Recension: Star Wars: Ahsoka, säsong 1

Sedan Disney 2012 köpte Lucas-film (för 43 miljarder) har de gjort sitt yttersta för att kapitalisera på den astronomiska investeringen. Efter köpet har de accelererat antalet nya Star Wars-produktioner av både film och serier. Efter lanseringen av den nya filmtrilogin riktades fokus på TV-serier på Disney+.

Först ut var The Mandalorian (2019), sedan The Book of Boba Fett (2021), innan miniserien Obi-Wan Kenobi (med Ewan McGregor i huvudrollen som den ikoniska Star Wars-karaktären, ursprungligen förevigad av Sir Alec Guinness) och Andor kom förra året.

Dessutom har ett antal (mer eller mindre minnesvärda) animerade serier släppts, inklusive Clone Wars (2008–2012) och Star Wars: Rebels (2014–2018). Det var här vi först stiftade bekantskap med den gåtfulla karaktären Ahsoka Tano – men det var inte förrän i den andra säsongen av The Mandalorian som vi fick se en Ahsoka av kött och blod, i form av eldiga Rosario Dawson (Dopesick).

 

Det har länge funnits planer på en serie tillägnad denna fascinerande (före detta) Jedi, och nu är första säsongen av Ahsoka här – men efter att ha sett de två första avsnitten är vi inte helt övertygade om att den varit värd väntan.

På tidslinjen befinner vi oss i samma tidsperiod som handlingen i The Mandalorian, alltså efter Imperiets fall (mellan filmerna Episode VI och Episode VII). På så sätt är Ahsoka faktiskt ett slags spinoff till spinoff-serien The Mandalorian, fast lika mycket en uppföljare till den animerade serien Star Wars: Rebels.

Förvirrad? Det är du inte ensam om. Låt oss säga så här: Det är nog en stor fördel om du har sett Rebels innan du börjar streama Ahsoka.

Jedi-riddaren Ahsoka (Dawson) undersöker dolda hot mot galaxen och letar efter den mytomspunna amiralen Thrawn (Lars Mikkelsen). Thrawn är tydligen inte död, utan i hemlig exil – men naturligtvis är det någon som gör allt för att sätta käppar i hjulen för Ahsoka och hennes unga lärling, Sabine Wren (Natasha L. Bordizzo).

Serieskaparna är ständigt Disney-återkommande Jon Favreau och Dave Filoni, som den här gången har riktat in sig på en ganska diffus tittarskara.

Premiärsäsongen (det är fortfarande oklart om Ahsoka ska vara en miniserie eller inte) består av åtta avsnitt, men pressen har bara fått tillgång till de två första. Och det är ett blandat, lite förbryllande, intryck vi fått efter att tillbringat en och en halv timme i Ahsokas universum.

Rent tekniskt och visuellt är serien i klassisk, lite gammaldags Star Wars-stil, men långtifrån lika smutsigt realistisk som The Mandalorian och Andor. I stället har serieskaparna valt att blanda in element från den animerade serien, vilket är rejält störande.

Där The Mandalorian var en tuff sci-fi-western med en tydlig protagonist, och Andor var ett lyckat försök på ett hårt socialrealistiskt Star Wars, har Ahsoka blivit något slags märklig fusion mellan barnslig anime, K-pop-musikvideor och element från klassiska Star Wars – och sedan kryddat med en rejäl dos fantasy!

Här finns häxor med onda avsikter och övernaturliga förmågor, mordiska droider, hjältinnor i K-pop- och goth-stil och massor av bikaraktärer som vi känner igen från de ursprungliga Star Wars-filmerna. Det finns många detaljer och element som ska få oss att känna oss ”hemma”, men det gör vi inte, allt känns konstlat, konstruerat och avlägset.

Och ja, det ser störande märkligt ut med en ”klase” tentakler som hänger ner (och ut) från huvudet, medan general Syndulla (Mary E. Winstead) ger oss tydliga (konstlade) associationer till The Joker, från Batman-serien med Adam West i huvudrollen från 1966! Favreau kämpar också med att skapa trovärdiga känslomässiga band mellan en lite kylig Ahsoka och hennes gamla Padawan, Wren.

Vi får se ett par snyggt koreograferade strider med ljussabel och häftiga rymdskeppsscener, men under en och en halv timme stapplar handlingen framåt och dramaturgin vinglar utan riktning. Saknar man bakgrundshistorien från Rebels och de redan etablerade relationerna mellan karaktärerna så är det svårt att skapa en känsla av tillhörighet. Och varför i hela friden Favreau & Co har valt att ta med häxor à la hopplösa The Wheel of Time och Willow är för oss fullständigt obegripligt.

Personligen är vi starkt fascinerade av Star Wars-universumet och hade Luke och Han Solo som hjältar när vi växte upp (Leia ska vi inte ens gå in på …), även många av de senare filmerna och serierna har fångat vårt intresse. Ahsoka är varken fågel eller fisk, utan en artificiellt konstruerad historia som är skapad efter algoritmbaserade analyser av vad tittarna vill ha, som en konsekvens av att huvudpersonen (överraskande nog) blev en populär rollfigur i Rebels. Kanske var projektet dömt att misslyckas?

Möjligtvis kommer serien att lyfta sig ett par snäpp när historien får mer kött på benen och mer intressanta karaktärer (i form av Lars Mikkelsen och Hayden Christensen) kommer in på banan. Det får tiden utvisa.

Det är visserligen svårt att komma med en fällande dom efter att bara ha sett två avsnitt, men av det vi har sett hittills är Ahsoka en stor besvikelse och lever inte upp till Star Wars-standarden. Magin och glimten i ögat saknas, spänningen är nästan obefintlig, dialogen haltar och karaktärerna tråkar ut oss – så mycket att vi slutar på 2 ynka stjärnor.

Ahsoka har global Disney+-premiär 23 augusti, då de två första avsnitten släpps. Därefter kommer ett nytt avsnitt att släppas varje vecka.