Recension: Presumed Innocent

Streamingbolagen har på allvar börjat gräva i sina filmarkiv för att hitta inspiration till nya filmer och serier att erbjuda en alltmer krävande och differentierad streamingpublik.

Ifjol släppte SkyShowtime en relativt onödig och tandlös nyinspelning av thrillerklassikern Fatal Attraction (Farligt begär), och tidigare i år kunde på Amazon Prime se Jake Gyllenhaal i Patrick Swayzes signaturroll i en nyinspelning av  ”klassikern” Road House.

Nu är det dags att blåsa nytt liv i kriminalthrillern Presumed Innocent, där Harrison Ford briljerade (1990). Serien är, precis som originalfilmen, baserad på Scott Turrows roman och följer filmen till stora delar, men moderniserad, med större fokus på kriminalinslagen och där karaktärerna också ges mer djup och substans.

 

En lagens man

Serieskaparen David E. Kelley är en av de främsta ringrävarna i Hollywood. Mannen bakom succéserier som Ally McBeal, Goliath och Big Little Lies har (oftast) visat en oklanderlig känsla för vad som fängslar en bred streamingpublik.

Den erfarne biträdande distriktsåklagaren i Chicago, Illinois, Rusty Sabich (Jake Gyllenhaal), är en hängiven lagens man rakt igenom. Han lever och andas rättssystemet och är angelägen om att se rättvisa skipas.

Tyvärr har familjefadern fallit pladask för kontorets femme fatale, Carolyn Polhemus (Renate Reinsve, Världens värsta människa) – men hans äktenskapliga problem trivialiseras när han plötsligt anklagas för det bestialiska mordet på sin älskarinna.

Från film till serie

En av de största skillnaderna mellan film- och serieversionen är att brödraskapet tidigt i serien får kännedom om den passionerade affären mellan Rusty Sabich och Carolyn. I filmen hålls detta dolt för juryn och ett avgörande bevis försvinner lägligt nog från polisens förvar. En högt uppsatt juridisk tjänstemans eventuella korruptionshärvor försvinner också.

Serien blir också mycket mer brottsorienterad, och mycket tid ägnas åt jakten på en potentiell andra mördare – men i båda fallen är de två hopplösa åklagarna, Della Guardia (O-T Fagbenle) och Molto (Peter Sarsgaard, Dopesick), helt fångade av tunnelseende och fokuserar all sin utredning och sina resurser på att bevisa att Rusty är den kallblodiga mördare som de har bestämt sig för att han är.

Det hela blir ännu mer pikant av det faktum att det snart är val till distriktsåklagare, där den sittande, Raymond Horgan (Bill Camp), ligger pyrt till, strax före utmanaren Della Guardia.

Och för att ta upp ett av seriens största problem direkt, så har vi verkligen svårt att tro att två så inkompetenta distriktsåklagare som ”Tweedle Dee” och ”Tweedle Dum” (som Horgan så passande kallar dem) tillåts styra utredningen i en så katastrofal och amatörmässig riktning, bara för att de båda hyser agg mot Rusty.

Tyvärr framstår de två som ett karikatyriskt, ”störande” inslag som inte matchar allvaret och det subtila lugnet i resten av serien.

Karaktärsskådespelare

Gyllenhaal, å andra sidan, är perfekt i rollen som den hårt prövade och plågade mannen. Han har en (impulsiv) mördares fysik och något okontrollerbara temperament, men samtidigt har han en mjuk, mild och eftertänksam sida som gör oss osäkra på hans verkliga mål och tidigare beteendemönster. Manusförfattarna gör också sitt bästa för att hela tiden understryka att han mycket väl kan vara skyldig.

Ett av seriens starkaste element är hans komplexa och mentalt turbulenta relation till sin fru Barbara (Ruth Negga). Hon har uppenbarligen känt till affären under en längre tid och måste nu återuppleva traumat medan hennes man kämpar för sitt liv i rättssalen. Negga gör en formidabel rollprestation som en tvivlande, osäker men ändå stark kvinna. Deras känslomässiga virvelvind är den verkliga röda tråden i serien och utgör grunden för Presumed Innocent. En liten flirt känns lite konstruerad, men vi kan leva med att hon får sin form av ”upprättelse”.

När hans äktenskap vacklar på randen och även barnen börjar tvivla på Rustys oskuld, är det hans gamla chef Horgan som framstår som hans starkaste vapenbroder och mest ivriga försvarare. Likt en gammal cirkushäst längtar pensionären tillbaka till sågverket och tar på sig den otacksamma uppgiften att försvara en vanärad före detta åklagare.

Återigen är Bill Camp (A Man in Full) en fröjd att se i en slagkraftig roll där han kan svinga till höger och vänster och använda sin vassa tunga som en kulspruta mot sina motståndare. Mer av detta!

Den karaktär som förmodligen har genomgått den största förändringen från bok/film till serie är åklagarmyndighetens (tidigare) femme fatale, Carolyn. Här gör Renate Reinsve en exemplarisk insats. Ursprungligen porträtterades hon som en cynisk lycksökerska och bitchig fresterska som inte drog sig för att sova sig till toppen av sin karriär. Den här gången är det (mer politiskt korrekt) mannen som är den pådrivande, och inte vill släppa taget om den vackra, starka kvinnan. Reinsve lyckas på ett nästan vackert subtilt sätt lyfta fram de motstridiga karaktärsdragen hos Carolyn.

En remake som står stadigt på egna ben

Huruvida det alltid är en bra idé att omvandla en film till ett serieformat är en både relevant och intressant diskussion. Att sträcka ut en tvåtimmarsberättelse till en sextimmarsserie kan lätt leda till en massa intetsägande utfyllnad. Så är inte fallet med Presumed Innocent.

Seriens skapare har lyckats fördjupa berättelsen, ge kött på benen åt karaktärerna och stärka dramaturgin. I efterhand framstår filmversionen som något föråldrad och unken. Omvandlingen till serie har resulterat i en starkare thriller med mer fascinerande karaktärer och inte minst med hjälp av ett antal karaktärsskådespelare tvekar vi inte att ge serien en klar rekommendation, med 4 mycket starka stjärnor. Hade man valt att tona ner ”Tweedle Dee” och ”Tweedle Dum” hade femman varit i hamn!

Presumed Innocent har streamingpremiär på Apple TV+ den 12 juni, då de första två (av åtta) avsnitten släpps. Denna recension är baserad på de första sju avsnitten.