Recension: Reacher, säsong 1

Lee Childs enmansarmé och testosteronklump Jack Reacher har filmatiserats tidigare. Två filmer (2012 och 2016) blev det med Tom Cruise i huvudrollen – men utan att det resulterade i några rejäla kassasuccéer.

Nu försöker sig Prime Video på en serie om ”neandertalaren” som lever sitt liv som en rastlöst vandrande enstöring, känslomässigt avtrubbad som han är. Serien har absolut en lite gammaldags charm, men modern, intelligent och innovativ är definitivt inga klisterlappar vi vill sätta på Reacher.

 

Med det sagt så får alla fans (och dem finns många av) precis vad de är ute efter.

Serien bygger på Lee Childs böcker (den 27:e (!) Reacher-boken kommer ut i år) och Alan Ritchson spelar den mytomspunne, före detta elitsoldaten och agenten Jack Reacher, som strövar runt, till synes helt slumpmässigt, i USA – han är försedd med en stark känsla för rättvisa och backar upp det med handling, utan större hänsyn till lagens gråzoner.

Alan Ritchson har lyft mer skrot än Cruise och har i ännu större utsträckning gjort karaktären Reacher mer lik Childs rollfigur som den är i romanerna. Han framstår som ett karikerat kärleksbarn mellan Dolph Lundgren och en surmulen Matt Damon.

Säsong 1 är baserad på romanen The Killing Floor och vi lär känna Reacher när han anländer till småstaden Margrave, Georgia – till fots. Ett mord har ägt rum kvällen innan, vilket är det första i staden på mer än 20 år. Som en intet ont anande nykomling, och med samma utseende som en mördarmaskin, kastar den inkompetenta lokala polisen, ledd av polisutredaren Finlay (Malcolm Goodwin), honom i finkan direkt.

Missförståndet blir förstås, trots en surmulen Reacher, snabbt uppklarat och han blir ett viktigt stöd till Finlay och Conklin (Willa Fitzgerald) under utredningen av brottet – som snabbt eskalerar till bestialiska polismord, korruption och misstänkta maffiaaktiviteter och enorma bedrägerier.

Det finns något befriande med en serie som vägrar att ”tvångsförnya” sig, förkastar dagens politisk korrekthet och helt struntar i att modernisera konceptet. Den första Reacher-boken gavs ut redan 1997 och även om filmen utspelar sig i nutid är den inte helt uppdaterad om relationer mellan män och kvinnor 2022. Reachers sätt att uppvakta en kvinna påminner mer om Tarzan-metoden.

Rent tematiskt speglar Reacher-serien också ”klassiska” TV-deckare på 1990-talet, med schablonartade karaktärer, inkompetenta poliser, hjälplösa kvinnor, tydliga skiljelinjer mellan goda och onda personer och en über-hjälte som överträffar alla.

Ritchson lyckas väl med att porträttera verklighetsfrånvände, känslomässigt avtrubbade och enstaviga machomannen, utan att det tippar över fullständigt till parodiskt. Och kemin mellan honom och den småtuffa Conklin (som han självfallet inleder ett förhållande med) och den pretentiöse, alltid välklädde Finlay är seriens största styrka.

Reacher är fint tidsfördriv när du har tagit en vända i de flesta strömningstjänster, förvänta dig bara inte att bli särskilt överraskad, eller intelligent stimulerad. 4 svaga stjärnor.

Om det är bra, modern krim du är ute efter så rekommenderar vi hellre den betydligt bättre Mayor of Kingstown, med Jeremy Renner i en glansroll.