Recension: Sex Education, säsong 4

En av Netflix största seriesuccéer är Laurie Nunns Sex Education. Serien om kåta, hormonstinna tonåringar på en brittisk gymnasieskola tog tittarna (och kritikerna) med storm under 2019.

Livet för eleverna i den lantliga småstaden Moordale bjöd verkligen på utmaningar. I princip trodde alla att alla andra hade sex hela tiden, så förväntnings- och prestationspressen var, för att uttrycka det milt, akut – och snudd på explosiv. Nu när tonåringarna ska börja läsa vidare står de vid ett vägskäl och ställs inför nya utmaningar på tröskeln till vuxenlivet.

Sådan mor, sådan son

Det finns ett talesätt som säger att skomakarens barn går barfota, och i Sex Educations fall är ”skomakaren” en samlivsterapeut och sexrådgivare, Jean Milburn (Gillian ”X-Files” Anderson).

Hennes son Otis (Asa Butterfield) går inte barfota, men har verkligen haft sin beskärda del av sexuella trauman och mentala blockeringar.

Han använder dock sina livserfarenheter som privat sexterapeut på skolan, med den handlingskraftiga Maeve (Emma Mackey) som kompanjon och manager.

Vardagen präglas nu av en ofokuserad och försummande mamma (som lider av förlossningsdepression), en hopplöst nyckfull och omogen moster samt saknaden av Maeve, som pluggar i USA. Att bästa kompisen får en ny bekantskapskrets och tror att han är den nya Messias innebär ytterligare svårigheter för det problematiska tonårslivet.

På tröskeln till vuxenlivet

Vi möter gänget igen på deras första dag på Cavendish College. En skola där alla är ansträngt snälla och hyggliga mot varandra, det är förbjudet att snacka skit om någon, återvinning och ”det gröna skiftet” har stort fokus och eleverna bestämmer det mesta i skolvardagen.

Egentligen en rolig utgångspunkt, men Nunn har ingen ironisk vinkling på det hela utan skildrar den udda skolvardagen som den nya normalen.

Som om övergången till ett nytt läsår inte vore tillräckligt krävande ställs Otis inför ytterligare utmaningar eftersom Cavendish redan har en praktiserande sexterapeut, den irriterande trevliga och populära O (Thaddea Graham).

Hans bästa kompis, Eric (Ncuti Gatwa), är däremot mer orolig för att de återigen ska bli betraktade som losers, medan han hemma våndas över om han verkligen ska döpas i en kyrka som inte direkt omfamnar hans ”alternativa” livsstil.

Aktivistisk agenda

De två första säsongerna bjöd på en härlig och originell mix mellan lätt absurd, dråplig humor och reella problem om unga människors sexuella uppvaknande och osäkerhet.

Sedan gjorde den tredje säsongen en markant vändning och blev överdrivet politiskt korrekt, och fokus flyttades från allmänna sexuella utmaningar till de problem (reella och påstådda) som icke-heterosexuella upplever i samhället.

I den verkliga världen har cirka 4 % homosexuell (eller icke-heterosexuell), läggning, men i tvärtom-landet Moordale är världen helt upp och ned.

Bland eleverna på skolan i Sex Education är en minoritet heterosexuella, medan den stora majoriteten är en färgglad bukett av:

• Homosexuella
• Transsexuella
• Asexuella
• Ickebinära
• Androgyna
• Pansexuella
• Demisexuella
• Bisexuella
• Polyamorösa
• Födda-i-fel-kropp

 

Och/eller så är eleverna offer för sexuella övergrepp, trakasserade, traumatiserade, diskriminerade, funktionshindrade eller befinner sig i ett tillstånd av könsinkongruens. Ja, tror ni inte att serietecknarna till och med har lyckats skriva en kvinnlig variant på Elefantmannen!

Innan du börjar skicka hatmejl till recensenten och kallar undertecknad för rasistisk homofob i kommentarsfältet, så ska du veta att vi absolut inte hyser något agg mot icke-heterosexuella. Problemet med Sex Education är att den är så uppenbart konstruerad och föga subtil, och har en helt påklistrat konstlad representation av dagens ungdom och samhälle – utan verklighetsförankring.

Om Nunn åtminstone hade haft en humoristisk knorr på sitt korståg mot sexuell diskriminering och intolerans så kunde detta ha blivit riktigt underhållande. I stället är hon förmanande och serverar oss extremt karikerade karaktärer, framför allt representerade av nykomlingarna Abbie (Anthony Lexa) och Roman (Felix Mufti).

Paret är skolans ”kung” och ”drottning” och eleverna dansar villigt efter deras pipa. Tyvärr är de båda mer irriterande dumma än intressanta och inkluderande. Dialogen mellan dem påminner oftare om småbarn som grälar i sandlådan än om tonåringar som närmar sig tjugoårsåldern.

Övergett seriens premisser

Nunn har fullständigt kastat det ursprungliga konceptet överbord och därmed också tagit bort den lekfulla humorn från serien.

Det enda intressanta med den sista säsongen är den (fortfarande) intensiva dynamiken mellan Maeve och Otis, som har haft en hatkärleksrelation genom hela serien men som nu försöker etablera en skakig distansrelation. Dessutom är Adams inre resa fascinerande och rörande – och känns framför allt äkta.

Som son till den skränige, über-maskuline rektorn Groff försöker Adam nu komma till rätta med sin barndom och sin egen självbild, och etablera ett slags ”normaliserat” förhållande till sin djupt ångerfulle (och tafatte, men charmige) far.

Ibland glimtar serien fortfarande till, visar tecken på sin forna storhet och blir relevant. Under den här säsongen är det faktiskt bara avsnittet som handlar om en tragisk begravning som ger karaktärerna resonans och välbehövligt djup.

Punkt slut

Nunn förkunnade i somras att den fjärde säsongen kommer att bli den sista, och det är lika bra. Förutom att serien nu har en aktivistisk, reaktionär agenda och (i stort sett) har övergett sin humor, närmar skådespelarna sig 30 och ser definitivt för gamla ut för att porträttera 17- eller 18-åringar.

Det är dock inte bara skådespelarna som har åldrats, även dramaturgin är långsam och seg i den sista säsongen. En speltid på drygt åtta timmar är alldeles för lång för en handling som ofta trampar vatten. Speciellt den löjliga konflikten mellan Otis och O är klent underbyggd och tröttsam.

I och för sig finns det flera viktiga teman som serien tar upp, men när det serveras på ett så här konstlat och konstruerat sätt gör serieskaparen Nunn den sak hon så desperat försöker främja en björntjänst. Goda intentioner är inte till mycket nytta när slutprodukten vare sig känns äkta, är intressant eller roligt underhållande – och då har man faktiskt missat målet. 2 stjärnor.

Säsong 4 har europeisk premiär den 21 september. Recensionen är baserad på alla avsnitt.