Recension: So Long, Marianne

Den kanadensiske poeten, författaren och melankoliske sångaren Leonard Cohen somnade in i stillhet i november 2016. Legenden från Montreal lämnade efter sig en unik, särpräglad och högst mellanmänsklig låtskatt.

Under sina tidiga år som poet och sångare hade Cohen en intensiv kärleksaffär med norska Marianne Ihlen (1935–2016) – som han senare beskrev som sin inspirerande musa.

Nu har Øystein Karlsen, serieskaparen bakom bland annat Exit och Dag, gett sig i kast med denna fascinerande kärlekshistoria och tar oss med ”bakom kulisserna” när Cohen växer fram som en världsstjärna på musikhimlen. Under en period på nästan åtta år (1960–67) var Cohen och Ihlen ett par, han agerade till och med styvfar till Ihlens son från hennes korta äktenskap med författaren Axel Jensen.

Från strikta Oslo till ohämmade Hydra

Marianne Ihlen (Thea Sofie Loch Næss, The Last Kingdom, Julstormen) kom från ett välbeställt hem strax söder om Oslo, men lät sig förföras av den frispråkige och något pompöse författaren Axel Jensen (Jonas S. Gravli, 22 July, Ragnarok). Tillsammans gav de sig (båda i början av 20-årsåldern) iväg på en resa genom Europa för att finna sig själva – med Grekland som slutmål.

 

1957/58 slog sig paret ner på den exotiska ön Hydra, omgivna av ett gäng bohemiska utvandrare som alla var författare eller konstnärer. På ön träffade de det australiensiska dysfunktionella paret Clift/Johnston samt den svenske författaren Göran Tunström och Allen Ginsberg.

Ett gäng egocentriska, verklighetsfrämmande konstnärssjälar som svansar runt i sin egen bubbla, tror att hela världen står till deras förfogande och dränker sin ångest och sina demoner i en ändlös ström av billigt grekiskt vin. Och om inte demonerna knackar på dörren så tar de ett glas rött för att fira. På den lokala lanthandeln/baren/restaurangen ”Katzika” tänjer de sin kreditgräns till det yttersta, i hopp om att kunna betala när förlaget (förhoppningsvis) ger ut nästa förskott för den kommande boken.

Jensen kom till Hydra med målet att skriva sin nästa roman (”Line”) och sitter försjunken i sina egna tankar framför skrivmaskinen hela dagarna. På kvällarna vill han ”lätta på trycket”, få lite lugn och ro och festa med grabbarna – och sedan gå till sängs ned kvinnan han lyckas förföra den kvällen. Naturligtvis uppstår friktion i förhållandet – och när han går till sjöss (med sin nya flamma Patricia) bara några månader efter sonen Axel Jr:s födelse, inser även Marianne att förhållandet har havererat.

In på banan kommer den nynnande, charmerande och milda poeten Cohen (Alex Wolff, Oppenheimer).

Den charmige poeten med inre demoner

Av rädsla för att bli en vanlig arbetare i sin farbrors textilfabrik i Montréal flyr den unge Cohen till London för att fullända sin poesi. Uppmuntrad av sin anhängare Irving Layton (Peter Stormare) reser han sedan till Hydra för att fly från det deprimerande vädret på de brittiska öarna.

Men även om vädret är bättre vid det ljumma, soliga Medelhavet så följer depressionen med.

Med Axel ute ur bilden inleder Marianne och Leonard en intensiv, djup kärleksaffär – där båda parter går all in. I det frisinnade samhället dyrkar de kärleken, livet, drogerna – och sig själva. Den sexuella revolutionen sveper över Europa och Hydra är verkligen inget undantag. I efterhand kan man konstatera att Mariannes son, Axel Jr, förmodligen fick en alltför fri uppväxt, vilket dokumentären ”Little Axel” (2021) beskriver ingående.

 

Men Karlsen & Co fokuserar på relationen mellan de två stormförälskade turturduvorna – och det var bitvis ett turbulent förhållande. Cohen blev mer och mer känd under deras tid tillsammans och de flyttade mellan Hydra, Oslo, Montreal, New York och tillbaka till Hydra igen. Förhållandet bar också konstnärlig frukt, bland annat i form av (självklart) låten ”So Long, Marianne”, men också andra välkända Cohen-låtar som ”Hey, That’s No Way to Say Goodbye” och ”Bird on the Wire”.

Come over to the window, my little darling,
I’d like to try to read your palm.
I used to think I was some kind of Gypsy boy
before I let you take me home.
Now so long, Marianne, it’s time that we began
to laugh and cry and cry and laugh about it all again.

Efter omfattande research och med ett manus skrivet av Karlsen, Jo Nesbø och Myanna Buring får vi verkligen följa med bakom de fascinerande kulisserna, till en avgörande tid som formade en världsmusiker.

Ett varmt samspel – med känslorna på utsidan

Wolff är fenomenal som den lite introverta, tafatte och ofta djupt deprimerade Cohen, som ständigt är osäker på sig själv och sin egen framtid men som ändå fortsätter att klottra ner den ena poetiska strofen mer förförisk och smäktande än den andra. Att hans kärlek till Marianne är helhjärtad är det ingen tvekan om, men han var också en man som gillade vin, kvinnor och sång. Förhållandet var sannerligen inte alltid en dans på rosor …

Under sitt hippieliv på Hydra, med Marianne vid sin sida, blommar han ut som konstnär och medmänniska. Visst kan man gnälla på att filmens persongalleri känns väl stereotypt, men om det finns någon grupp av människor som nästan per definition är karikerade så är det väl konstnärer? När de i stora, svulstiga ordalag försöker sätta ord på sina känslor och ge livet en större mening.

Samspelet mellan Cohen och den betydligt mer jordnära Marianne är påtagligt – och Wolff och Næss spelar väl ihop, samtidigt som de kompletterar varandra, både som människotyper och som skådespelare. Hon söker nästan naivt efter den stora Kärleken och Friheten, men hungrar också efter tryggheten i ett långvarigt förhållande. Vi får vara en fluga på väggen i deras ständigt föränderliga relation.

Serien är samtidigt en förförande resa tillbaka i tiden, till vår närhistoria när världen var mer oskyldig och ”jungfrulig”. Rekvisitören, kostymören och fotografen förtjänar beröm för att de på ett vackert sätt har återskapat det frigjorda 1960-talet.

So Long, Marianne serverar oss ett förträffligt manus med repliker som känns äkta, som försöker skala av Cohens arketypiska, destruktiva konstnärliga egenskaper och avslöja de djupt mänskliga svagheterna och inre demonerna. Men också längtan efter att bli älskad och åtrådd – och försöket att ”släta över” sina brister med en ballad på gitarr. Och när alltihop dessutom elegant kryddas med fängslande musik av en av musikens största maestros låter vi oss gärna förföras. 5 stjärnor.

Serien hade premiär den 21 september. Recensionen är baserad på de tre första (av åtta) avsnitten).