Recension: Stay Close

En av nutidens mest sålda författare är faktiskt den amerikanske New Jersey-baserade kriminalkungen Harlan Coben. Med sina 33 romaner och fler än 75 miljoner sålda böcker är det få som kan matcha hans framgång.

Den största strömningstjänsten av dem alla, Netflix, kunde naturligtvis inte missa ett tillfälle till ett kommersiellt samarbete med Coben – de har verkligen knutit honom till sig hårt, hela 14 (!) titlar är planerade de närmaste åren, varav Stay Close redan är den femte lanserade serien.

 

Det kanske mest märkliga med Netflix-avtalet är att samtliga av Cobens böcker främst utspelar sig i hans hemtrakter, kring New Jerseys förorter, men i Netflix universum har hittills inte enda av serierna haft en handling som utspelats i USA.

Den första (The Stranger, 2020) utspelades i England, sedan kom The Woods (Polen), The Innocent (Spanien), Gone For Good (Frankrike) och nu Stay Close (England igen).

Cobens enkla kriminalhistorier är uppenbarligen så mångsidiga att de kan utspela sig i vilket (väst-)land som helst. Den franska adaptionen är (hittills) den svagaste, medan polackerna lyckades utmärkt och gjorde en serie som faktiskt är mycket bättre än kriminalromanen den bygger på.

I Stay Close avslöjas alla Cobens uppenbara litterära svagheter, hans förkärlek för förenklingar och överdrifter märks tydligt. Serien har en omisskännlig doft av brittisk TV-krim från 1990-talet. En smula ospännande och stel och aningen (irriterande) parodisk. Med det sagt så räddas den delvis av ett relativt charmigt persongalleri.

Huvudpersonen, som hela mysteriet kretsar kring, är den helt genomsnittliga och fullständigt ordinära mamman Megan (Cush Jumbo). Hon är egenföretagare, bor i en förort till en brittisk kuststad, kör en stor BMW, har två tonårsbarn och är sambo (sedan sjutton år) med stabile (rejäle?) Dave. Livet går som på räls tills hon efter en våt kväll kommer hem och hittar ett kuvert vid ytterdörren som är adresserat till ”Cassie”. Sedan kollapsar livslögnen som ett vacklande korthus och hennes dolda förflutna avslöjas lager för lager – och liken radar upp sig.

Polisen kommer först i kontakt med henne när en lokal ung man, Carlton Flynn, försvinner efter en karnevalsfest (och kladdande på tjejer) på stadens strippklubb. Den saknades pappa är störtrik – och ytterst vulgär – och har kontakter på högsta nivå hos polisen. Den lokala polisens mest erfarna utredare, Broome (James Nesbitt, Kalla fötter), sätts på fallet – intressant nog försvann ytterligare en ung man, Stewart Green, på samma datum och plats för exakt 17 år sedan, och försvinnande är det enda fallet som Broome aldrig kunnat lösa.

Coben spinner en snurrig kriminalthriller ur den tunna premissen, där den röda tråden är Megans/Cassies hemliga förflutna. Hon arbetade som strippa, men klippte plötsligt alla band till det livet när Green försvann. Sedan dess har hon aldrig blickat tillbaka, tills strippmamman Lorraine (Sarah Parrish) söker upp henne och varnar för att Green har kommit tillbaka!

Glömde vi att nämna att Broomes polispartner är hans ex-fru, samt att han under en period låg med Stewart Greens mamma och nu ligger med Lorraine? Och i kulisserna lurar den försoffade paparazzifotografen Ray (Richard Armitage, The Stranger), som efter 17 år ännu inte har återhämtat sig från det brutala uppbrottet med Cassie, samtidigt som han fortfarande plågas av blodiga flashbacks från ett dimmigt förflutet. Och vad fan är det Dave håller på med, egentligen?!

Allting hänger ihop med allting, och det kastas ett föga subtilt misstänksamhetens ljus över alla karikerade aktörerna. Utredarna snubblar slumpvis över uppenbara trådar, och det kommer som en chock för dem att en man faktiskt har försvunnit runt karnevalstid varje år sedan Green försvann. Här ska tittarna luras, gång efter gång, på ett inte särskilt elegant sätt.

Serien är ”kryddad” med ett fullständigt insisterande musikspår som trycks in i hörselgångarna varje gång vi ”tvingas” känna spänningen stiga. Tro mig, du kommer alltid att veta när det är dags för spänning! Så lite subtilt att det får Trump att framstå som dämpad och behärskad.

Dessutom dras den tunna historien ut i onödan. Det finns faktiskt inte tillräckligt med spänning här bland alla de schweizerostliknande hålen i handlingen att det räcker till närmare fem och en halv timmes kriminalthriller.

Men är Stay Close ett fullständigt elände? Nej då! Som kännare av Coben vet har han en speciell förmåga att skriva roligt och ofta bitande ironiskt, vilket räddar serien. Flera av karaktärerna är extra charmiga och färgstarka, inte minst underhålls vi ordentligt av det galna ”Ken & Barbie”-paret, samt Eddie Izzard som sjaskig advokat. Sedan får vi bara leva med de allra värsta, krim-vändningarna och ”kreativa” avledningsmanövrar.

Nesbitt är definitivt seriens starkaste kort, dessutom gör Cush Jumbo en pålitlig roll som ex-strippa och hängiven familjemamma. Richard Armitage verkar lika förvirrad och osäker som sin karaktär – men det kan vara avsiktligt.

Om du letar efter intelligent krim som får dig att darra av spänning bör du undvika Stay Close (se till exempel hellre den intensiva Kastanjemannen), men om du bara vill lägga upp benen på soffbordet, sprätta upp ett sexpack öl efter en ansträngande vecka med jobb hemifrån, sätta hjärnan i viloläge och inte bli ”besvärad” av en komplicerad intrig, då du kan bli relativt okej underhållen av Cobens fantasifulla ensemble-thriller. 3 stjärnor.