Recension: Reacher, säsong 3

Det har gått tre år sedan Prime Video återupplivade Lee Childs Reacher – och fans av den arketypiska, något föråldrade, tysta machomannen fick precis vad de hade hoppats på.

Serien om ”neandertalaren” Reacher är baserad på Childs bokserie (den 29:e (!) Reacher-boken släpptes i oktober) och handlar om den mytomspunne före detta elitsoldaten och agenten Jack Reacher (Alan Ritchson), som strövar omkring i USA till synes på måfå – med en stark känsla för rättvisa. Han är en alfahanne som håller sitt ord, utan hänsyn till lagens gråzoner.

Reacher lever sitt liv som en rastlöst vandrande ensamvarg, känslomässigt avtrubbad som han är. Alan Ritchson har pumpat lite mer järn än tidigare Reacher-skådespelare (Tom Cruise) och det har fört karaktären ännu närmare romanerna och Childs karaktär.

I Ritchsons skepnad framstår Reacher som ett något karikatyriskt kärleksbarn mellan Dolph Lundgren och en butter Matt Damon – men det fungerade (i första säsongen!), på sitt igenkännbara sätt.

Säsong 2 var så långsökt och med ett uppenbart konstruerat manus (och persongalleri) att vi tappade intresset. När vi satte oss ner för att titta på den tredje säsongen tänkte vi i vårt stilla sinne att det nog skulle behövas en hel del för att få den här serien på rätt spår igen …

 

Men så lyckas seriens skapare Nick Santora servera oss en jordnära, fokuserad och, inte minst, långt mer realistisk handling än den högtflygande, väldigt långsökta och konstruerade andra säsongen.

Den nya säsongen är baserad på Childs sjunde Reacher-bok, ”Livvakten” (Persuader, 2003). Vi förflyttas genast till en plats där Reacher trivs som allra bäst: en arketypisk amerikansk småstad.

I den sömniga staden i pittoreska Maine får Reacher i uppdrag att infiltrera det lokala brottssyndikatet som styrs av den cyniske ”matthandlaren” Beck (Anthony M. Hall). Hans väg in är att rädda Becks mes till son, Richard (Johnny Berchtold), från en amatörmässig kidnappning.

Reachers mål är att hitta DAE-informatören Teresa och samtidigt krossa den kriminella organisationen. Men konflikten spetsar till sig när Backs enfaldiga gorillor börjar ana oråd, samtidigt som Reacher stöter på ett sadistiskt spöke, Quinn (Brian Tee), från det förflutna.

Och just ”enfaldig” är lite av seriens kärna. Santora (Prison Break) har skrivit ett manus som tar oss tillbaka till de enkla, svartvita karaktärerna som vi såg i TV-serier på 1980- och 90-talen. Dialogen är enkel, rättfram och ibland på gränsen till infantil. Men på sitt charmiga, lite märkliga sätt så fungerar det. Inte minst tack vare att Reacher verkligen inte är en serie som tar sig själv på för stort allvar.

Reacher själv är en man av den gamla skolan, sedd med dagens ögon ganska uppenbart sexistisk och förmodligen även homofob. Scenen där han förklarar för den lille pojken Richard, när han beställer en glass med lavendelsmak (!), att det är just därför han blir mobbad, är obetalbart och pinsamt rolig.

Samtidigt finns det inte en ond cell i muskelknippets kropp. Han tar hand om sina nära och kära och har ett oklanderligt sinne för rättvisa. Vi ser därför mellan fingrarna för detta – och det blir desto roligare när han (på ett serietidnings-aktigt sätt) spöar skiten ur sina uppenbart onda fiender och avslutar med att bryta vartenda ben i kroppen på dem för att de ska få plats att pressas in under ett skrivbord.

Utan den befriande avväpnande, ibland politiskt inkorrekta, dialogen och en Ritchson som är som gjord för rollen hade detta bara kunnat bli ofrivilligt töntigt och rent plågsamt. Men den tredje säsongen har, trots stereotypa karaktärer och en gammaldags intrig, blivit något av ett härligt guilty pleasure. 4 stjärnor.

Säsongen består av åtta avsnitt där ett nytt släpps varje vecka. De tre första släpps den 20 februari, med nya avsnitt varje torsdag. Recensionen är baserad på de fyra första avsnitten.

PS. Eftersom säsong två blev den mest sedda 2023 på Prime Video tillkännagavs en tidig förnyelse av Reacher för en fjärde säsong, som kommer att börja filmas redan senare i