Recension: Snövit

Disney-koncernen har i flera år nylanserat sina största animerade klassiker som live-action-filmer – men ingen har orsakat mer kontroverser än förvandlingen av den animerade bragden som var början på hela äventyret.

Det senaste årtiondet har Walt Disney Studios gjort en guldgruva av att förvandla sina animationsklassiker till live action spelfilmer.

Filmer som Lejonkungen, Askungen, Aladdin, Skönheten och odjuret och Den lilla havsjungfrun har alla blivit enorma kassasuccéer, så det är inte förvånande att underhållningsjätten gett full gas i det här projektet. Sedan 2010 har sammanlagt 14 filmer fått den här ”uppgraderingen”.

Så vad kan vara mer naturligt än att återskapa den första filmen av dem alla? 1937 lanserade en stolt Walter Elias Disney världens första animerade långfilm, Snow White and the Seven Dwarfs.

Och det har gått nästan nio (!) år sedan The Hollywood Reporter avslöjade att Walt Disney Studios planerade en live action-film av Snövit. Nyinspelningen av klassikern har haft en mycket långsam födelse och orsakat kontroverser och konflikter.

Det senaste årtiondet har Hollywood stått i centrum för de kulturkrig som har härjat i västvärlden och USA, med följden att många filmer medvetet har gjorts så ”inkluderande” som möjligt. Så det var en latinamerikan, Rachel Zegler, som fick rollen som prinsessan med ”hud vit som snö” – och hur i hela friden Disney-koncernen skulle komma undan med att porträttera de sju dvärgarna orsakade stor huvudvärk.

Castingen av Zegler skapade en förkastlig, rasistisk hatstorm på sociala medier och den kortvuxne Peter Dinklage (Game of Thrones) anammade helhjärtat kritiken mot gammalmodiga stereotyper. Zegler göt (2023) verkligen inte olja på vågorna med sina nedlåtande uttalanden om den ursprungliga filmen, och på senare tid med sitt uttalade stöd för palestinierna i Gazakonflikten – en konflikt där hennes medspelare Gal Gadot (Wonder Woman) står på israelernas sida …

Filmen var planerad att ha premiär under våren förra året, men Disney drog i bromsen i sista minuten och valde att filma om ett antal scener.

Disney behöll till slut dvärgarna, men har valt att datoranimera dem – vilket i sig är ett minst sagt udda val för en live action-film. För att undvika en upptrappning av kontroversen, och potentiella ”marknadsskadliga uttalanden” från skådespelarna, valde Disney att bojkotta världspressen från filmens premiär.

Oavsett den brokiga bakgrunden och anklagelserna om konstlad woke är filmen äntligen här, och med Marc Web (The Amazing Spider-Man) i regissörsstolen hade vi stora förhoppningar om en positiv filmupplevelse.

Tänk så fel man kan ha!

Klassisk saga

Disney har valt att göra ett par betydande förändringar jämfört med originalfilmen, nu introduceras vi bland annat för den helt nya huvudpersonen Jonathan (Andrew Burnap), men grundpremissen är densamma.

Den största skillnaden i berättelsen är att prinsen är ute ur bilden och den unga Snövit längtar inte heller efter att bli ”räddad” av en charmig prins på en vit häst.

Baserat på Bröderna Grimms saga från 1812 tas vi med till ett sagolikt europeiskt fantasiland med en snäll och omtänksam kung som har en enda dotter, Snövit. När kungen blir änkeman gifter han sig dock med en makthungrig och manipulativ drottning (Gadot), vars främsta önskan är att bli den vackraste kvinnan i kungariket. Det är lite märkligt att denna ytliga fixering vid utseende inte problematiseras mer.

När den unga prinsessan (Zegler) växer upp överträffar hon så småningom sin styvmoders bländande skönhet – och i ett raserianfall av irrationell svartsjuka beordrar styvmodern att hons ska dödas. Snövit flyr därför till skogs och möter de sju dvärgarna som erbjuder henne skydd och någonstans att bo.

Men så var det ju det där med att undvika frestelsen att ta en tugga av ett förtrollande vackert rött äpple …

Moderniserad musikal

Flera nya sånger har tillkommit och är det något som Zegler har bevisat i tidigare roller (West Side Story) så är det att hon är bemästrar sång och dans. Ingen av de nya sångerna är dock lika minnesvärda som originalen, och tyvärr har man utelämnat en av de mest minnesvärda, ”Someday My Prince Will Come”.

 

Zegler är en vacker sagoprinsessa och i originalkostymen är hon faktiskt slående lik den tecknade versionen. 2025 är dock Snövit lite mer oberoende, egensinnig och självständig än ”prinsessan i nöd” från 1937.

Ursprunget till Snövits namn beskrivs i sagan som:

Skin white as snow, lips red as blood, and hair black as ebony.

Här har det på ett finurligt sätt skrivits om till att beskriva att hon föddes under en våldsam snöstorm.

Båda valen är subtila förändringar som absolut går att leva med och en acceptabel modernisering av den 213 år gamla sagan. Att det dessutom finns betydligt fler mörkhyade människor innanför slottets murar än vad som var fallet i det medeltida Europa är bara historiskt inkorrekt och något som vare sig tillför något till berättelsen eller förtar något. Men det är ingen tvekan om att detta är ett medvetet drag (baserat på kommersiella överväganden) av Disney-koncernen.

Nyinspelningen ser dessutom visuellt förtrollande ut ibland, till exempel när Snövit flyr genom den skumma skogen. Och alla de söta djuren har man lyckats framställa på ett verklighetstroget och iögonfallande sätt. Det är förmodligen här (och på dvärgarna) som en stor del av filmens astronomiska budget (250 miljoner dollar) har hamnat.

Man ser att filmen är en dyr produktion – skulle bara fattas annat – men magin har faktiskt bleknat under de 88 år som har gått. Den här versionen når inte 1937 års klassiker ens upp till knäna.

Ett genomgående konstlat uttryck

Om Zegler utstrålar självförtroende och orubbligt mod som Snövit, är Andrew Burnap (Under the Banner of Heaven) en stark kandidat till filmhistoriens mest ocharmige icke-prins.

Hans upproriska gäng ”muntra män”, i ”bästa” Robin Hood-stil, är en skarp kontrast till den klassiska sagan – och skådespelaren själv utstrålar inget annat än osäker förvåning över att han överhuvudtaget är med. Det är dock fortfarande en riktig kyss som behövs för att väcka prinsessan till liv igen, och en sörjande Jonathan ställer upp (märkligt nog utan att be om samtycke!).

Jonathans konstlade uttryck och brist på charm är tyvärr symptomatiskt för hela produktionen. Gadot har svårt i rollen som gåtfull drottning/häxa och spelar över med ett par riktigt irriterande, uppenbarligen inövade, gester. Allt känns tillgjort och konstruerat.

Även om det visuella är fantastiskt och ”sagolikt” så ser originalfilmen fortfarande mycket mer autentisk och charmig ut. 2025-versionen genomsyras av en konstlad tillgjordhet som verkligen skriker att det mesta av scenerna är inspelade inomhus i en studio, med nypolerade, nyklippta, nymålade polystyrenkulisser och artificiell belysning. Platt och livlöst.

Så vi måste verkligen fråga oss: Varför i hela friden göra en live-action-film av en animerad klassiker när det slutar med att slottet, borggården, skogen och skådespelarna ser mer konstgjorda ut än i den tecknade versionen?

Det ligger en vämjelig CGI-slöja över hela produktionen och allt toppas av sju otäcka datoranimerade dvärgar. Karaktärer som är så överdrivna att de bara förstärker stereotypen av kortvuxna. Och det var väl inte precis tanken?

Värst av dem alla är Toker, som liknar en korsning mellan Alfred E. Neuman (Mad) och Kevin Spaceys seriemördare i Seven. Creepy och helt misslyckad! Men i 2025-versionen får Toker förstås sin (politiskt korrekta) upprättelse och bevisar att han inte är den enfaldiga dvärg vi alltid trott att han var.

Missanpassning

Kostymerna är för det mesta tjusiga, men det är som att befinna sig mitt i en Broadway-musikal där kostymerna blivit färdiga precis i tid för premiären. Felfria, utan skrynklor och utan en tillstymmelse till smuts. Tillgjort och konstlat om du frågar oss. Och än värre är att berättelsen och det visuella uttrycket inte hänger ihop.

Plötsligt är det som om vi befinner oss mitt i en amerikansk high school-film, där både språket och kostymerna i Jonathans rövarband påminner om ett gatugäng från New York på 1980-talet – med hoodies och allt.

Språket är också väldigt inkonsekvent ibland. Från dialogen mellan Snövit och hennes föräldrar, som låter som en stackato-parodi på gamla sagor, till ytterligheten att skrika ”Yippee Ki-Yay” när man kastar sig i kristallkronor.

Allt detta är uppenbara tecken på att det har varit (för) många kockar inblandade i manus-soppan, plus många ändringar och inspelningar av nya scener under den brokiga och utdragna produktionsprocessen.

Dvärgarna (förlåt, de kortvuxna männen) har gått från att vara ”magiska väsen” till att utelämnas från berättelsen, för att slutligen bli datoranimerade kortvuxna män. Uppenbarligen har mycket hänsyn tagits – och en lång rad dåliga val.

Onödig

Disney har ofta kritiserats för att live action-filmerna (av de animerade klassikerna) är onödiga filmer. Där den nya produktionen inte har tillfört något nytt och meningsfullt till berättelsen, karaktärerna eller det visuella uttrycket.

Detta är en kritik som vi ofta inte har hållit med om, eftersom flera av nyversionerna just har tillfört berättelsen något nytt och uppfriskande. Som med bland annat Djungelboken, Dumbo och Mulan. Och visuellt sticker 2019 års version av Lejonkungen ut som en animationsteknisk bedrift – om den verkligen var en helt nödvändig ”förbättring” är dock mer osäkert.

Vad som däremot är solklart är att 2025 års version av Snövit är en helt onödig film som inte på något sätt är bättre än originalversionen och inte heller tillför berättelsen något väsentligt nytt.

Tvärtom kan man betrakta Snövit anno 2025 som en tvättäkta bastard, där studiocheferna, producenterna, regissören och manusförfattarna har hamnat i ett gyttjebad där de har brottats och kämpat – och hela tiden försökt visa politiskt korrekta hänsyn i en påtvingad omgestaltning av en klassisk saga.

En sådan process kan omöjligen bli en sagolik filmberättelse – och det blir den verkligen inte heller.

Det bästa Disney-koncernen kan hoppas på med den här versionen är att den säljer ännu fler dvärg-nallebjörnar och Snövit-sängkläder och ökar antalet besökare på Disney World. Det skulle ju också kunna vara ett skäl till att ge grönt ljus till en ny version av en av våra mest värdefulla filmskatter. Men aktningsvärd är den inte …

”Moderniserad”

Varför man ens ska ”uppdatera” en saga som utspelar sig på medeltiden, där man förväntar sig en hedersknyffel-prins ska rädda en jungfru i nöd, är en helt annan fråga – som vi överlåter åt kommentarsfältet.

Om man nu bestämmer sig för att göra en ”uppdaterad” film av en saga från 1812, varför inte gå tillbaka till sagans kärna, som ju är lite mer brutal och mörk än Disney-versionen från 1937?

Årets version är tandlös, tillrättalagd (bland annat har hjärtat i skrinet förvandlats till ett äpple, och drottningens död är att hon försvinner in i spegeln…) och faktiskt mycket mindre mörk än den tecknade klassikern. Och själva slutsekvensen är en enda stor antiklimax-gäspning.

Vi tror att Walt Disney skulle vända sig i sin grav om han kände till denna radikala, och uppenbarligen ekonomiskt motiverade, nyinspelning av klassikern.

Du är härmed varnad! Å andra sidan kommer live-versionen säkert att få stor publik bland de yngsta barnen som kommer att charmas av söta rådjursögon och vinkande igelkottar. Alla andra filmentusiaster kan logga in på Disney+ och streama 1937 års version i stället.

Snövit har premiär på biografer runt om i världen i dag (21 mars) och förväntas bli släppt på Disney+ under sensommaren/hösten.