort en vacker film som fungerar bra på flera plan, men som faller igenom där den borde rikta sitt tunga artilleri: Västvärldens skamliga behandling av de tiotusentals lokalt rekryterade tolkarna.

Som en mycket beskrivande berättelse om krig som ett helvete fungerar den första timmen bra, och Gyllenhaal är bra som en hårdför sergeant med målet ständigt i sikte. Han har varnats för att Ahmed kan vara både envis och egensinnig, vilket han snart får erfara på nära håll, men han behandlar honom ändå som en lite irriterande, besvärlig tjänare, en andra klassens medborgare.

Tillbaka i Kalifornien, efter att tolken har släpat honom (svårt skadad) genom karg bergsterräng i flera veckor, äter skammen upp Kinley från insidan och han spårar ur fullständigt i ett hopplöst möte med den amerikanska militärbyråkratin. Det är ett välkänt faktum att Ritchie inte precis är en subtil regissör och manusförfattare, men här tar han det för långt in i det absurt osannolika.

När Kinley återvänder till frontlinjen, uppbackad av en privatfinansierad armé, blir den sista halvtimmen en actionfylld krigsbonanza värdig självaste Rambo. Förvisso popcornunderhållning, men helt i otakt med filmens djupa underliggande budskap.

Nej, du ska se The Covenant som en ren actionfilm, med några ganska intensiva krigsscener – Ritchies egentliga huvudbudskap i filmen slösar han bort på svulstig dialog, slow motion, stort patos och upprepade pompösa korsklippningar. 4 svaga stjärnor.