Recension: Royalteen

Knappt sju veckor har gått sedan premiären av den förra norska Netflix-filmen, Blasted: Gutta vs. aliens, men Ted Sarandos & Co ligger verkligen inte på latsidan när det gäller lokalproducerat nordiskt innehåll.

Om man tittar på hur de internationella streaming-aktörerna (inte minst HBO Max) nu drar ner på lokalt innehåll, och sedan lägger till den minskning som Netflix har i sin abonnentbas, så kommer den här takten antagligen inte att fortsätta. Och om kvaliteten är på samma nivå som den nya norska långfilmen Royalteen så är det kanske lika bra …

 

Filmen är baserad på den första boken (Arvingen) i den populära tonårsromanserien Halve kongeriket av författarduon Randi Fuglehaug och Anne G. Halvorsen. Ester Schartum-Hanse ligger bakom det miserabla filmmanuset.

Historien är löst inspirerad av det riktiga norska kronprinsparet, där Haakon började dejta den ensamstående mamman Mette-Marit som hade ett brokigt förflutet. I filmen möter vi Lena (Ines H. Asserson) som precis har flyttat till Oslo och börjar på samma gymnasieskola som party-kronprinsen Karl Johan (Mathias Storhøi) och hans hemska syster Margrethe (Elli R. M. Osborne).

Redan efter första skollektionen har Lena och ”Kalle” nästan blivit ett par och efter en Snap från kronprinsen är de det nya heta paret på skolan och på sociala medier. Men är han bara en flirtande playboy-prins? Och tänk om han – gud förbjude! – får reda på Lenas hemliga förflutna och skälet till att familjen flyttade från Horten till huvudstaden?

Vi har inte läst boken, men filmen ger ett intryck av att det handlar om kiosklitteratur av värsta sort. En fullständigt konstlad soppa av sensationslysten, äventyrlig och hopplös tonårsromantik. Utan några rötter i verkligheten eller antydan till realism. Och skådespelarna agerar därefter.

Dialogen är pinsam, teatraliskt onaturlig och framförd (oftast) av uppenbart osäkra och föga övertygande skådespelare. Vi har (som tur är!) inte sett så hopplöst levererad dialog i norsk film sedan början av 1980-talet.

De flesta av karaktärerna är så stereotypa att de närmar sig det parodiska, främst representerade av den bitchiga prinsessan Margrethe. Tänk Askungens onda styvsystrar! Så långsökta och ”äventyrliga” är många av karaktärerna och den haltande dramaturgin.

Party-kronprinsen, som berättelsen stenhårt försöker få oss att känna empati med, porträtteras av en osäker, och starkt mumlande, Mathias Storhøi. Hans föräldrar är värdiga en (ofrivillig) parodi och Lenas föräldrar är så famlande och föga trovärdiga att vi knappt tror vi har sett på maken. Vi anar nästan konturerna av en oavsiktlig komedi.

Bland det mest överraskande är att det faktiskt är Per-Olav Sørensen som står för regin. Han har tidigare levererat stabila och trovärdiga serier som Kampen om tungvattnet, Störst av allt och Home for Christmas. Vi misstänker att det är grundmaterialet som misslyckas så fundamentalt den här gången. Synd, för filmen tar upp viktiga, aktuella svårigheter som dagens ungdomar står inför, som kroppshets, känslan av otillräcklighet och inte minst att ständigt leva livet på Insta och Snap, styrda av ”Likes” och med risk för att någon delar olämpliga bilder/filmer.

Nej, den enda som har hedern i behåll, och mer än så, i detta elände, är Ines H. Asserson. Trots ibland hopplösa repliker gör hon (i sin andra långfilm) en trovärdig och innerlig roll, fri från konstlat beteende och koketteri. En person vi kan relatera till och känna empati med.

Ett litet tankeexperiment: nog hade det blivit en mycket saftigare historia att göra en film om den norska prinsessan och hennes fästman, den alternativa charlatanen ”shamanen” Durek? Det hade kunnat bli hysteriskt roligt!

Till Royalteen delar vi inte ut mer än två ynka stjärnor, som båda tillskrivs Assersons strålande prestation. Filmen har global premiär på Netflix den 17:e augusti.