Recension: The Banshees of Inisherin

Vad gör du när din enda vän, efter många årtionden, plötsligt tar avstånd från dig – och det enda skälet han ger är att han ”har tröttnat på dig”?

Det är premissen för den irländske regissören Martin McDonaghs senaste film, och precis som i hans svarta komedi In Bruges (2008) återförenar han karaktärsskådespelarna Colin Farrell (The Batman) och Brendan Gleeson (Harry Potter och den flammande bägaren) i huvudrollerna.

McDonaghs ligger också bakom den fantastiska dramafilmen Three Billboards Outside Ebbing, Missouri, som vi belönade med 6 stjärnor 2017. Inisherin är inte riktigt av samma enastående kaliber, men den innehåller definitivt kännetecknen för McDonaghs vassa, sarkastiska och svarta penna och lekfulla regi.

Handlingen utspelar sig i Herrens år 1923, på en glest befolkad, vindpinad ö (Inisherin) strax utanför Irlands fastland. Bland byns få invånare finns den något ödmjuke mjölkbonden Pádraic Súilleabháin (Farrell) och fiolspelaren/kompositören Colm Doherty (Gleeson). Det något omaka paret har en livslång vänskap bakom sig, vilket manifesteras av den dagliga resan till puben prick klockan 14.00.

Men så en dag, helt utan förvarning, ber Colm Pádraic dra dit pepparn växer och åtminstone hålla sig borta från honom på puben, än mindre prata med honom, och Pádraics liv rasar ihop. Livet blir inte direkt lättare när han så småningom får förklaringen av Colm, som säger att han inte vill veta av sin gamla kompis för att han är simpel och helt enkelt tråkar ut honom. Colm har börjat bli lite till åren och vill inte ”slösa bort mer tid” på alla meningslösa samtal de har. Vänskapen med Pádraic står i vägen för hans musikaliska mästerverk.

 

Båda är hårda, väderbitna, lantliga män som absolut inte har någon vokabulär för (eller lust att tala om) känslor. Pádraics ventil blir hans orubbliga syster Siobhán (Kerry Condon), och om han inte finner tröst och förståelse där så tar han ett längre ”samtal” vid vardagsrumsbordet med sin miniåsna.

Efter all den negativitet som Pádraic får betraktar han sig som den näst största idioten på ön, möjligtvis bara med polisens kuvade son Dominic (Barry Keoghan) under sig i rangordningen. Men Colm är fast besluten att vänskapen är över och hotar till och med Pádraics med bestialiska konsekvenser om han inte slutar kontakta honom.

McDonagh har skrivit och regisserat ett varmt porträtt av två inbitna män, män av sin tid som är oförmögna att uttrycka några som helst känslor, men som beter sig nästan som om de just har drabbats av ett brutalt uppbrott från ett långvarigt äktenskap. Regissören stortrivs med den frodiga, bittra irländska dialekten och använder det karga landskapet, tidsandan och den ödsliga platsen som centrala delar i dramat som utspelar sig.

Birollerna är udda karaktärer med karaktärsdrag som är typiska för en liten, gudsförgäten plats, men porträtteras inte alls på något elakt/hånfullt sätt.

På fastlandet rasar det irländska inbördeskriget, medan det på Inisherin pågår en ständigt växande kamp för vänlighet och anständighet, maskulin heder och faktiskt genuin ensamhet.

Både Gleeson och Farrell briljerar i sina roller, men det är framför allt Farrell som på ett subtilt sätt får fram sårbarheten hos den lite ”enkle” mannen och konsekvenserna det får av att bli så brutalt utfryst. Som vanligt kryddar McDonagh berättelsen med mörkare och mörkare, finurlig humor, vilket lite för mycket tar udden av dramat som utspelas.

The Banshees of Inisherin fick hela nio oscarsnomineringar men fick obegripligt nog lämna LA tomhänt. Farrell förtjänade definitivt ett pris för sin minnesvärda insats i denna säregna dramakomedi. Fem starka stjärnor.

Filmen hade Disney+-premiär i mars.