Recension: Ronja Rövardotter, del 2

Astrid Lindgren har förtrollat miljontals barn, tonåringar och vuxna med sina fascinerande berättelser om Pippi, Emil, Bröderna Lejonhjärta, Vi på Saltkråkan – och en temperamentsfull, lockig rövardotter som heter Ronja.

Långfilmen baserad på Ronja Rövardotter (1981) hade premiär redan 1984 och blev en stor succé. I april i år släppte Netflix TV-serieversionen (ursprungligen en Viaplay-produktion) av berättelsen, som streamingjätten valde att dela upp i två delar. Nu äntligen den avslutande halvan här.

Vi var mycket förtjusta i del 1 av Ronja Rövardotter, men hade vissa invändningar mot den ”modernisering” som gjorts för att utvidga Ronjas värld. I del 2 är dessa element mer närvarande och bristerna är tyvärr ännu tydligare.

Ännu en gång tas vi tillbaka till medeltidens Sverige, där anarki och laglöshet delvis präglar samhället. Vi glider in i berättelsen direkt där del 1 slutade, när Ronja höll på att bli förrådd av en av pappa Mattis rövare, Tjegge (Lancelot Ncube), som skulle lämna över henne till den maniske fogden Cappa (Vera Vitali).

Hemma i den ointagliga Mattisborgen sitter en bekymrad Mattis (Christopher Wagelin) och mamma Lovis (Krista Kosonen). Utan att de vet om det jagas de av Cappa, som hyser ett infernaliskt hat mot familjen som sträcker sig flera årtionden tillbaka i tiden.

I kaoset som råder i Mattisskogen får Mattis rövare tag på Birk (Jack Bergenholtz-Henriksson), sonen till ärkefienden Borka som har ockuperat halva borgen. När Mattis försöker använda Birk som utpressning för att köra ut Borka-rövarna, inträffar katastrofen! Envisa Ronja hoppar över Helvetesgapet, rakt i famnen på Borka, för att rädda sin bästa vän …

En bedrövad och förkrossad Mattis står lamslagen kvar. Sedan yttrar han, helt uppgiven, de chockerande orden: ”Jag har ingen dotter!”

Säsongens största fokus ligger på utvecklingen av den varma och nära vänskapen mellan Ronja och Birk. Båda känner sig oönskade i sina respektive hem och flyttar ut från borgen, till Björngrottan, för att klara sig på egen hand. Här, och i den komplexa far-dotter-relationen, är serien som bäst.

Tyvärr ägnas mycket tid åt den relativt onödiga, och efter ett tag långtråkiga, parallellhistorien med Cappas överdrivna vendetta mot Mattis. Dessutom tvångsmatas vi med anledningen till Cappas vrede genom långa tillbakablickar från barndomen – utan att det har någon poäng, annat än att Mattis far framställs som en grym sadist. Och om legendariska Pernilla August var bortkastad talang i förra säsongen så är hon nästan icke-närvarande här.

Försöken att ”piffa upp” historien och lägga till nya karaktärer, som också banar väg för några ”moderna” actionscener som definitivt inte passar den klassiska berättelsen, är onödig, störande och ibland på kollisionskurs med Astrid Lindgrens anda.

Lyckligtvis är den unga Kerstin Linden fortfarande briljant i sin tolkning av den eldiga, egensinniga, vetgiriga och varmt omtänksamma Ronja. Sättet som hon kommunicerar på med blicken, de talande ansiktsuttrycken och gesterna, är helt enkelt djupt fascinerande. Och hennes samspel med både Wagelin och Bergenholtz-Henriksson har ett stort känslomässigt djup. Om Linden vill så har hon en stor framtid framför sig som karaktärsskådespelerska!

Serien har fortfarande en mängd begåvade skådespelare. Wagelin är särskilt imponerande som Ronjas komplexe far. Han förmedlar förtvivlan, glädje och sorg över sin dotter på ett exemplariskt sätt. Hård på utsidan, men mjuk som smält smör på insidan. Även Kosonen (Beforeigners), i den här vändan i en lite större roll, och Johan Ulveson (Helt perfekt) som Skalle-Per, gör också starka tolkningar av oförglömliga karaktärer.

Specialeffekterna har definitivt moderniserats sedan originalfilmen, men de förstör inte den gammalmodiga miljön. Vättarna är läskigt skrämmande och Frida Wendels fantastiska foto som drar in oss i skogen och handlingen är i världsklass.

Ronja Rövardotter är en roman som ursprungligen skrevs för barn och som (på typiskt Lindgren-vis) vågar ta upp teman som det svåra förhållandet mellan föräldrar och barn, och svårigheterna med att växa upp, får fram gråzonerna mellan gott och ont och väjer inte för tabubelagda ämnen som döden. Vilket man knappast kan sägas om allt massproducerat skräp som spys ut till dagens barn.

För den uppväxande generationen, som ”äter” streamingserier till frukost, lunch och middag, kommer nyinspelningen av Ronja Rövardotter som en stor gåva.

Serien är som bäst när den får lov att hålla sig till Lindgrens premisser, och då är den riktigt bra. 4 stjärnor till den här säsongen.

Del 2 har Netflix-premiär den 24 oktober. Recensionen är baserad på samtliga sex avsnitt.