Recension: Snabba Cash, säsong 1

Det har gått femton år sedan Jens Lapidus fick sitt internationella genombrott med Snabba cash, en roman som handlade om ekonomistudenten JW Westlund som levde ett intensivt dubbelliv, med ena foten planterad i den likgiltiga, snobbiga Stureplan-miljön och den andra i Stockholms kriminella undre värld.

 

Cynikernas dans runt guldkalven

Filmen (med Joel Kinnaman i huvudrollen) kom 2010 och fick två uppföljare, båda med Kinnaman i centrum av det hänsynslösa kriminella livet där allt handlade om att roffa åt sig snabba pengar, utan hänsyn till andras liv och välbefinnande.

För många blev filmerna nog en obehaglig aha-upplevelse om alla förändringar som skett i det svenska folkhemmet.

Seriens manus är skrivet av Oskar Söderlund, tyvärr fastnar han i en något repetitiv dialog och så småningom stagnerande handling och karaktärsutveckling.

Snabba cash: Ett nytt Sverige

Söderlund sade nyligen i en intervju att

Snabba cash [filmen, red. Anm] var en ny syn på Sverige, men också en berättelse om ett nytt Sverige. Tio år senare har vi återigen ett nytt Sverige. Den kriminella världen ser inte ut som den gjorde i gamla Snabba cash, det gör inte överklassen heller.

Regissör Jesper Ganslandt tillade:

Vi insåg snabbt att vi var tvungna att förlägga handlingen till en start-up-miljö. Framför allt är den yngre, våldsammare och snabbare.

Serien är varken en direkt uppföljare till handlingen i filmerna eller karaktärerna. Hela persongalleriet är utbytt, men temat är detsamma: huvudpersonen står med ena foten i Stockholms finansmiljö (den här gången i entreprenörsmiljön) samtidigt som hennes förflutna obönhörligen knyter henne till kriminalitet och invandrarmiljöns narkotikagäng.

Och ja, Lapidus, Söderlund och Ganslandt har gjort serien snabbare, hårdare och mer intensiv och våldsam än filmerna.

Det första offret: Sanningen

I handlingens centrum hittar vi den ensamstående mamman Leya (Evin Ahmad) som tillsammans med sin son Sami försöker balansera det ekonomiskt svåra förortslivslivet med sin fucked up familj (efter hennes avlidne make) i den hårdkokta, kriminella invandrarmiljön i Stockholm som drivs av kampen om knark och territorium och där ett liv inte har något värde.

Leya döde mans bror är Ravy (Dada F. Bozela), som säljer knark, mord och alla andra tänkbara tjänster som går att köpa för pengar.

En av knarkbaronen Ravys ”lärjungar” är den till synes känslomässigt avtrubbade Salim (Alexander Abdallah). Salim tar livet av sina kriminella rivaler lika nonchalant som han handlar mat – det är bara en helt vanlig, rutinmässig dag på jobbet. Privat är han däremot full av värme mot familjen, sjunger smöriga sånger på bröllop och charmar småbarn.

Salim möter Leya och en hård, men tveksam romans uppstår. Salim är uppenbarligen den mest aktiva parten, men Leya låter sig charmas av honom utan att hon har någon aning om hans problematiska dubbelliv. Förhållandet tvingar Salim att skärskåda sitt liv och efter uppvaknandet vill han sakta men säkert lämna den destruktiva, tomma, livsstilen – men det är lättare sagt än gjort …

Den utåt sett tuffa tonårskillen Tim (Ali Alarik) dras till den korrupta gängmiljön och rekryteras som knarkkurir åt Ravy & Co. Även här är det status, pengar och ställning som lockar honom i fördärvet, samtidigt som hans toffel till pappa inte anar oråd.

Gemensamt för dem alla är att sanningen blir ”krigets” första offer i jakten på snabba pengar, makt och status.

Lite konstlat kul

Snabba cash är långt ifrån lika kul och chockerande som den norska serien Exit, men förmodligen snäppet mer jordnära.

Det här är definitivt en vardag som är både obekant för och skild från vanliga skandinavers liv, vi får lära känna relativt desperata brottslingar, på gatunivå, som är villiga att göra vad som helst, och offra allt och alla, för att komma sig upp.

Seriens mest intressanta aspekt är att Leya inte alls är någon arketypisk, hardcore-pengajägare som bara har ett mål i livet: att bli så rik som möjligt så snabbt som möjligt. Tvärtom beror hennes ”dragning” till pengar att hon vill garantera sin son ett bättre och tryggare liv, och att bli helt ekonomiskt oberoende av knarkmiljön som hänger ihop med hennes avlidne man.

Evin Ahmad gör en fenomenal och stark tolkning av denna ytterst komplexa person som slits mellan två världar – och mest av allt vill komma bort från alltihop. Tyvärr har manusförfattarna lite för ofta använt sig av förenklingar och stereotyper, så att hennes beslut verkar både konstiga och omotiverade – mer för att driva handlingen framåt än att göra personen hel och trovärdig.

Allra störst problem har vi dock med den nyrike teknik-investeraren Tomas Storm (Olle Sarri), som ska ”rädda” Leya och leda hennes tech-dröm genom etableringsfasen med finansiering och nätverk. Storm är en så übercool och löjligt stereotypiskt nyrik, wannabe-tech-mogul, med sina överdrivet svulstiga pep-talks, att vi retar oss på karaktären.

Många av Ravys legosoldater är också för endimensionella och monotont karikerade. De är konstlat stenhårda och irriterande, på gränsen till parodiska. Vi inser att språket i ett kriminellt invandrargäng inte är rikssvenska, men det får vara någon måtta på alla ”knulla dig i munnen” och ”jävla fitta”.

Effektivt formspråk

Även om karaktärerna blir lite för tunna och stereotypiska så bjuder Snabba cash på många bra filmiska kvaliteter. Och jodå, visst blir vi bitvis riktigt underhållna och får en skönt stegrad puls!

Klippningen är snabb, effektiv och väl anpassad till karaktärernas kaotiska vardag och ”arbetsliv”. Det moderna musikspåret är häftigt och medryckande, och foto och formspråk är verkligen inte sämre än i liknande amerikanska serier.

Vi rycks med av virvelvindsförhållandet mellan Leya och Salim, men irriteras av många förenklade plottlösningar, en repetitiv handling och ett väl karikerat persongalleri. L&B delar ut 4 svaga stjärnor till ett gäng som vi gärna ser mer av.

Recensionen är baserad på alla 6 avsnitt av säsong 1. Serien kan strömmas från 7 april.