Recension: Road House

För er som är födda någon gång under förra årtusendet kanske det ringer en klocka när man nämner cocktailen med omslagspojken Patrick ”Dirty Dancing” Swayze, mannen med världens djupaste basröst: Sam Elliot (1883), sexbomben Kelly Lynch och handlingen i en smått töntig actionfilm?

Japp, vi pratar om Rowdy Herringtons Road House. Inte den första filmen vi skulle satsa pengar på skulle få en remake, och definitivt inte med Jake Gyllenhaal i huvudrollen, men nu kommer alltså Prime Video med Road House anno 2024.

 

Den tuffa utkastaren Dalton (Swayze) kommer för alltid att bli ihågkommen för den coola repliken: ”It’s my way or the highway!” Tyvärr har de hoppat över den repliken i nyinspelningen, men i övrigt håller årets version sig ganska nära handlingen i originalet.

Den största skillnaden är att den sjaskiga vägkrogen nu har flyttats från redneck-land i Missouri till soliga Florida Keys (men är faktiskt inspelad i Dominikanska republiken), och att Sam Elliots karaktär tyvärr har skrivits bort.

Huvudrollen, den hårdföre mellanviktsboxaren Elwood Dalton, spelas något överraskande av ingen mindre än karaktärsskådespelaren Jake Gyllenhaal (Nightcrawler, Brokeback Mountain, The Sisters Brothers, The Covenant).

 

Dalton är en man som lever på landsvägen, där han drar från bar till bar och lever från hand till mun. Bakom sig har han en strålande karriär som en hård och obarmhärtig boxare – men karriären har uppenbarligen spårat ur och han försörjer sig som utkastare. Fysiken går det inte att anmärka på, inte heller hans vassa, sarkastiska tunga som sällan låter sig tystas.

Barägaren Frankie (Jessica Williams) kommer en morgon med en stor bunt sedlar och övertalar Dalton att städa upp på hennes bar längs The Keys – en bar där självaste Ernest Hemingway sägs ha varit stammis. Han inser dock snart att detta paradis är långt ifrån vad det utger sig för att vara.

Precis som i originalfilmen är det inte bara några lokala nollor som dricker sig fulla i baren och startar slagsmål, ”Road House” terroriseras av ett ruffigt motorcykelgäng som finansieras av den utstuderade fastighetsmogulen Brandt (Billy Magnussen, No Time to Die).

Naturligtvis står Frankies livsverk i vägen för en planerad gigantisk turistort och Brandts ligister gör allt de kan för att få Dalton att packa sina väskor och Frankie att stänga sin bar. Men då borde de inte ha retat upp Dalton så in i helvete mycket…

I regissörsstolen sitter Doug Liman, bland annat känd för de häftiga actionfilmerna Edge of Tomorrow och den lekfulla American Made, medan producenten (Joel Silver) även ansvarade för 1989 års version av filmen.

Så fort vi hörde talas om nyinspelningen satte vi oss i soffan och såg om Patrick Swayze-versionen – och i korthet kan vi säga att den filmen definitivt inte har tålt tidens tand. Den är överdrivet cheesy, full av töntig dialog, klyschor och stereotypa karaktärer. Ändå har den en autentisk, lite oskyldig, 1980-talscharm.

2024-versionen är en betydligt mer påkostad produktion, men har en hel rad uppenbara svagheter. Liman och Silver har valt att skruva upp slagsmålsscenerna till max och ger oss en komplett serietidningsversion av barslagsmål – en version som dessutom ofta är löjligt dåligt CGI-konstruerad. Vi blir introducerade för den fullständiga sociopaten Knox, i form av den verkliga MMA-fightern Conor McGregors skådespelardebut. Till en början ett fräscht och kul tillskott, men efter ett tag bara irriterande och utmattande att titta på.

 

I originalet dejtade Swayze passionerat den lokala kirurgen. Här har hon ersatts av Ellie (Daniela Melchior, Fast & Furious 10). Men det är en relation som aldrig får tid att komma igång ordentligt, innan den helt försvinner ur bilden. En fullständigt onödig karaktär. Och när den lokala sheriffen (i en helt hopplös tolkning av Joaquim de Almeida) kallas för ”Big Dick” är stämningen satt…

Med detta sagt gör Gyllenhaal en mer än duglig roll, och humorn är ofta skarp, torr och härligt sarkastisk. Som när Dalton, innan han bankar skiten ur motorcykelgänget, ser till att fråga om de har sjukförsäkring och hur långt bort närmaste sjukhus ligger. Det slutar till och med med att han kör dem till sjukhuset! Underhållande, men inte tillräckligt för att försvara en remake.

Den första halvan är tillräckligt popcorn-underhållande, men sedan spårar detta tramsiga actiontåg av B-film ur helt. Det är svårt att tro att det funnits någon annan anledning än en fet lönecheck och några veckors gratis semester i Karibien som kunnat locka Gyllenhaal till det här projektet. Han borde ha tackat nej. 3 stjärnor.

Road House streamas exklusivt på Prime Video från den 21 mars.