Recension: Snösystern

Att filmbolag och streamingtjänster gör sitt yttersta för att kapitalisera på vår mest kommersiella högtid, julen, är välkänt och inte det minsta märkligt. Det är bara synd att majoriteten av alla julfilmer och julserier som släpps är massproducerat, generiskt skräp.

Den nya norska Netflix-filmen Snösystern tillhör verkligen inte den kategorin.

Baserat på den grafiska romanen (2018) av författaren Maja Lunde (Binas historia) och illustratören Lisa Aisato, har regissören Cecilie A. Mosli (Mammon) och manusförfattarna Lunde och Siv R. Eliassen skapat en helt sagolik julberättelse som elegant balanserar sorg med subtil feelgood.

En ny, och mycket annorlunda, julklassiker är född.

 

Storslagen natur – med en sorglig bakgrund

Vi kastas in i ett vackert, autentiskt vinterlandskap, med storslagen nordnorsk natur och dramatiska himlar som klär berättelsen. I en odefinierad mellanstor norsk stad (det mesta av filmen är inspelad i ”Nordens Paris”, Tromsö) möter vi elvaårige Julian (Mudit Gupta).

Det är bara ett par dagar kvar till julafton, snön ligger tjock i den pittoreska staden och gågatorna är mysigt pyntade inför den stundande högtiden. Men Julian låter sig inte alls ryckas med av den euforiska julstämningen, inte ens när hans bästa vän, den livlige John (Ole S. Øyen), vill ha snöbollskrig känner han minsta spår av livsglädje.

Trots att den magiska julaftonen bara är en vecka bort är Julians sinne fördunklat av hans systers tragiska sjukdom och plötsliga död. Ett dödsfall så nära att det nästan har paralyserat hans hopplöst godhjärtade far (Gunnar Eiriksson, Pörni) och djupt förtvivlade mor (Samsaya).

När allt hopp om att återfå julstämningen, och få familjen på rätt köl igen, tycks vara förlorat står plötsligt en liten rödhårig tjej i den vackraste röda vinterkappan och stirrar in genom en gåtfull isros på fönstret till simhallen – och hon vinkar frenetiskt till Julian.

Den vilda julrosen

Flickan med de vackraste julrosorna på sina fräkniga kinder, och ett vinnande leende från öra till öra, har det ståtliga namnet Hedvig Hansen (Celina M. Hovland), minsann.

Hon är Julians raka motsats. Full av smittande livsglädje, okuvlig framåtanda och optimism, plus en brinnande önskan att göra just den här dagen bättre, vackrare och lyckligare för omgivningen. Oavsett om det handlar om en kopp varm choklad, att lyssna på din berättelse eller att dela ut en varm julkram.

Unga Hedvig har ett förvånansvärt stort och sofistikerat ordförråd och bor i en ännu mer förvånansvärd villa: ”Villa Kvisten”. Som rena rama Villa Villekulla är huset nästan som ett litet sagoslott, fullproppat med överdådigt julpynt, ljus, värme och mys. Hemma hos Julian har inte ens adventsljusstaken plockats fram ur garderoben, så kontrasten får honom nästan att baxna. Och hans vänskap med Hedvig cementeras omedelbart – hon blir hans ”Snösyster”.

Men det är ju märkligt att han aldrig träffar Hedvigs föräldrar, och vad är det egentligen som händer med de gamla konståkningsskridskorna i skjulet? Och vem i hela friden är den gamle mystiske och skäggiga gubben (Jan Sælid) som smyger omkring i trädgården …?

Varmt och ömt om saknad

Lunde har skrivit en exceptionellt fängslande, engagerande och djupt känslosam bok om livet, om saknad och om hur vi människor hanterar sorg på olika (och obegripliga) sätt.

Mosli & Co har varit otroligt skickliga på att återskapa alla dessa komplexa känslor på vita duken, utan att det känns konstlat eller överdrivet sentimentalt. Bara äkta, nära, smärtsamt och vackert! Dessutom sitter dramaturgin som gjuten, i en film utan dödpunkter.

När berättelsen sedan toppas med barnskådespeleri som av en annan värld är en ny julklassiker född. Det är möjligt att Celina M. Hovland har tillbringat sin barndom på olika barnteatrar, men Snösystern är åtminstone hennes debut som filmskådespelerska – och vilken debut! Hedvig är egentligen en ganska karikerad karaktär och att få fram alla nyanser och all mänsklighet hos den (utåt sett) sprudlande flickan är en bedrift. Ett konststycke som unga Hovland klarar med bravur.

Fotografen John-Erling H. Fredriksen tar oss nära karaktärerna och lämnar samtidigt utrymme för att den våldsamma naturen ska kunna utvecklas. Emellanåt hade vi kunnat tänka oss lite lugnare klippning, men det är bara petitesser.

Det subtila musikspåret sätter definitivt rätt julstämning, och specialeffekterna hålls på en behagligt låg nivå. Mosli har också låtit den skickliga konstnären Aisatos särpräglade illustrationer krydda berättelsen – en berättelse som kräver en hårfin balans mellan hjärtligt drama, förtvivlan, pirrande glädje och skrämmande spänning.

Det svåra livet

Snösystern är inte en arketypisk julfilm, snarare en film om förlust, sorg och svårigheterna med att vara en (med)människa, som utspelar sig under familjehögtiden med stort ”F”.

På julen förväntas människor mysa med sin kärnfamilj, så det är en högtid som blir extra svår för de som inte har någon att fira med eller som lämnas ensamma. Just den aspekten tar Lunde fasta på och skapar en innerlig berättelse om vardagslivet mot bakgrund av en högtid som vi alla kan relatera till. Vi vågar påstå att när eftertexterna är slut så har du blivit en lite klokare person, och under tiden blivit rörd till tårar och hjärtligt underhållen.

Undertecknad lämnade premiärvisningen med en klump i hjärtat, en liten tår i ögonvrån – och ett stort, varmt leende på läpparna. 6 stjärnor till en ny julstjärna. God jul!

Filmen får tyvärr ingen vanlig biopremiär, utan blir tillgänglig för Netflix globala streamingpublik från och med den 29 november.