Recension: Sagan om Ringen – Maktens ringar, säsong 2

Jeff Bezos har riktigt djupa fickor, så djupa att han har gett teamet bakom Sagan om Ringen: Maktens ringar, serieskaparna Patrick McKay och John D. Payne, en nästan obegränsad budget för att förverkliga Tolkiens magiska värld – och samtidigt locka till sig så många streamingabonnenter till Prime Video som möjligt.

Den första säsongen kostade enligt uppgift runt 465 miljoner dollar, eller cirka 5,4 miljarder svenska kronor. Eller 675 miljoner kronor per avsnitt!

Nu är alverna, orcherna, dvärgarna, trollen och trollkarlarna tillbaka igen Fortfarande lika visuellt effektfullt, men både djärvare och mörkare än förra säsongen – om än med en lite ihålig handling och alltför många klyschiga karaktärer.

 

Det goda mot det onda – i en skön splittring

Handlingen i Maktens ringar utspelas under Midgårds så kallade second age, 2 000 år innan Frodo & Co gick (och gick, och gick,  och gick …) mot Mordor för att förstöra Ringen i Sagan om Ringen-trilogin.

Berättelsen är baserad på J.R.R. Tolkiens (1892–1973) roman The Lord of the Rings samt sex ytterligare berättelser som utvecklar karaktärerna, kulturen och bakgrundshistorien. Vi återser flera av huvudpersonerna från Sagan om ringen-filmerna, framför allt alven Galadriel, men även Elrond, Isildur, Gil-galad, Elendil och den svarte trollkarlen Sauron.

Vi får se en arketypisk kamp mellan två renodlade läger: Det goda och det Onda, starkt uppblandat med äventyrliga fantasyelement.

Kontrasterna mellan de två världarna är slående. Orchernas miljö är grå, molnig och fylld av lera och smuts, medan de pittoreska alvstäderna är prunkande gröna lundar där solljuset strilar behagligt över pastellfärgerna medan änglakören sorlar i bakgrunden.

När vi möter våra hjältar igen slickar både alver, dvärgar och människor sina sår efter det brutala slaget i slutet av förra säsongen.

Hans sanna ansikte

Efter att den (till synes) pålitlige och gode kungen av Sydlandet, Halbrand (Charlie Vickers), avslöjade att han var självaste Mörkrets Herre/Sauron, råder osäkerhet och rädsla i Midgård.

Orcherna, ledda av en alltmer ambitiös, makthungrig och hämndlysten Adar (Sam Hazeldine), tar upp jakten på honom, medan alverna är villrådiga och bråkar med varandra. Majoriteten av människorna vill däremot helst hålla sig utanför Midgårds ändlösa och blodiga maktkamper.

Själva berättelsen är mycket mindre munter än förra säsongen, och vi ser (tack och lov) betydligt mindre av de karikerade hobbitsläktingarna, Harefoots, den här gången. Men The Stranger (Daniel Weyman) traskar oförtrutet vidare med sina två muntra Harefoots, Nori och Poppy, vid sin sida.

Vad han är ute efter, och vilket som är hans slutliga mål, är relativt okänt både för honom själv och för oss tittare. Under tiden jagas trion av den mörka trollkarlens (Ciarán Hinds) hemska och Star Wars-aktiga lönnmördare, och sakta men säkert avslöjas The Strangers identitet …

En brokig skara

Det finns många berättelsetrådar som ska flätas ihop och säsongen börjar ganska så segt och omständligt när vi nästan presenteras för alla huvudpersoner och dess situation en gång till. Den första tredjedelen av säsongen har därför en ganska haltande dramaturgi – men sedan lossnar det.

Vår kvinnliga protagonist, alvkrigaren Galadriel, är bitter, skamsen och försmådd efter att ha blivit förblindad av Halbrand. Nu har hon förlorat förtroendet hos kungen, den pompöse och tjurskallige Gil-galad (Benjamin Walker), samtidigt som hon ifrågasätter sitt eget omdöme.

Trots en något teatralisk diktion är Morfydd Clark fortfarande stabil som den temperamentsfulla men tuffa actionhjältinnan – en mix som den svenskättade skådespelerskan lyckas gestalta väl.

Den suveräne alvsmeden Celebrimbor (Charles Edwards) får en minst sagt tuff resa när Annatar (alias Sauron) smyger sig in och förgiftar hans sinne tills han är övertygad om att ytterligare nio Maktens ringar måste smidas. För det uppdraget behöver de desperat den ädla metallen mithril från dvärgarna, vilket den så småningom korrupte kung Durin är mer än villig att sälja till dem.

I Khazad-dûm kämpar prins Durin för att komma på fötter igen efter att ha förlorat kungens gunst. En nästan katastrofal jordbävning är på väg att ödelägga berget, och inte ens ”bergssångarna” kan få solen att återvända. Men så, med en av Maktens ringar runt fingret, hittar kungen en utväg – och in i fördärvet …

Under tiden, i den idylliska människostaden Númenor, utbryter en bitter maktkamp efter den ödesdigra striden, ledd av drottning Míriel (Cynthia Addai-Robinson). Den sliskige Ar-Pharazôn (Trystan Gravelle) ser en möjlighet att ta över tronen.

Här är det många trådar som ska nystas ihop och många karaktärer att hålla reda på. Manusförfattarna gör, trots den ofta lite pompösa dialogen, ett bra jobb med att sy ihop allt till en helhet.

Enastående specialeffekter

De spektakulära specialeffekterna är fortfarande i stort sett oöverträffade i serie- och filmhistorien, och det är tydligt var mycket av den astronomiska budgeten har hamnat.

Allt utspelar sig i en sagolik miljö med spännande byggnader, extravaganta kostymer och magiska underjordiska världar som presenteras med en otroligt färgsprakande detaljrikedom – varierat, mångfasetterat, äkta och levande.

De flesta av scenerna har så många detaljer att man hela tiden kommer på sig själv med att trycka på pausknappen. Det ser verkligen bra ut, och mindre konstlat än förra säsongen. Till och med undervattensscenerna är häpnadsväckande läckra och gnistrande.

Det episka slaget mot Eregion överträffar faktiskt intensiteten och dramatiken i den banbrytande striden i Sagan om de två tornen (2002). När Adars enorma armé av orcher hackar sönder alverna är svärdhuggen, blodstänket och soldaternas svett, blod, tårar och sönderslitna lemmar påtagliga. Detaljrikedomen är överväldigande och brutal, på gränsen till bestialiskt realistisk.

Vem kommer att träda fram?

Huvudpersonen som är den största besvikelsen hittills är förmodligen Sauron själv. Charlie Vickers lyckas inte riktigt få fram den diaboliska, dubbeleggade ondskan som bor i karaktären. Han känns faktiskt lite för blek och saknar komplexitet.

Den karaktär som har vuxit mest sedan förra säsongen är utan tvekan den orubbliga alven Elrond. Robert Aramayo utstrålar mer självförtroende och pondus nu när karaktären får en mer framträdande roll – men han har fortfarande långt kvar tills han blir en lika central och älskad karaktär som Viggo Mortensens odödliggjorda Aragorn i filmtrilogin.

Seriens komiska förlösning är det fortfarande dvärgarna som står för, här imponerar verkligen det charmigt käbblande paret Owain Arthur och Sophia Nomvete.

Vi var dock skeptiska till att ersätta den ojämförlige Joseph Mawle i rollen som den ikoniske Adar, men karaktärsskådespelaren Sam Hazeldine (Peaky Blinders, Masters of the Air) är mycket övertygande och gör en skrämmande bra tolkning av den försmådda inkarnationen av skruvad ondska.

Seriens huvudperson är fortfarande Galadriel, men i den andra säsongen får hon finna sig i att dela rampljuset med flera andra karaktärer. Hennes resa och karaktärsutveckling är något vi längtar efter att få följa, och serien skriker efter en mer framträdande leading man/lady.

 

Episkt

McKay och Payne levererar en solid uppföljarsäsong, men den är inte helt utan brister. Det gapas över för många handlingstrådar för att de ska få tillräckligt med utrymme att andas, och vissa parallellhandlingar följs inte upp tillräckligt.

Dialogen är också fortfarande för pompös och konstlad ibland, och vissa av karaktärerna känns som onödigt utfyllnad. Det är faktiskt en konst att ”kill your darlings”.

Med den andra säsongen är berättelsen nu etablerad och de centrala karaktärerna grundligt introducerade, vilket bör ge mer utrymme för att öppna upp berättelsen mer under de kommande säsongerna. Trots de enorma kostnaderna har Amazon lovat att det kommer fler säsonger. Upp till fem stycken.

Sagan om Ringen: Maktens ringar kan definitivt bli något stort och episkt och klassisk underhållning. Om alver, orcher, troll och fantasy är din grej så får du leta efter en mer komplett serie än Maktens ringar. Huruvida den verkligen är trogen böckerna och Tolkiens verk är en helt annan (och helt ointressant) diskussion. 5 svaga stjärnor.

Recensionen är baserad på alla åtta avsnitt. Säsong 2 har global premiär på Prime Video den 29 augusti, sedan följer ett nytt avsnitt varje vecka.